Bättre sent än aldrig

Lugnet har tillfälligt lagt sig över Andersbo. Stallet var klart kl. 9 i morse och då blir dagen så mycket längre på något vis. Goda nyheter från grävmaskinisten fick jag idag också, döden på larvfötter tycks vara över. Planen vi hade är fortfarande verksam, dock om än något försenad men nu tycks det hända saker igen. Delarna har nu äntligen kommit...nu ska dom bara dit...och det är inte bara att använda käften kan jag lova. Så förhoppningsvis slipper jag den nuvarande utsikten från köksfönstret snart, i form av stor gul grävmaskin, utan får istället en ridbanan att vila ögonen på. Nice...

Igår var näst sista gången för Linns ridning och jag måste säga, hon har under denna termin gjort stora framsteg. Sitsen är bättre och hon tar för sig mer, vågar mer. Den som ska ha ett stort tack för detta är Jeanette Viberg, för hennes sätt att ta hand om eleverna, hennes pedagogik och upplägg. Nu ska hon sluta och det är en stor förlust och osäkert om det blir någon fortsättning till hösten även för Linn. Det finns andra vägar att gå för vidare utveckling, utan störande moment och inbördes beundran.

Grönbete

Det blir inte så mycket tid över att uppdatera bloggen särskilt ofta, det går i ett nu och jag somnar som en klubbad säl på kvällarna. Dagarna går åt till att göra lite här och sen göra lite där. Många projekt är det, tröttnar jag på det ena, ja, då är det bara att gå vidare till nästa. Förhoppningsvis ska någonting bli klart nån gång...
Festiviteter på fredag, otroligt roligt och jag känner redan nu hur ont i magen jag kommer att få av allt skratt. Planerar det som vi ska stoppa i huvudet, man vill ju vara en god värdinna och inte låta de arma människorna bara dra i sig sprit...Sommarrummet är donat med, fattas lite blomster men syrenen blommar för fullt, så nemas problemas! För som Anna sa; -Det kommer att bli totalt fabulöst!!
Hyresgäst i stallet har jag fått, en äldre varmblodskille och det verkar bli bra. Han och Zimo fick komma ut på lite grönt idag, en kort stund, vill vänja in dom ordentligt...man har ju gått på sina smällar med Nido. Så vi paltar på under tid, flyttar mellan hagar och tar det mycket försiktigt. De andra två, Nido och Ella blev inte lika förtjusta i att stallkompisarna fick dukat bord, utan for runt som galningar ett tag. Men som jag sagt tidigare, bra hästar tränar sig själva...Den enda som tog det med ro var Zimo. Han gjorde det man ska, nämligen äta!

Solskydd...check!

Hot, hot, hot!! Men skäms den som klagar...För det är väl det här vi har längtat efter, solen och värmen? Tydligen ska det hålla i sig ett bra tag också, nice! Dagen har faktiskt till en del spenderats inne, väntar lite med resten av gräsklippningen tills kvällen och förhoppningsvis är det då lite svalare. Jag har svårt att förstå hur rörigt det kan bli inne, när ingen är inne, så det var bara att greppa snabeldraken. Fast en tur till handelsträdgården fick det bli iallafall och hem följde det med en del blomster. Det har fullkomligt exploderat av grönska, äppelträden står i full blom och lindarna har börjat slagit ut sina hjärtformade blad. Gräsmatteklippningen påbörjades härom dagen, men vi fick ställa gräsklipparen åt sidan och istället ta fram lien! En halv meter minst, I tell ya!! Undrar om hundarna kan vara orsaken...med gödslingen menar jag. Tydligen hjälper den till iallafall...

