Lennart is no more...

I vår familj ger vi gärna alla våra djur namn. Det blir på något vis enklare då. Vi vet vem vi pratar om, istället för; du vet, den där hönan...öhm,den där bruna. I stort sett alla våra höns har namn...alla dryga 40...
Nej, kanske inte alla men några utvalda har namn. Rut, Hjördis, Bodil och Sara är några exempel, eller våran snälla tupp, Örjan. Och så var det Lennart!! Lennart var vår första tupp. Glada i hågen for vi iväg för att välja dunbollar, varpå Lennart fick följa med oss hem. Han hade sällskap av 9 andra dunbollar och fick bo i garaget första tiden. Lennart och de övriga, som visade sig vara hönor, hade en god uppväxt. Vi gosade med dom och höll i de små liven, handmatade dom och såg till att de hade de bra. Men någonting gick fel...

Örjan

Lennart blev stor, gigantisk stor. Vackert grå med roströda vingpennor och metallicgröna stjärtfjädrar. Han spöade skiten ur duvhöken, som i ett svagt ögonblick trodde att lunchen var serverad, och tog god hand om sina fruar. Vid det här laget hade de flyttat ut i hönsgården. Så för att skydda hönssvärmen från andra opportunister, bestämde jag mig för att plantera ett krikonträd, mitt i hönsgården. Lennart hade dock en annan åsikt...
Jag tog min spade,knallade in i hönsgården och Lennart blev som förbytt. Han blåste upp sig likt en stor badboll, stampade i marken och kom rusande mot mig! Jag blev givetvis livrädd och skrek men det gjorde bara Lennart ännu argare. Det ska tilläggas att han hade sporrar långa som mina pekfingrar. Skillnaden är att jag inte har sylvassa fingertoppar. Lennart gick till attack och var så högt upp att han kunde ha satt sig på min axel. Tuppfan var helt galen!! Jag tog mig till slut till utgången, fick in en träff med foten och Lennart svävade över hönsgården likt en enorm grå fotboll! Jag fick upp dörren, varpå Lennart hunnit landa och kom rusande mot mig igen. Han hann få tag i byxbenet innan jag väl kom ut och striden var över för den gången. 

Efter det höll jag mig på andra sidan hönsnätet. Jag forskade lite om hur man skulle göra om man hade folkilskna tuppar men kom fram till att...näh! Enligt "experterna" skulle man konfrontera tuppen. Ställa sig i hönsgården, gala som en galning och fäkta med armarna!! Nu var det ganska tätt med hus efter vår gata, så för att inte göra grannarna helt säkra på sina misstankar om mitt mentala tillstånd, lät jag bli. Det var dock inga problem att fodra inne i hönshuset, Lennart nöjde sig med att stampa hårt i golvet för att påminna om vem som verkligen var herre på täppan. Och det kan jag tala om, det var fullt tillräckligt...
Så kom den dagen vi skulle flytta till Andersbo. Vi sparade Lennart till sist. Beväpnad med tjocka handskar, en kartong att frakta huliganen i och 50 meter lastband skred vi till verket. Vissa påstår att man kan känna lukten av skräck, och jag kan tänka mig att jag, då i den stunden, inte luktade jordgubbstårta direkt! Sagt och gjort, jag gick in i hönshuset, Lennart hoppade snabbt ned på golvet och steppade loss. Hjärtat dunkade och jag tänkte; det är nu eller aldrig! Som tur var hann jag få ett rejält grepp om hans hals, innan han vingklippte mig, så jag tryckte ned honom på golvet, fick tag i benen och skickade in honom i kartongen. Sen lindade vi lastband runt denna låda som skulle ha gjort självaste Houdini avundsjuk!
Resan till det nya hemmet gick utan incidenter och jag fick vicka ur honom ur lådan på plats, jag tror han var i chock...den elake fan.
Några dagar senare kom hästarna hem. Gode vännen körde en transport och vi hade pratat lite löst om att hon skulle ta med sig Lennart hem till sig. Nåväl, hon skulle iallafall få se honom, så vi gick in i hönshuset. Ögonblickligen körde Lennart igång, likt en dopad Michael Flatley, och attackerade den goda vännen. Responsen blev omedelbar; Nej, nu jävlar utropade den gode vännen, greppade Lennart runt halsen, slängde fast honom under armen och gick iväg med bestämda steg och försvann runt syrenhäcken. När hon kom tillbaka efter en stund, utan tupp under armen, meddelade hon lugnt; Lennart is no more...
Efter 5 år av terrorvälde var det över. Ändå kan jag sakna honom ibland. För även om han var fruktansvärd att ha och göra med...så var han ändå otroligt vacker.