Tugga grus

Det här med hästar är en livslång kärlek. Under tonåren försvann den ut i periferin en tid, hade annat för mig...men som tur var, så hittade jag tillbaka. Och precis som kärleken är över lag, så är hästar inte heller någon dans på rosor alla gånger. Jag har blivit sparkad 2 gånger, ramlat av...jo, jag har ramlat av, blivit biten, fastnat i hästmunnar, trampad på, varit med om nödslakt och blivit översprungen.
När man var barn åkte man av titt som tätt. Men som det sägs, är huvudet dumt, ja då får kroppen lida. Fort skulle det gå och högt skulle man hoppa. Nu är att hoppa med jockeyläder inget att föredra, men jo då, det skulle nog gå! Kan tilläggas att den enda som kom över hindret, var jag! Vid ett tillfälle red vi i hagen. Vi hade sommarhästar, jag och min barndomsvän. Min häst fick för sig att springa upp till grinden, utan tanke på att väja för den stora granen som stod i vägen. Stammen missade vi, men likt en gigantisk kvast, blev jag avsopad från hästryggen av grenarna som hängde ned.

Sen blev jag lite äldre, och fick lite konsekvenstänkande...Jag ramlade inte av lika ofta, men när jag väl gjorde det så blev det ordentligt. Jag arbetade hos Skräcken i början på -90-talet. Där hade vi fortkörning varje tisdag och fredag. Det gick i ett rasande tempo. Vi galopptränade även vissa av hästarna, en av dem var Manna Pride. Ingen manke att tala om, tunnformad buk, alltså inte mycket för en sadel att hålla sig på plats. Den här märren hade gjort en sport av att springa av banan, när hon ville! Därför blev det bestämt att jag skull rida på insidan av Daniel, som körde. Sagt och gjort. När 3 heat var avklarade och om vi fortfarande befann oss på banan, så skulle jag köra solo sista heatet. Och jävlar vad vi löpte! Hon låg på och fort gick det. Under 3 varv sprang hon som om hon hade eld i häcken. Det 4:de varvet...då sprang hon av banan! Inte vek av banan, då hade jag kanske haft en möjlighet att parera, utan ena sekunden var vi på väg framåt, andra sekunden hade jag bara luft under mig! Så likt en meteor, fortfarande i den framåtgående riktningen, slog jag i backen...rejält! Värsta smällen tog knäna och ena kinden. Precis i det ögonblicket när man faller av, tänker man inte så mycket på det, utan det är mer; va fan tog hästen vägen? Ja, hon sprang hem, jag kom upp på benen och linkade efter. Efter en stund kunde jag inte röra vänstra benet, knät svällde upp till handbollstorlek. Och det gjorde fruktansvärt ont. Jobbkompisen fick köra hem mig, jag kunde ju inte växla och den dåvarande pojkvännen fick bära mig upp för trapporna. En vecka senare satt jag på hästryggen igen. Det tog flera år innan jag fick tillbaka känseln i knät.