Med livet som insats

Jag nämnde ju i ett tidigare inlägg skräckpromenaden i fästingträsket. Tänkte dra den nu, så att ni har något att se fram emot, jag menar nu när våren och sommaren är på ingång!
Till att börja med vill jag varna känsliga läsare och sedan fortsätta med; Vad är egentligen hela meningen med fästingar? Dom är för små för att någon ska se dom och bli uppätna, alltså fyller dom ingen som helst funktion. Efter vår skräckupplevelse läste jag på lite och det visade sig att de förvisso fyller en funktion, nämligen att en viss stekel-art lägger sina ägg i "blåbäret"! Ok, men den stekeln kanske vi också skulle kunna vara utan...eller? Det sprutas infernaliskt mot mygg, väl befogat, vitlök i vattendrag och så vidare. Jag är inget större fan av mygg, men fåglarna har gott om föda, så på det viset kan dom vara bra. Mygg och knott för oss hästägare, främst då för hästen, är dock en djävulsk åkomma, och för alla som har nötkreatur givetvis, djuren kan bli mycket sjuka, dö och bli rent galna om angreppen blir för stora. Så varför görs inget för att bekämpa fästingen? Den sprider ju sjukdomar, ibland med dödlig utgång. Nu för tiden kan man iallafall vaccinera sig mot TBE, men med borrelia är värre. Där finns inget att tillgå förrän du är drabbad och du kan i värsta fall aldrig återhämta dig riktigt efter den sjukdomen.

Jag och en kompis tog med oss våra hundar på promenad en dag. Vi skulle gå i skogen och på vägen hem hamnade vi på en trakorväg under en elgata. Kompisens hund Mysan och min hund Hildur sprang lösa och vi, ja, vi pladdrade på som bara tjejer kan. Hundarna for omkring oss och lekte och livet tedde sig pretty harmoniskt, där under elgatan.
Vi var på väg hem och efter att ha tagit oss fram på traktorvägen, det var i själva verket bara två djupa vattenfyllda hjulspår med högt gräs både i mitten och på sidorna, kom vi fram till en mer normal väg. Vårt samtal avtog inte, vi hade mer att prata om när kompisen plötsligt sa; -Men, vad är det som kryper på Mysan då? Hela, och då menar jag hela hunden var täckt med fästingar!!
Genast kollade jag Hildur, en sankt bernhard, korthårig förvisso, men för den skull saknades det inte päls. På henne fann jag ingenting och blicken for till Mysan igen. Hon var inte längre lika täckt, de små djävlarna hade börjat krypa in under hennes korta päls och då slog det mig; -Vi då? Snabbt tittade jag ned, och på mina svarta byxor kröp hundratals fästingar!!
Paniken var ett faktum, kompisen var lika full hon och vi skrek rakt ut! Vi började slita av oss kläderna, så till slut stod vi där i bara b-hå och trosor mitt ute i skogen. Grinandes och skräckslagna började vi springa! Nu gällde det att komma hem fort och in i en dusch. Dom 10 minuterna innan vi sladdade in på min gård kändes som en hel evighet. Hysteriskt ropade jag på Jakob, vrålade åt honom att ta med sig hundborsten och ordna fri passage till badrummet. Kompisen fick stoppa sina kläder i en plastkasse, låna en t-shirt av mig och grinandes åkte hon hem. Mina kläder hamnade i en hög på gården och jag rusade in i duschen. En djävul satt under trosan och en under b-hån!! Tack och lov hade dom inte borrat in sig i min hud än, och jag såg nog ut som tredje gradens brännoffer efter duschen så som jag skrubbade! Under tiden borstade Jakob Hildur och det forsade av fästingar från henne.

De följande dagarna fick vi inte göra annat, eller rättare sagt Jakob, än att plocka fästingar på Hildur. De kröp upp och borrade in sig på hennes huvud, antalet var groteskt. Jag själv tyckte det kröp på mig i flera veckor efteråt, men jag slapp tack och lov bli genomborrad. Kläderna och skorna jag hade haft på mig slängde jag, aldrig att jag skulle ha satt på mig dom igen. Och bland det sista kompisen sa, innan hon halvklädd åkte hem var; -Där går jag aldrig igen!! You better belive it...me neither!!