500 miles

Det är något speciellt med leran här i Andersbo. Varje vår, när det ska till att torka upp i backen, luktar det Dalarock bakom stallet. Vilka minnen man har från dom svunna tiderna! Oj,oj, och inte ens hälften är rumsrena...Bajamajor, campingen, gropen och alla dessa band som man rockat till. Sator hörde och hör även nu, till de stora favoriterna, men när The Hooters äntrade scenen...det var häftigt. Candelmess mfl, icke att förglömma Sven-Ingvars, då var det drag utan dess like! Tält som blåste bort, hettan och uteduscharna, då var det härligt att vara så där coolt ung, håret nådde ner till häcken, trasiga och lappade jeans, den tidens Converse på fötterna och en t-shirt med favvobandet på. Peter som somnade i amazonen, tamponger i öronen och folköl...Kopulerande människor lite överallt, konstigt att man inte förlorade synen vissa gånger, och röran bland tälten. Alla människor man träffade...Visst skulle det vara kul att återuppleva en del av den galna tonårstiden igen, känna sig odödlig och fri som en fågel. För det var en galen tid, rolig och skrämmande på samma gång, men att återuppleva hela...no thank you! Jag ångrar inte mycket, för utan mina upplevelser då, hade jag inte varit den jag är idag.

Och jag trivs ganska bra med att vara just jag...för det mesta iallafall. Alla har vi väl spöken som ständigt påminner sig, de otaliga "tänk om" och valen man kanske inte skulle ha gjort. Men thats life, deal with it! Gjort är gjort och det gäller bara att göra sitt bästa i gropen man hamnar i ibland, få skit under naglarna på väg upp igen och lära sig hantera saker som man egentligen inte kan göra något åt längre. Fast ibland är det lättare sagt än gjort...Inlärningen hur man hanterar det som händer stänger man aldrig av, det finns inte ens en stand by-knapp. Vi registrerar allt, läser av och handlar därefter. Fördelen här är ju att tänka efter...före, vilket har blivit en smula bättre ju äldre man blir. Fullärd blir man nog aldrig, men en bra bit längre har man kommit med sina impulser än när man var 14. Då hann inte frågan ens ställas klart, förrän man svarade hell ya! och var utanför dörren! Och kärleken...sicken kärlek!! Det kan jag sakna, den där pirriga känslan, hjärtrusningen och suset i öronen. För så upp över öronen kär som man var i tonåren, med god hjälp av alla redlösa och obstinata hormoner givetvis, kommer man inte i närheten av idag. Visst, det kan pirra till, men inte registreras det på Richterskalan direkt! Då, då gungade hela marken och man gjorde sitt bästa för att hänga med i svängarna. Nu är man mer som en gammal sjöman, parerar varenda våg och hoppas på en svag, men bärande bris...Nu är det något annat, en trygghet, en vetskap om att vi är två...alla milen man vandrat tillsammans, dit man egentligen ville komma när man var ung och kär. Och helt ärligt, även om jag saknar suset i öronen, så slår detta med 17 år i ryggen allt. Fast ibland kan jag titta på min kära sambo och tänka; Hur fan tänkte jag där??? Men det går snabbt över och jag kan sätta hur mycket som helst på, att samma tanke har slagit honom...om än inte lika ofta förstås...