Barnen har också gjort lite nytta, allt barnarbete är inte av ondo. 2 ton hö och stångad arm kändes som en mycket dålig idé, så båda barnen rykte in och hjälpte till att få in alla balar på logen. Och varje gång det fylls på med hö känns det som julafton! Måste få till det med fårfodringen i vinter, för mycket hamnar tyvärr på golvet och det går ju inte att äta!! Riktiga foderhäckar, eller varför inte slowfeeding-näten, borde fungera bättre. Förhoppningsvis kommer det hö vi tar in själva att räcka hela vägen då.

Och vi ska gå på bröllop!! Det händer ju inte allt för ofta och är det någon man känner så drar dom iväg och gifter sig utanför svensklands gränser...in secret! Mmm, just ni ja...Inbjudan till detta ramlade iallafall ned i brevlådan igår och det ska bli jättekul. Nu gäller det att ge sig ut och köpa kläder till evenemanget...Det gäller både mig och Jakob, för det konstiga är, att nu har även Jakobs kläder börjat krympa i garderoben!! Och ridbyxor kanske inte är att föredra...

Fårutsläpp

Då var då tackor och lamm ute i det fria. Skönt, både för dom och mig. Baggarnas hage är under full konstruktion och är snart klar. När alla väl är ute, ja, då blir det nya projekt. Hönsgården ska snyggas till och göras rymningssäker och hönshuset ska städas ur. Målas och donas...det tar aldrig slut...Ridbanestaket ska till, potatisen ska ned i backen och frön ska sättas. Tiden då man kunde sitta inne och pilla sig i naveln är nu officiellt över för denna gång.

Gräsänka

Medan sambon är i Stockholm och förlustar sig, arbetar jag på här hemma på gården. Fåren är äntligen klippta och de blev några storlekar mindre. Skönt att få av sig vinterkapporna och vilken dag som helst kommer dom ut på grönbete. Värmen tycks ju ha kommit, så nu säger det väl bara pang, så är det så grönt överallt att man får ont i ögonen. Mikael, min svarta bagge har varit lite krasslig men tycks nu vara på bättringsvägen. Han har tappat en hel del i vikt, så det känns lite brådis att få ut grabbarna, så han får äta upp sig igen. Jag tror att han har blivit undanskuffad av Anders från maten, riktiga kroppstacklingar har han åkt på, så fler matplatser fick det bli, och det har gjort nytta. Vart maten hade hamnat innan var det ingen tvivel om, Anders var rund och fin under den vita ullen. Men jag håller ett vakande öga ändå, men nu får Mikael äta ifred. Kontakt togs med veterinär, men som ofta är, så känner man sina djur bäst själv och det här var ju ingen fysisk skada. Magen har oftast rätt, den där känslan man får och den lär man lyssna på, och som sagt, den har sällan fel.

Bästa Emelie kom på förmiddagen och tog ett pass på hingsten. Vi längtar alla efter att ridbanan ska bli klar, då blir det ordning på torpet och då ska det tränas. Lägret vi ska på närmar sig, så det kliar i fingrarna att få börja träna "på riktigt" igen. Under tiden linar vi, en del uteritter och så Emelie så klart.

Vädret är toppen idag, så egentligen skulle jag inte vara inne alls, men just nu laddar jag för att gå ut och få upp fårstängslet. Det är inte bara Eddie som får hålla sig på bestämda platser, utan det gäller de flesta djuren här på gården. Egentligen skulle man bo så man har fler kilometer till närmsta granne, då vore staket ett minne blott. En härlig röra av får, höns, hundar, änder och kaniner...
Grind till stallbacken har kommit upp och den ska målas, tänkte sätta sonen på det, men just nu är han ute med granngrabben och åker traktor.

Tvättmaskinen går för fullt, perfekt torkväder, åkrarna är gödslade, drakarna visar upp sig och kaninen Totte chillar i syrenhäcken. En helt perfekt dag, mycket mer finns kvar att göra, här på landet är man aldrig sysslolös.

