Räddaren i nöden

Telefonen ringde härom kvällen klockan 21.30. Det var en mer eller mindre nervös och en ja, jag skulle nog tro, ganska uppspelt fårägare not far from here. Lammningen deras hade satt igång, något dom aldrig varit med om tidigare. Jag förstår känslan och oron, tänk om det går fel, fastnar, om det är dött eller om dom ska klara sig. Jag har mitt kvar, så jag kommer nog känna den där oron jag med. Hur som hade dom ingen mjölkersättning, vilket jag då har, så farandes hit i full fart kom han för att inhämta denna räddare i nöden. Nu tror jag inte att han kommer att behöva sprätta påsen, men tryggheten i att ha den, kanske lugnar några nerver.
Min barndomsvän Åsa hade får när vi var små. Jag kommer ihåg Fläcken, ett litet flasklamm som vi matade, både med mjölkersättning och även med hallonsaft skulle jag tro. Hennes mamma var en baddare på att göra hallonsaft och pannkaka. Tunna, tunna pannkakor, supergoda och så där härligt frasiga i kanterna.Och hallonsaften smakade precis som sommar, såna där somrar man hade när man var liten. Man skulle ha haft lite nu, få vara liten igen, med ett lamm i knä och ett glas hallonsaft i handen. Så att...i början på april kommer lammen, Stina...kanske finns det några hallon kvar i frysen;)

Efter veckans taskiga väder så blev det riktigt hyfsat idag. Vårkänslorna sprudlade och jag åkte glatt och jobbade imorse. Stalltjänsten to the rescue!! Linn var också med, hon ville se den lilla, lilla hästen och jag måste erkänna, hon är söt som socker, lilla Grace. Allt flöt på och väl hemma greppade jag skurborsten. Nu kan Maja krypa runt utan att få bruna knän...

Så nu luktar hela huset såpa, fast det är bara köksgolvet än så länge som har fått sig en avrivning. Men man tröttnar på att vara inne, så det var dags för nästa redskap, nämligen krattan. Kratta är helt ok, men det där med att ta bort högarna...bland det värsta jag vet. Tur man har en sambo som tycker tvärs om...komplettering kallas det tror jag. Inget Hede idag, bästa Emelies tur idag, så man hinner verkligen med mycket hemma på gården. Jag kan annars lida av den där; jag-ska-ju-iväg-om-fem-timmar-hinner-inte-börja-med-något-åkomman, så det är riktigt skönt att ha en dag i veckan som, ja, nästan iallafall är hästfri! Så vi krattade på, eller som min lilla lillebror sa när han var liten; krafsa röven...!!?, fyllde på majbrasan, som förhoppningsvis brinner upp i år. Förra året blåste det för mycket för att vi skulle tordas tända, men nu måste den bort, ligger mitt där blivande ridbanan kommer att hamna. Fast det lär nog gå åt en hel del tändvätska av något slag...Eddie var med ute hela dagen och det fick bli slangen innan han fick gå in. Agnes klarar sig bättre, lite lerig på tassarna bara, men det kan ha att göra med att hon klättrar i träd, istället för att springa runt på gräsmattan som normala hundar gör...