Gone with the wind

I den tidiga 20-års ålder var problemen ganska triviala egentligen. Jag menar, man hade inte mognat på sig ordentligt och man visste egentligen inte så mycket mer än att det var fest varje helg. Livet levde man i stallet och fritiden var liksom hobbyn. Var det inte en härlig tid? Jag kan sakna det spontana, att bara göra för att man har lust. Nu är det en evig planering så fort man ska utanför dörren och vara borta längre än 2 timmar!

Ett av de äventyr som var mindre planerat var resan till Göteborg sommaren -95. Tåg skulle vi åka och lägenhet hade vi lånat, so far so good. Jo, vi skulle nog gå på Liseberg också och naturligtvis shoppa loss. Efter en lång tågresa, så skulle vi nog inte orka ut på stan på kvällen. Men väl i lägenheten så ändrade vi oss snabbt och snyggade till oss, and away we went!
Vad vi inte visste var att det var åldersgräns 23 på det flesta ställen, vilket vi ännu inte var. Vi hängde en stund utanför Hard Rock Café, med en precis sådär lagom tuff attityd, svalt coola; vi kan gå in... men vi vill inte! Vi tog spårvagnen tillbaka till lägenheten istället...

För att nu inte missa något av utbudet i Göteborg, ställde vi klockan. Soffan i vardagsrummet blev min lott och Petra skulle sova i sovrummet. När jag skulle ställa siffrorna rätt, rörde sig något i ena ögonvrån. Jag slängde en blick åt det hållet och såg till min stora fasa att det var silverfiskar!! Inte bara 2, eller 3! 4 då, kanske ni tänker?! Icke, det var en hel skock!!! Jag vrålade på Petra, som även hon har funnit en hel klan i sovrummet. Lampan åkte på och den syn som vi då ser är som följer: 100-tals silverfiskar lubbar, ja lubbar!, över golvet!! Dom måste ha blivit bländade av 40 watts lampan och sökte sig nu febrilt in under golvlisterna. Och poff, så var dom borta! Eller var dom....
Hysterin som följde var inte att leka med. Vi skrek och grinade och ville åka hem, kunde ha gått faktiskt. När vi lugnat ned oss lite, började vi se oss omkring. Det var trasmattor överallt, stora sittpuffar på mattan under vardagsrumsbordet och ett överkast över soffan, som hängde ned på golvet. Vid en närmare titt var även hela soffan full med silverfiskar. -Aldrig att jag rör dom där puffarna, sa jag. Petra greppade en av puffarna, min modiga vän, och lyfte hastigt upp den! Och kaoset var ett faktum igen! För under denna puff var det, om möjlig, ännu fler!! De drog över golvet, likt en gnuflock i sken, man kunde riktigt känna golvet röra sig! Alla mattor åkte ut på den minimala balkongen, alla kuddar och puffar likaså. Och under allt som vi slängde ut, myllrade det av silverfiskar! Dom fanns överallt...utom på toaletten?! Tanken slog oss att vi kanske kunde sova i badkaret...i skift...Som tur var stod sängen på metallmedar, så sängen var (förhoppningsvis) silverfiskfri. Skavfötters fick det bli! Våra väskor fick vi ställa på strykbrädan. Ställde man ifrån sig något på golvet, ja, då var det utsålt under direkt.

Morgonen efter var vi snabbt ur lägenheten. Spårvagn till Avenyn, nu skulle vi göra shoppingstreetan osäker. Bland det första jag köpte var ett par Björn Borgskor...i tyg...devils indisguise...Vi strosade runt, fikade och mycket folk var det, friidrotts-VM hölls ju här detta år. Jag var sportig med Björn Borgskor och...nej, inte så mycket mer faktiskt...Vi drog oss för att åka tillbaka till lägenheten men till slut var vi ju tvungna. Liseberg skulle ju också få ta del av vår excellenta närvaro! Nyinköpta klänningen och BB-skorna åkte på och hey ho Silver...ha...ha, så drog vi. Dom satt inte så där riktigt bra, skorna. Klämde lite här och där, men nya skor kan ju vara lite obekväma så det var väl bara att bita ihop, dom var ju tillverkade i tyg for goodness sake, dom skulle väl ge med sig!! Värre och värre blev det, men tappert stapplade jag runt på Liseberg i dessa jävla tennisproffsskor. Ena stunden som en hjulbent cowboy, i andra stunden som en frigid kärring! Utsida fot, insida fot, på tå, på häl, fanns det ett sätt som gjorde mindre ont så, I tried them all...and then some! Barfota fick det bli, 1, kanske 5 vändor, men det blev bara värre efter att jag satt på mig skorna igen. Lånade Petras också, men hon hade inga sköna skor hon heller. Så jag förstår det här med zonterapi, under foten alltså. Det gjorde ont ända upp i övre hårfästet för varje stapplande steg jag tog! Mina skor, Petras, barfota...varje steg var som att gå på glödande kol! Om det i vanliga fall tog 5 minuter från spårvagnshållplatsen till lägenheten, så tog det närmare 1 timme i mitt skick. Mina stackars fötter! Senare över en kopp the, bestämde vi oss för att dagen efter åka över till Danmark...

Så vi tog oss till hamnen. Innan hade vi tagit ut kontanter och kände oss pretty rich. Katamaran skulle vi åka, fort skulle det gå, vi skulle spara in över en timme, mot att åka enkölat. Fredrikshamn var målet och bar fanns på båten! Hey, hey, hey, här kommer brudarna från Svenskland, låt oss nu se om det är något drag i Danskland!!! Vi kom, ja, säkert minst 3 meter in i Danmark innan vi klev in på en bar...den första vi såg och där vi blev kvar...Vi drack shots och någon öl slank nog i det med. Ett gäng svenska killar kom inte längre dom heller än 3 meter, och eftersom ingen av oss var speciellt långa så, okey, dom fick väl hänga med oss då! Vi hade inte växlat några pengar, så barens bokslut det året, vart nu det bästa på flera år. För varje runda vi fick in, ju dyrare blev samma sorts shot!! Men vad gjorde väl det, vi var ju i Danskland!!! Sent omsider bytte vi bar, det fanns en till lite längre in, ca 5 meter, senarelade båtresan hem och dansade järnet på disco. Sen hände inte så mycket mer....

Väl hemma på söndags kvällen skulle jag duscha av mig resdammet. På duschdraperiet mina vänner, satt en silverfisk!! 
Dom i Göteborg då? Petra var ju tvungen att ringa och förklara varför hela bohaget låg på den minimala balkongen när innehavaren kom hem. Av silverfiskarna, sa innehavaren, hade hon inte sett ett spår...de var liksom...väck med pusta!