Made in Sweden

Dagen började ju bra. Skolbussen var 5 minuter för tidig, vilket resulterade i att den bara åkte förbi och mina barn förskräckta stod kvar på trappen. Snabb var jag att ringa det nummer jag har till skolskjutsen...och skälla ut fel person! Men hon skulle ringa skolbussföretaget, tack för det och efter en stund kom den tillbaka. Rensar liksom systemet, att direkt gå igång på morgonen med en uppfriskande ilska. Bad den felskällda personen om ursäkt senare, samvete, samvete...
Arg blir jag cirka 150 gånger på en dag. Lite så där småarg liksom. Lika fort som det kommer, går det över men det finns studier som visar på att man kan bli beroende av ilska. Att man behöver bli arg, känna ruschen och påslaget. Men det är sällan jag skäller på folk, det är oftast min egna klantighet som jag blir arg på. Som när man är slapphänt, först efter det tredje försöket får man grepp på den där jävla saken man vill ha tag på.

En vän och jag skulle, för hur många år sedan som helst, åka till den stora huvudstaden. Gå på Grönan och, ja, ha lite skoj. Jag fick låna en gammal Mercedes, dieseldriven och automat och away we went. När vi kom till Ekolskrog kände vi att det skulle vara gott med en fikapaus, så sagt och gjort. Jag parkerade den mindre eleganta bilen i en parkeringsruta, la i P och vred av tändningen. Klev ur bilen, tog några steg och hör då att bilen fortfarande går! Förskräckt tittar jag på nyckel, som jag har i handen och tillbaka på bilen igen. Detta var på en tid då det var väldigt dyrt att ringa till en mobiltelefon, främst då från en telefonautomat! Så laddad med en kasse enkronor ringde jag upp bilens ägare. Nej, det hade aldrig hänt honom, stängde han av bilen så förblev den avstängd. Det var ju en jävla tröst!! Så för att inte verka allt för tappad bakom en vagn, vilket jag bildligt var, så var det klart att jag begrepp precis vad han pratade om, när han började att prata avstängningsklack under motorhuven. Den skulle sitta till höger, strax vänster om mitten...Jo, informationen flödade, likt mina enkronor i telefonautomaten!
Så ut till den brummande bilen igen, upp med huven och...igen med huven; Nu åker vi! Något kaffe blev det inte.
Hela vägen till huvudstaden gick det runt i mitt huvud, hur fan ska jag få stopp på bilen?! Ska jag köra tills dieseln tar slut? Vart hamnar vi då? Ska jag köra i cirklar?
Vår första anhalt var till min kusin, vi skulle övernatta hos honom och hans sambo. De bodde då i en söderförort till Stockholm. Hursom så kom vi fram till denna förort, stannade efter gatan och blev sittandes i bilen...and the wheels goes round and round, round and blaaah!! Jag var ju tvungen att gå ur någon gång, så efter att ha provat med nyckel, re-e-e-eally, you think!!!, så fick jag vackert lyfta på häcken och kliva ur. Så upp med huven igen och då brast det!!! Saker jag skrek åt denna bil bör inte upprepas här men det var av den mindre barnvänlig sorten. Jag stampade i backen och slog med knytnävarna på bilen! Jag var så arg så det kokande i skallen!!

Bredvid oss, på en bänk på trottoaren satt ett gäng ungdomar, killar, och stirrade skräckslaget på mig, men jag brydde mig fan! Rätt som det var, när jag står där, stirrandes ned på motorn, hes i halsen och ont i händerna, då ser jag den...klacken! Så med en enkel pekfingertryckning, skakar bilen till...och motorn stängs av!!
Hemresan gick, det blir bra så. Automaten ville inte växla upp stundtals och när det var dags för paus...upp med huven och fram med pekfingret. Bilen från helvetet, men den slår inte min klaustrofobiska Fiat jag hade under några korta veckor hösten -92. Det är en historia för sig...
Gröna Lund då? Jodå, kl. 20 var vi hemma hos min kusin igen, tordes inte var kvar i storstan efter skymning...men vännen hann visa rumpan för hela Grönan iallafall, inklusive Martin Eriksson, a.k.a E-type.