It´s my way or the highway...

En vän skrev på sin blogg om Jantelagen och det fick mig att fundera på själva begreppet. Ni vet, den där lagen som talar om för oss hur vi tycker att folk i allmänhet ska vara, att du inte ska tro att du är nåt. Konstigt, för den tvisten gäller väl inte en själv...eller? Vi vill väl alla vara bra på det vi gör, oavsett vad det gäller. Och vi vill alla få bekräftelse på att vi behärskar det vi gör, må vara i form av lön eller annan form av morot. Så är det så, att det är enbart jag som ska kunna tro att jag är något, medan du vackert får hålla dig i ledet och jönsa med? Så länge det handlar om dig själv, dina kunskaper och åsikter, är det då ok att vara nåt?

Vi har alla olika erfarenheter, olika kunskaper och olika sätt att se på saker och ting. Betyder det att då att alla har rätt...eller har alla fel? Att finna den där gyllene medelvägen är svårt, det finns alltid någon som vill utmana dig i just ditt tänk. Att ta emot beröm är fan så mycket svårare än att ta emot kritik. Berömmet gör dig defensiv, du har svårt att visa den glädje du faktiskt känner, och du verkar istället mer eller mindre oberörd. Att få kritik är också känsligt, men lättare att hantera därför att du då har en möjlighet att agera med omedelbar verkan, du blir offensiv, far ut och blir arg. Vad är det då som händer? Jo, du slutar ge beröm, för det är som att hälla vatten på en gås och du slutar kritisera för rädslan att någon kommer att ta illa upp. Det är det här vi lär våra barn. Vi uppmuntrar ett dåligt beteende genom att reagera, och vi släcker ut ett bra beteende genom att inte reagera.

Att komma med konstruktiv kritik, jag såg att du gjorde si, men vad skulle du tycka om att göra så här istället, faller sällan i god jord det heller. För du skall inte tro att du kan lära mig något. När slutade vi lyssna på de som faktiskt ibland vet bättre? Vart det när rädslan blev så stor, att den där känslan "snart kommer de på mig", som gör att vi låtsas att vi vet allt?

 Vart man än hamnar så är det alltid den där, ni känner alla till den, som kan och vet allt. Den som är snabb att kritisera, snabb att trycka ned och snabb att hävda sig själv. Den som ger dig den där känslan att du inte duger något till...alls, den som skrämmer. Jag vill gärna tro att den inte menar det den säger, inte menar att göra illa men det är svårt. Speciellt om det sker gång på gång. Visst, dåliga dagar har väl alla men come on...get off my case!!! För när blev det ok, genom att enbart se till det egna behovet av att jag duger, göra andra människor illa? Jag kan i min vildaste fantasi inte tro, att den personen själv skulle vilja bli behandlad så. När sådana situationer uppstår vänder man sig ofta till någon, man hoppas ju på att få hjälp, få någon form av stöd. Men ibland kan det vara så, att även dom man vänder sig till, gått på myten, osanningen om vad det är just med mig, som gör det ok att bli så illa behandlad. Så man står där själv...det är inte längre en fråga om att du ska tro, utan ett kallt konstaterande, du vet att det är ingen som bryr sig.

Så...
det är klart att du ska få tycka att du är något, för det är du. Det är klart att du kan veta bättre än mig, det finns saker som jag istället kan bättre än dig. Det är även klart att du kan vara förmer än mig, men då pratar vi plats och situation. Och du duger till, precis som du är, likaväl som jag duger som jag är. Du får gärna skratta åt mig, vissa situationer kräver det, fast jag ser hellre att du skrattar med mig. Dela gärna med dig av din kunskap, så ska jag lära dig allt jag kan. Och till sist...håll hårt i dom människor som verkligen bryr sig, de andra duger inte nåt till...