Linkin Park

"Leave Out All The Rest"

500 miles

Det är något speciellt med leran här i Andersbo. Varje vår, när det ska till att torka upp i backen, luktar det Dalarock bakom stallet. Vilka minnen man har från dom svunna tiderna! Oj,oj, och inte ens hälften är rumsrena...Bajamajor, campingen, gropen och alla dessa band som man rockat till. Sator hörde och hör även nu, till de stora favoriterna, men när The Hooters äntrade scenen...det var häftigt. Candelmess mfl, icke att förglömma Sven-Ingvars, då var det drag utan dess like! Tält som blåste bort, hettan och uteduscharna, då var det härligt att vara så där coolt ung, håret nådde ner till häcken, trasiga och lappade jeans, den tidens Converse på fötterna och en t-shirt med favvobandet på. Peter som somnade i amazonen, tamponger i öronen och folköl...Kopulerande människor lite överallt, konstigt att man inte förlorade synen vissa gånger, och röran bland tälten. Alla människor man träffade...Visst skulle det vara kul att återuppleva en del av den galna tonårstiden igen, känna sig odödlig och fri som en fågel. För det var en galen tid, rolig och skrämmande på samma gång, men att återuppleva hela...no thank you! Jag ångrar inte mycket, för utan mina upplevelser då, hade jag inte varit den jag är idag.

Och jag trivs ganska bra med att vara just jag...för det mesta iallafall. Alla har vi väl spöken som ständigt påminner sig, de otaliga "tänk om" och valen man kanske inte skulle ha gjort. Men thats life, deal with it! Gjort är gjort och det gäller bara att göra sitt bästa i gropen man hamnar i ibland, få skit under naglarna på väg upp igen och lära sig hantera saker som man egentligen inte kan göra något åt längre. Fast ibland är det lättare sagt än gjort...Inlärningen hur man hanterar det som händer stänger man aldrig av, det finns inte ens en stand by-knapp. Vi registrerar allt, läser av och handlar därefter. Fördelen här är ju att tänka efter...före, vilket har blivit en smula bättre ju äldre man blir. Fullärd blir man nog aldrig, men en bra bit längre har man kommit med sina impulser än när man var 14. Då hann inte frågan ens ställas klart, förrän man svarade hell ya! och var utanför dörren! Och kärleken...sicken kärlek!! Det kan jag sakna, den där pirriga känslan, hjärtrusningen och suset i öronen. För så upp över öronen kär som man var i tonåren, med god hjälp av alla redlösa och obstinata hormoner givetvis, kommer man inte i närheten av idag. Visst, det kan pirra till, men inte registreras det på Richterskalan direkt! Då, då gungade hela marken och man gjorde sitt bästa för att hänga med i svängarna. Nu är man mer som en gammal sjöman, parerar varenda våg och hoppas på en svag, men bärande bris...Nu är det något annat, en trygghet, en vetskap om att vi är två...alla milen man vandrat tillsammans, dit man egentligen ville komma när man var ung och kär. Och helt ärligt, även om jag saknar suset i öronen, så slår detta med 17 år i ryggen allt. Fast ibland kan jag titta på min kära sambo och tänka; Hur fan tänkte jag där??? Men det går snabbt över och jag kan sätta hur mycket som helst på, att samma tanke har slagit honom...om än inte lika ofta förstås...

Sverige får väder

Just nu skiner solen i 5 minuter och det lovas fint väder även imorgon. Men, men dom har haft fel förut! Så istället för att följa diverse väderkanaler och sajter...öppna fönstret, mer rätt än så kan det inte bli! Ridbaneprojektet ligger lite på is tyvärr, trasiga maskiner och hällregn är INTE vad jag beställde. Att det sedan även ligger telekablar under tänkta platsen skapar otroliga problem. Maskinisten behövde en anvisning på dragning, så det skulle han få...vilken minut som helst nästan...Än har det dock inte skett, för det är inte fullt så enkelt som det låter. Inga nummer finns att ringa, förutom ett akutnummer, vilket strängeligen är förbjudet att ringa, dryga böter hotar dom med. Den enda möjligheten, uppenbarligen!, är att genom mail skicka uppgifter på hur och vad du ska göra. Så sagt och gjort! Informerade om att det ska maskinschaktas 1 meter ned i backen, på en plats jag noga märkte ut på en karta och häpp..skicka! Tillbaka får jag ett mail från Vattenfall...som har sina ledningar i luften...alltså, hur tänker dom nu? Så på måndag blir det operation busringning tror jag, chansar att ringa akutnumret, för eller hur? Läget är ju faktiskt akut...för egen del åtminstone!

Bästa Emelie kom igår med kompis och de tog en tur ut i skogen. Regnade gjorde det givetvis, blöta var dom när dom kom tillbaka, både människor och djur. Emelie kom åter idag och denna gång fick Ella följa med. Linn hängde på henne och det gick bra och trots vissa orosmoment, lösa fölmärrar tex, gick det mycket bra. Vi tog en promenad upp i skogen, både hästar och människor tyckte det var skönt.

En förlust har vi haft här hemma. Ricky, den lilla grå kaninen gick bort i måndagsmorse. Det är alltid lika jobbigt, men man har under åren lärt sig handskas med förluster, djuren lever ju inte lika länge som vi förmodas göra. Trösten är att han fick en bra tid här på gården, med kompisar och fick skutta fritt.

Andra som också strövar fritt är kochinhönsen. De är överallt, framför fötterna, i stallet och på stallbacken. Trivsamma hönor och tuppar, men sedan dom byte "lägenhet", har jag haft svårt att hitta äggen! Det finns inga inne så någonstans ute ligger det nog ett berg av ägg vid det här laget!

Lammen växer, synd bara att gräset inte växer i samma takt. Än får de stå inne, det är lite för glest i fårhagen men förhoppningsvis soon, very soon, kan dom komma ut. Det ska klippas och friseras lite först också och lammen ska märkas. Att vara fåraherde är ingen lek...men nog är dom ursöta.

Sköna maj

Nu är det tillbaka till det normala igen, till nästa lov vill säga. Barnen är till skolan, sambon är till jobbet och jag, jo, jag spenderar dagarna med att göra precis vad jag vill. Ganska lyxigt egentligen, ingen lunch behöver göras, det är tyst om jag själv väljer det och jag kan pillimasa runt i min egen takt. Nu är min takt inte av den långsamma slaget, har svårt att sätta mig och bara ta det lugnt när det finns det att göra, och det, och det...Att solen skiner och värmer är ett stort plus givetvis, energin får man liksom gratis då. Men visst, en och annan kopp kaffe slinker i, men oftast har jag bara ro att ta en halv kopp åt gången, innan jag kommer på att, ja, just ja, det skulle också göras. Så idag har jag grävt en rabatt och tid ska senare ägnas åt att kolla in lämpliga blomster att plantera. Mockat och sett till djuren, tvätten hängd och intagen i omgångar. Senare är det dags för ett utvecklande samtal med sonen, dottern ska till ridskolan och Nido ska få röra lite på sig. Och apropå ridbanan, stiltje för närvarande. Bandet gick av i helgen och det är ju inte bara att lyfta och sätta på ett nytt. Hoppas bara att när det väl sker, det vill säga snart, att det går utan problem och jag inom en snar framtid står som ägare till en alldeles egen ridbana. Det är också ganska lyxigt...

Sista april firade vi med vänner och god mat. Vi grillade lamm och det var inte alls dumt. Sommarrummet hann bli städat och klart, så där satt vi, när vi inte stod runt vår lilla,lilla majbrasa. Det myntades några nya fraser och mycket skratt blev det. Härligt med vänner som alltid ställer upp och roar! Minstingen blev tjenis med Knutte och det hade han inte något emot. Vi var bara lite lagom vuxna och mogna den här gången, whiskyflaskan lämnades orörd och vi var i säng redan innan klockan 12...samma dag.