När jag växte upp, bodde jag i en liten by som heter Jönvik. När vi flyttade dit, mamma och jag, var det bara ett litet hus, men det skulle snart komma att bli större. Familjen blev också den större, det blev även en lillebror att räkna in.
Jag var själv hemma en dag, tillbringade tiden på mitt rum och väntade på att mamma och lillebror skulle komma hem. Jag hade stängt in mig och stod med ryggen mot dörren, när jag plötsligt kände ett finger i ryggen. Jag kastade mig runt, i tron att det var min bror som smugit in för att skrämma mig. Men det var ingen där! Försiktigt öppnade jag dörren för att kolla så han inte stod utanför, men där var det lika tomt som i resten av huset...eller var det? Jag låg väldigt lågt med the encounter, talade inte om det för någon, kanske hade jag bara inbillat mig, kanske var det bara en nervryckning i den lägre delen av ryggen...ischias möjligtvis. Det gick några dagar och jag skulle göra en helrenovering. Plötsligt, som hämtad ur en sämre fängelsefilm, tappade jag tvålen på duschgolvet. Jag böjde mig ned för att ta upp den, och vattnet försvann! Jag menar det stängdes av, off, det, eller jävligt mycket luft i rören!! Kranen visade sig vara hårt åtdragen...who?!, och med schampo i hela håret var det inte läge att hoppa ur duschen och springa skrikandes därifrån. Så snabbt på med vattnet igen, en snabbdusch värd att hamna i Guiness rekordbok och med puls som gjort Kalla avundsjuk..sen kunde jag äntligen springa därifrån. Jag kom fram till att jag måste berätta detta och föregående upplevelse för någon. Det fick bli till min kära mor och då berättade hon om sin upplevelse. All inbillning om ischias och tillfälligt torka i brunnen föll platt till marken, this shit was real! Hon hade också varit själv hemma och suttit i vardagsrummet. Ovanför vardagsrummet hade vi TV-rummet, där fanns ett stort träskåp med glasdörrar som skallrade när man gick över golvet. Sittandes i vardagsrummet, hörde hon hur dörrarna plötsligt började skallra, någon gick över golvet och harklade sig! Det fanns ingen lillebror att skylla på den gången heller, även om han kunde vara ett riktigt spöke från och till.
Vad ska man då tro? Ja, vad man vill faktiskt. Det är mycket som händer som inte har någon förklaring, men när den blir fysisk, ja, då tror då jag iallafall. Rädd, nej inte jag, men ska vi prata rädsla gällande spöken, mörker eller ufo, så kommer jag osökt in att tänka på en av mina allra bästa ungdomsvänner, Daniel. Hur han hanterade rädsla ska jag ta vid något tillfälle...tänker främst på sjunkande båtar, alla på bild och luftpistoler ...hoppas det är ok min vän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar