Ett tag under helgen, var det ungar i alla rum här hemma. Data, Wii, pussel och filmning med mobilkamera m.m pågick för fullt. Kan påpeka att ljudnivån var mer än låg. Vart tar man då vägen som vuxen? Jo, man håller sig i köket. Dom små liven lär ju utfodras också. Det är ju en sak med skratt och tjim, en helt annan med grin och gnat. När jag väl var där i köket, passade jag på att höja ljudnivån jag med. Jag bjöd in Elvis, och vi hade en mycket skönsjungande stund. Nu sjunger jag hellre än bra, men är ljudet tillräckligt högt på stereon, ja, då hörs jag inte så mycket.
Jag har få stora idoler, men Elvis är en av de som toppar listan. Det är en obeskrivlig känsla när han sjunger, låter skitfånigt, men rösten når fram och rör något långt inne.
Ni vet dom där tillfällena, när man vet vart man var, just då man fick veta? Som de flesta, nåja, dom födda före -86, vet vart dom var när de fick reda på att Palme blivit skjuten. Själv var jag 13, vaknade med ett ryck av att min pappa kommer infarandes på mitt rum och vrålar; Nu har de jävlarna skjutit Palme!!!! Mest störd över detta blev jag för att det inte blev nå Razzel på TV den kvällen!! Ung och, ja, ni vet...
Jag vet även precis vart jag var när jag fick höra att Elvis var död. Jag är född -73, han dog -77, jag hade fortfarande minnen av mitt första år!!! Vi, jag och min barndomsvän, stod i deras lilla TV-rum när hallåan avbröt, just för denna nyhet. Detta slog mig inte förrän långt senare, när jag blivit vuxen. Alltså, det är allmänt känt bland mina vänner att jag är Elvisfrälst, många skrattar åt det, men jag tar det med ro. Jag menar, karl såg ju inte alls tokig ut och vem skulle inte vilja sjunga som han? Så bara jag har odlat vingar så flyger jag över till Graceland. Det bästa vore om det fanns en tidsmaskin! Tänk att få knappa in år 1970, destination Las Vegas. Jag hade gjort succe, både framför och bakom scenen.
Och nu en Lassie. Jag känner en som känner en som kunde ha gått och sett Elvis live!! Men han valde att "inte gå och se den feta fan!!" Så när jag känner den, som den känner, som jag ännu inte känner, då kommer det att kännas!!! Man ska inte döma folk på förhand, men lite suspicious minds har jag allt.
Vi hann med lite annat i helgen också, inte bara Elvis. Linn och kompis ville mest bo i stallet hela tiden. Det borstades och bytes täcken på hästar, klappades kaniner och på söndagen fick dom rida. Ella stod som ett ljus när barnen for omkring runt benen på henne. Folket fick även hem sina efterlängtade hästar. Efter att ha åkt transport och båt om vartannat, så stod han äntligen på gården i Hede, den sköne Jasper.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar