Hårklyverier

Hemma i min ensamhet, ja, då börjar man fundera lite. Tanken som slog mig var, vad definierar en vuxen? Jag menar, är man vuxen när man betalar räkningar, när man putsar fönster eller kanske när man har ett banklån? Jag menar, jag målar idag, men å andra sidan, det gör dom på dagis med! Jag kanske är lite bättre på att hålla mig innanför linjerna, men skulle det vara allt som skiljer? Storleken spelar en roll, jag kan äta med kniv och gaffel och lägger mig inte på golvet och tjuter (även om man har lust med det ibland!). Vuxen kanske är att kunna behärska sig?

Barn vet inte hur bra dom har det säger man ibland. Men vet dom verkligen det? Sällan få fatta egna beslut, måste fråga om allt och alltid få kläder i "nu har du nåt att växa i"-storlek. Så kanske är man vuxen när man får bestämma själv, välja vilken väg man vill ta och alltid köpa kläder i "jag ska ju banta"-storlek?

Barn har inte så mycket hår på kroppen. På huvudet växer det så det knakar, men förövrigt...kalt. Kanske är kroppshåret det som bevisar att man är vuxen? Att man nöter ut sambons rakapparat så fort man ska utanför dörren? Detta eviga rakande! Vid tillfälliga kontakter med det andra könet, så vore det ju bra om de slapp gå på hajk och slippa komma med kommentarer som; jag vill inte tala om hur du ser ut, men vill du ha en banan? Så vuxen kanske man är när man får använda vassa föremål?

Ibland måste man göra det som är tråkigt också! Barn visar en stark motvilja till att göra just det, medan vuxna "gladeligen" gör det, allt för att föregå med gott exempel, i det de flesta fall just inför barnen. Vad studier påvisar är, att då vuxna gör det tråkiga, för att visa barnen att det faktiskt går att ha tråkigt, då gör barnen något roligt...i ett annat rum. Så är man vuxen när det slår en, att man hade det roligare som barn?

Barn kan känna oro, men inte på samma sätt som vuxna, de saknar något som heter konsekvenstänkande och har inte ordet "om" i sitt vokabulär. De bara gör och svara ofta; nej, det kan jag inte, när man talar om; du kan faktiskt ramla ned från trädet! Den vuxnes sätt att resonera och känna oro inför trädklättring är; att ramlar jag ned, gör det jävligt ont. Den vuxne låter därför bli att svinga sig som Tarzan, han står kvar på marken och slår sig för bröstet istället, när barnet väl trillar ned, och man äntligen får fog för att säga; vad var det jag sa! Men barn gör sällan det man säger, de gör det man gör, vilket rimmar illa, med tanke på att jag inte klättrar i träd. Men har barnet väl ramlat ned en gång, så knackar konsekvenstänkandet på direkt, och vips, så har barnet lärt sig "om". Så är man då vuxen om man kan tänka om?


Så är jag då vuxen, när jag slutar att smälla i dörrar så karmen lossnar eller när jag väl får den där karaktären, och inte äter upp all chokladen? Konsekvensen blir ju att jag får svårt att avreagera mig, och det behöver jag om jag inte får äta choklad. Är man vuxen om man ständigt oroar sig och att man hela tiden försöka föregå med gott exempel? Konsekvensen blir att du blir tråkig och aldrig kommer att klättra högre, än att du har fast mark under fötterna.
Kanske är jag vuxen om jag håller med egen machete och börjar tycka om det tråkiga? Tänk istället om, ha ett stadigt förhållande med en som inte har något emot fruktkorgar och som får dig att gapskratta!!

 Sådärja, då var det bara att kränga på sig tröjan och börja städa...så fort jag målat om nya dörrkarmen;)