Och Svenskland får väder...jo, för det är väl precis vad det är, det här utanför fönstret? Juni är inte känt för att vara speciellt varmt men det här börjar likna ett dåligt skämt!! Imorgon är det dessutom skolavslutning och klänning känns inte som någon bra idé. Det positiva iallafall är att liljekonvaljerna inte har hunnit blomma över denna gång. Då det begav sig, på småskolans alla avslutningar, long time ago, hade jag alltid med mig en bukett av ovannämnda blommor och gav till vår fröken. Och jag kan bara minnas att det alltid var fint väder, hur vi sjöng, buketten i handen och just där på avslutningsdagen, tycktes sommarlovet vara en hel evighet, ett enda långt kalas. Kanske är det så för barnen av idag också, men som vuxen tycker jag man inte ens hinner blinka, förrän det är dags att plocka ned serpentinerna och ställa klockan igen så att de ska hinna ut till bussen. Jag minns att jag hade träskor som barn också, vilka barn har träskor idag? Det är nog inte riktigt riktigt i en tid som denna, skaderisken är för stor, men en annan for runt i dessa träklossar, lekandes häst, det skulle ju låta som en häst också...Jag har träskor nu med, och varje gång jag sätter på mig dom rusar barndomens sommarminnen över mig. Fast det skulle aldrig falla mig in att ta ett hinder gjort på två stolar och en kvast i dom bara för den sakens skull...Det är ju det som är så bra med minnen, man behöver inte återuppleva dom för att de ska vara verkliga och kännas igen. Det räcker med en doft av liljekonvalj, ett ord eller just träskor för att man ska vara tillbaka, om än en kort stund. Luktsinnet är för övrigt det längsta minnet vi har. Det slår djupast klang i vårt minne och det kan räcka med en svag bris och du vet precis vart du var eller vad du gjorde då du kände den för första gången...om den gången räknades vill säga.
Och jag säger det åter och igen; aldrig mer!! Nog för att det är skitkul, man skrattar så man ramlar av bänken och påvisar ett brinnande intresse för diverse avstånd och storlekar och få mig inte att börja tala om tubsockor, men dagen efter, är det värt det? Jo, lite kanske, om man nu inte hade tagit den där sista, ni vet, den man aldrig ska ta. Varannan vatten funkar inte i praktiken, belive me, det blir bara fler vändor till utedasset! Att vara tvungen att inta ett horisontellt läge i 24 timmar efteråt, jo, då ställer man sig många frågor gällande hela sin existens, sina egna uppfattningar av vad som är roligt och bäste vännen vars namn var Ågren. Så därför...aldrig mer...tills nästa gång...För inte lär man sig heller! Skulle man äta något man mår dåligt av, tvivelaktigt om man skulle stoppa det i munnen igen, men när det gäller att festa en skvätt...då har man ett jävligt bra minne, om än så kort! Så det är väl tur ändå, att det bara blir ca 1 gång om året man försöker vara så där extremt vuxen och mogen, när man tror sig kunna hantera hela situationen och dessutom kan garva läppen av sig då det bär av utför. Kanske vi nu skulle börja snacka om skicklighet istället för att vara otränad...Men det är svårt att se någon form av genialitet i att ha en hink på golvet bredvid sängen, dricka mer dagen efter än vad man gjorde kvällen innan...Vi har alla varit där, säkert kommer vi att hamna där igen och det kommer inte att bli lättare. Men till alla inblandade, det var hur kul som helst, med munspel, ståbas och en och annan kampsång. Och huruvida jag vill ha dig, det beror på, visar du din så kan jag möjligtvis visa min och jag kan lova dig, den är större än 25x25 meter. Och om jag kommer in, ja, det återstår att se...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar