Hoppas det smakar

Det handlar mycket om mat såhär innan jul. Sill, skinka och köttbullar, you name it! Och visst det är väl gott...en gång. Nu har inte någon bjudit mig på julbord i år, but hold your horses, det gör inget. För när man tänker på alla dessa rester, som i mellandagarna åker in och ut ur kylen så känns det onödigt att börja innan jul.  Man tröttnar ju rätt så fort sedan på mikrouppvärmda köttbullar och flottstela prinskorvar. Ändå så äter man...hela tiden...kan ju gå och bli skinn på det annars...
En man tänker på sex var och varannan sekund, och så är vi kvinnor med kylskåpet. Vi vet, i likhet med männen, att även om man är hemskt sugen, så står det inte alltid en chokladtårta gömd bakom morotspåsen, hur många gånger vi än sliter upp denna dörr i frustration. Skillnaden; vi kvinnor lägger ned lite tid på att få inlagd gurka och kaviar att smaka gott tillsammans, när vi väl förstått att det krävs lite arbetet för att få till det. Paralleller....nej, inte alls...
Så vad är mat då? Något som är gott, luktar gott och ser gott ut? Ja, helst!! Jag tvivlar på att surströmming hamnar under dessa kategorier, nej, jag har aldrig smakat, men allvarligt...doften!! Fast min mor kan börja dregla om hon ser en surströmmingsburk och inte tycker hon att det luktar så illa heller. Don´t knock it til you try it, men allvarligt...doften!!

Det här skedde i 6:an och jag var hemma hos en kompis. Vi skulle snygga till oss och gå på disco på en skola inne i stan. Spännande värre, kär var man väl i någon kille i stan, hade tidigare av misstag sagt hans namn i skolan, istället för svaret på frågan, vad är 2+2?! Förhoppningsvis skulle ju han dit också, så nu gällde det att sätta på sig snygglocken, a´la Goddamn-stile!! Vi huserade runt på Lottas rum och i direkt anslutning till hennes rum, dörr i dörr, låg köket. I köket öppnades en surströmmingsburk, föräldrarna skulle frossa, och det dröjde inte länge förrän doften började slingra sig in under dörren.

Under denna period hölls det på med diverse renoveringar hemma hos Lotta, varpå hennes rumsfönster saknade hakar och bara var löst insatt i karmen. Odören från strömmingen började mer och mer sprida sig i rummet och att gå på disco med den doften i kläderna, håret, ja hela freaking me, var inte ett alternativ! -Öppna fönstret, bad jag. Så Lotta tar tag i fönstret, skjuter det utåt...och kommer på sig själv! -Nej, ropar hon och likt en torped bara...zzzuoobraa...kastar hon sig handlöst ut efter fönstret, som givetvis har lossnat och dalar till marken! Så där hänger hon, likt en disktrasa på fönsterkarmen, halvvägs ute och fönstret liggandes på backen. Lotta fick panik och jag skrattade så jag höll på att kissa på mig! Hur skulle vi göra nu? Ja, det fanns ju bara en sak att göra, hon fick helt enkelt hoppa ut genom det gapande hålet för att rädda fönstret. Det var bara det att vi fick inte in det samma väg! Fönstret satt för högt upp på utsidan, och vad kan vi ha varit...130 cm kanske, och även om vi fått in enbart fönstret så skulle ju Lotta bli kvar i fiendeland! För det absolut viktigaste var, att hennes föräldrar skulle förbli ovetande om vad som utspelade sig här, in the twilight zone! Men till slut fick vi ge oss...
Halvt hysteriskt fnissande gick jag ut i köket, ut i hallen för att öppna dörren åt Lotta...som kommer in, bärandes på ett fönster, passerar genom köket och går in på sitt rum. Föräldrarna då? Ja, gafflarna stannade halvvägs upp till munnarna, de stirrade på Lotta, sen på fönstret och sist på mig, som vid det här laget stod dubbelvikt av skratt. Vad dom sa? Nada, ei mitään, absolutely nothing!
Fönstret kom dock åter på plats igen och vi kom in till discot...doftlösa...2+2 då?? Jo då, han var på plats, men som med de flesta tonårsförälskelser, så självdog den tvärt. Det fanns ju så många andra!!