Dr Jekyll & Mr Hyde

Då var det dags för dotterns tävlingsdebut! Må så vara att det bara är en liten julklappshoppning på ridskolan, men vi ska väl alla börja någonstans. 30 centimeter över havet ska det lyftas med häst och ryttare, en alldeles lagom höjd om ni frågar mig. 

I somras kom jag och Anna på den geniala idén att vara med på en hoppträning på Klarsgården. Med proffstränare och allt. Det skulle vi väl fixa, vi på våra väldresserade kusar. Varierad träning var ju bra, så med viss nervositet, anmälde vi oss...vi och elitponnyryttarna. Vi höjde medelålder ett snäpp, men även gamla kärringar kan resonerade vi.
Dag 1 skulle det vara markträning. Där gick begreppen isär. Markträning för oss dressyrnördar är just det, mark, som i markbundet!! I hoppningens galna värld betyder det hinder på minst 80 cm!! Vi skulle rida sist, i pensionärsgruppen. Ponnyungarna studsade gladeligen runt på banan med sina småhästar, över hinder som i vissa fall var högre än ponnyn! Jag och Anna...ja, vi tittade skräckslaget på och undrade både en och två gånger om vi inte skulle fejka en skada eller nåt, ville vi verkligen vara med på det här?
Tränarinnan skulle nog anpassa både höjd och tempo så det skulle passa oss resonerade vi, så det var lika bra att ta tjuren vid hornen. -Det blir bra bara vi sitter upp!
Sagt och gjort! På våra ädla springare gjorde vi så entré på banan. Det gicks igenom vad vi skulle göra, och jo, hindren sänktes något. Vad ville vi ha ut av träningen var en fråga vi fick, och jag tror mig minnas att vi sa att vi var med för att det skulle bli roligt! Skulle och ska, helt olika saker...

Huaso & Alberto Larraguible 1947. Hindrets höjd? 2,47!!

Den första utmaningen var en travbom, följt av ett litet kryss. -Vem börjar? Jo, men jag då kanske!! Tanken var att vi skulle trava i ett lugnt tempo mot bommen och travhoppa krysset, men Nido hade andra planer! När vi vände upp mot bommen och krysset började Nido galoppera på stället. -Släpp efter ropade tränarinnan. -Ok, tänkte jag och iväg for vi. Travbom, check...kryss, check...halslös häst, check...bocksprång, check...airborn, check...avslutande bocksprång, check...TOUCHDOWN!! Smack i backen!! Nido for iväg med bocksprång och bakutsparkar som skulle gjort en rodeohäst avundsjuk. -Va, fan, slängde han av dig??! Öhh, you think!! -Vilken stöddig jävel!! Kravlandes upp på benen igen, (jag är för gammal för det här), och upp på avkastarkungen igen. Hela jag skakade, inte av smärta...än, utan av ren och skär rädsla. Fullföljde jag träningen? Jajamen! Var jag med dag 2? Nejnejnej!! Jag var så nöjd med att ha klarat av att avsluta första dagen, och kände att jag vill sluta medan jag fortfarande låg på topp....och fortfarande hade alla ben i kroppen intakta. För liggandes där, mitt på banan, var beslutet helt plötsligt kristallklart...det får bli enbart dressyr i fortsättningen! Ont, ja det kom det med.
Anna gjorde favorit i repris dag 2, både en och två gånger. Det visade sig att hon hade en lika stöddig häst som jag.