Vart blev dom av???

En födelsedag för några år sedan, mer än några egentligen, ville min son ha sköldpaddor i present. Ja, helt ok tyckte vi, och for iväg och inhandlade 2 små gulbukiga vattensköldpaddor. Små var dom, knappa 5 cm långa och så där söta som alla djur är när dom är små. Tillsammans simmade dom omkring i ett akvarium på sonens rum och växte och blev större, och i takt med att de blev större, ja, mindre och mindre söta blev dom. Direkt roliga var dom ju inte, dålig inlärningsförmåga och kelstund med sköldpadda stod heller inte på min to do list...ever. Ett större akvarium införskaffades, de måste ju få plats att öka på sitt omfång...i alla de 140 åren dom förmodas leva.

Hursom fick jag en sommar för mig att de skulle få smaka på det fria livet, lite vind i håret och solsken på skalet. Så jag satte igång med projekt sköldpaddshägn och hade jag varit en sköldpadda själv, alltså, jag menar; Wow!! En egen pool med tillhörande poolhus, grönområde och en skylt som det stod; Här bor Palje och Skölje. Ett staket runt hela härligheten ramade in sommarresidenset.
Nöjda? Not so much. Den ena av dom belägrade sig i poolen och den andre i poolhuset, och där förblev dom...hela dagen. Det gick inte ens en ristning genom skalet på dom, blickstilla låg de...som sagt var, hela dagen. Så det här med frihet, helt överreklamerat...trodde jag ja.

Kvällen kom och det blev lite kyligare, så innan vi skulle till att grilla skulle vi ta in de förhistoriska djuren. Jakob var den som kom till semesterparadiset först. -Var är dom då? frågade han. Alltså hur blind kan man vara? -Dom är där, i poolen och i poolhuset!! Men inte, borta var dom, puts väck! Vi sökte igenom den närmsta omgivningen först, inga sköldpaddor. Kollade under lekstugan, inga sköldpaddor. Sonen kom ut och frågade vad vi höll på med och något annat val än att förklara att Palje och Skölje var borta hade vi direkt inte. Så vi letade och letade, sonen grinade och grinade. Sökningen ökades ut, men fortfarande inga sköldpaddor. Hade hunden burit i väg med dom? Nej, hon hade inte varit i närheten. Hade fåglar tagit dom? Nej, det trodde vi inte heller. Slutsatsen vi drog var, de båda skalförsedda husdjuren hade konspirerat, tyckt att stället sög, kollat på varann och sagt; Hörru, nu drar vi!! Så likt D B Cooper gick dom upp i rök, never to be seen again...
De följande veckorna gick vi på tå på gräsmattan, eller savannen som det kom att bli, ingen av oss tordes klippa gräsmattan i rädsla för att halshugga en förrymd sköldpadda, eller få en på smalbenet. Till slut var det bara att inse att de var borta och gräset kunde åter bli klippt...eller slås.
Sommar blev till höst, höst blev till vinter, vinter till vår och så äntligen, var det sommar igen.

Mamma hade varit hem och efter en kopp kaffe for hon iväg. För att genast återvända! Plånboken tänkte jag, när hon sladdade in på gården. Ur bilen flög hon, med ett hårt tag om en pappkasse. -Vet du vad jag har i kassen?, ropade hon. Nja, låt mig tänka, mycket kan man ha i en pappkasse...-En sköldpadda, svarade hon sig själv! Och mycket riktigt, där i låg Palje, eller Skölje, who ever och levde i allra högsta grad! Det visade sig att en cyklist kommit farande och skulle korsa riksvägen, då plötsligt en sköldpadda spatserat upp på vägen. I samma stund kom mamma, cyklisten frågade, frågande; Vet du vems sköldpadda? Så efter ett års hårt uteliv och en svindlande resa på ca 150 meter var en hemma igen. Förlorar man en, står en tusen åter. I vårt fall förlorade vi två och fick tillbaka en. Den utdelningen är inte så pjåkig...iallafall inte när det gäller rymningsbenägna sköldpaddor.