På heder och samvete

Funderar på det här med alla uppsägningar som komma skall. Det är väl lysande att det finns en LAS-lista, bara att bocka av och skicka iväg. Fast är det så enkelt? Nej, och inte är det heller så jävla rättvist. Visst, inom kommun och landsting fungerar den väl när man är på väg in, timvikarier som sliter häcken av sig är förtjänta av en anställning. Men det här med sist in, först ut...nej, det borde finnas mer att titta på.
Företagen ser mest till hur de bäst kan tjäna pengar, att vara vinstdrivande är ett måste. Och jag finner inget konstigt med det, det vill vi väl alla, från storföretagen till den egna privatekonomi. Alla vill väl ha extra pengar på kontot, det skapar en trygghet och ger möjligheter till det där lilla extra. En extra slant att investera i är inte heller dumt, att bygga för framtiden.

Så vilka får då vara kvar och vilka får gå? De unga människorna, de som nyligen bildat familj och de, kanske inte alla dagar, som fortfarande trivs på och med sitt arbete. De som ställer upp, jobbar över och aldrig stänger av telefonerna. De som kommer i tid, gör det dom ska och lite till. De som sitter på en stor kompetens, som kan utan att titta på en ritning och i stort sett vet vart varenda skruv sitter. De som de andra trivs att arbeta med, jobbarkompisen som man litar på och som vill lära mer. De som har en vision och vill göra bättre. De som tar ansvar och känner en heder i att göra ett gott arbete och känner en stolthet över sin anställning.
Eller de som alltid kommer för sent, aldrig fullföljer sin arbetsdag och gör bara det absolut nödvändigaste. De som på betald arbetstid, läser sin tidning utan att bry sig i att fråga om det är någon som vill ha en extra hand. De som förlorat sin trovärdighet inför de andra jobbkompisarna, bara därför att de aldrig ställer upp och bara tänker på sig själva. De som låter alla andra slita, bara för att "det är inte min uppgift". De som inte gör det de ska, utan sitter av tiden och bryr sig fan i att vara en god arbetskamrat. De som inte längre trivs, inte längre känner någon stolthet och har slutat göra bättre. 

Nu får man inte referenser över hur man är som arbetskollega. Kanske borde det vara så, i tider som dessa, att man får ett betyg som i skolan, att kräva ett godkänt i yrkeskompetens och samarbetsförmåga är inte mycket begärt. För att enbart titta på anställningsår, det håller inte längre. Facket gör väl sin del i det här, men det är ingen som ska få mig att tro, att den som ständigt skolkar  och får vara kvar, känner glädje över det och helt enkelt plötsligt börjar arbeta igen.

Rimligtvis bör det vara så att det är billigare att säga upp en med kortare anställningstid. Den kräver inte lika många uppsägningsmånader, företaget blir kvitt den tidigare än om det skulle vara en med flera år. Däri ligger nog mycket till grunden för LAS-listans uppkomst. Inte enbart för att trygga långtidarna, utan just för den enkla anledningen att tjäna pengar. Men för att tjäna pengar, måste man spendera pengar och för mig låter det mycket vettigare att satsa på de som vill arbeta, det kanske kostar i början men avkastningen blir fan så mycket högre!