Bloggarkiv

onsdag 7 december 2011

Det ska jag komma ihåg!


Figaro & jag

Minnena från igår, den svunna ungdomstiden, kommer ibland upp till ytan i min aldrig avstannande hjärna. Jag kan komma på mig själv att fnissa hysteriskt när något extra roligt poppar upp. Andra minnen är mindre behagliga, dock lika roliga, men det ligger då i betraktarens ögon, så varsågod, it´s all on me!.
Först ut är året -92, och vi hade ridit med i Karnevalståget. Som riddare skred vi fram med hästar och riddarutrustning över stadens alla gator. Sen var det dags för fest...the medieval style!

Ont i rumpan efter flera timmar på hästryggen hade jag, men icke!, det skulle inte hindra mig från att ha lite par-tey!! Vi skulle vara hos en god väns föräldrar. Villkoret var att vi inte skulle föra något liv, med andra ord, lugnt och städat. Jo men, så att...lugnt var det väl....jämförelsevis. Mycket skratt och tok i goda vänners lag. Sprit drack vi, en körde med varannan vatten...moget. En som det var drag i iallafall var D, och där slog det verkligen slint i proppskåpet! Och som de goda vänner vi var så, ja, vi skrattade mest åt honom och inte så mycket med honom. Rätt som det var började D att plocka med fimparna i askkoppen. Han tar upp en, och säger; den här har Nina rökt! D tar upp en till och påstår; den här har Leif rökt! Denna Leif var för övrigt inte med på festen. Plötsligt får han tag på en ihopvikt ölkapsyl, stirrar på den en kort stund, och utbrister sedan upprört; Och vem fan har rökt den här då???


Eller när jag och en vän var i Strandbacken många år senare. Sista chansen för säsongen och det var knökfullt med folk. Man fick ställa sig i toakön innan man blev kissnödig och i barkön, innan man blev törstig?! När vi som bäst håller på att tränga oss fram i folkhavet, blir jag plötsligt blöt på axeln. Jag tittar upp och där står det en yngre (o)förmåga, hållandes en ölflaska. Innehållet har alltså hamnat på mig, så jag ställer frågan, om han är väldigt rik? Med attityd you ask? Of course, I replie!! -Vaddårå?, svarar han stöddigt, fast långt under min naturbegåvning. -Eftersom du har råd att spilla öl på mig, svarar jag. Killen synar mig då, uppifrån och ned, sedan upp igen och vräker sedan ur sig; Är du bög eller???.......öh...?...Jag har oftast svar på tal, men nu visste jag inte riktigt vad jag skulle säga. Jag menar, VAD säger man? Det enda jag kunde göra var att stirra dumt på honom, vilket gav honom poängen, och med ett löjligt "got ya"-smil....lade han den ena handen på höften, gjorde ett knyk med den andra och svassade därifrån..(Detta är en historia med alternativa slut, för just det hände aldrig. Så långt som till smilet ja, men resten är en fabrikation pga mitt sårade ego. I mean, hello, boobs...!!)


Sen var det den gången, i tonårens glada dagar, alltså på den tiden då det begav sig...då alla skulle ha permanentat hår. Men man skulle inte ha det utsläpp, hell no, utan med ett litet spänne skulle man fästa upp luggen. Mycket hippt och modernt på alla sätt och vis. Mammas en väninna skulle utföra denna stiländring och mitt enda krav var; använd de största spolarna du har! -Jag har inga större sa A, och kom fram med en liten cylinder, inte mycket större än ett trippel A- batteri! Det kommer att bli sååå bra, intalade de mig och satte igång. Det rullades, tid satts av, spolarna kom ur och håret torkades. -Jättefint, gå och titta dig i spegeln! En pudel hade legat i lä kan jag säga!! Fruktansvärt krulligt var det och jag hade mest lust att grina, så hemskt var det. Jag drog och slet i detta hår men likt en springfjäder återgick det snabbt till sin nya påtvingade form. Jag hade inte längre hår till axlarna, hela peruken hade samlats över öronen and beyond, mikrofon I tell ya, mikrofon! Så rödögd och i sidled lämnade jag A med sina, yeah right!!, "stora" spolar. Väl hemma ringde jag P. -Så farligt kan det väl inte vara, tröstade han, kom över så får jag se. Så smygandes mellan husen tog jag mig till hans port, upp i hissen och ringde på dörren. Dörren öppnades försiktigt, säkert hela 10 cm, P stack ut näsan och drog snabbt igen dörren! Bakom dörren hör jag honom frusta av skratt och jag, ja, jag var redo att hoppa ned i sopnedkastet. Efter några dagar blev det dock bättre, P fick slut på luft och mikrofonstilen gick över och hur som helst, så kom jag att trivas i mitt permanentade hår...ala trippelstyle.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar