Eyes wide shot

I över 30 år har jag hållit på med häst och allt vad det innebär. 30 år!! Det får en att inse att man faktiskt inte är purung längre, på papperet åtminstone. Under dessa 30+ år har det hänt massor, lyckliga, glada, mindre glada, rent hemska och så de där tokiga sakerna. Många år inom trav har det blivit, och känslan när sin "egen" går och vinner är oslagbar. Jag är ingen tävlingsmänniska, men det är något alldeles speciellt med en häst i vinnarcirkeln och att jag är en av orsakerna till att hon står där.
Jag hade en storfavorit, jag har väl haft flera, men den här märren var något alldeles speciellt. Vårt första möte var ingen hit. Hon hade kommit på natten med transport och skulle således ut på morgonen. När jag öppnade boxdörren, ställde sig märren rätt upp på bakbenen och min första tanke var; Vad är det här för idiot?!! Men det visade sig att hon inte var någon idiot, Zinn Dámour, min allra bästa. Kompisar blev vi, när jag visade mig, sträckte hon ut tungan och jag skulle lattja med den. Det är konstigt hur man kan få sådana känslor för en häst, men jag älskade den hästen. Nu är hon borta, men jag kommer alltid att minnas henne.

Som sagt, mycket tok blev det också. En alldeles förträfflig dag, någonstans utanför Avesta, solen sken och livet kunde inte vara mycket bättre än vad det var just då, var jag ute i skogen och red på Baltic Nora. En stor märr, gudomlig, och när man åkte hem från stallet på kvällarna, ville man stoppa henne i fickan och ta med henne hem. Hursomhelst, där kom vi skrittande i godan ro på skogsvägen och var på väg hem. Plötsligt öppnar sig skogen och där står en bil parkerad. Till saken hör, att just på den platsen i skogen förekom det mycket förargelseväckande beteenden, dvs immiga rutor, 2 personer..kanske fler, ej i samma förhållande, kopulerandes vilt...har jag iallafall hört...Bilen var stilla, så det verkade inte vara någon action just då, så vi skrittade förbi. På andra sidan bilen däremot...där ligger det en farbror, 75-80 år, på en filt och solar....naken!! Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, farbror hade inte heller hört oss, men då jag var tvungen att passera ca 3 meter ifrån honom kände jag, lite kluvet så där, att jag var tvungen att påkalla hans uppmärksamhet. Så med ett glatt; Hej, hej!! meddelade jag min ankomst! Farbror for upp från filten, greppade en skjorta att skyla sig med och stirrade vilt omkring sig och såg ett stort djur!! Jag satt ju ca 2 meter upp från backen, i motljus, så innan han fattade att det var en häst och ryttare, så trodde han nog att älgar hade börjat prata!! Hela vägen hem hade jag fullt sjå att hålla mig kvar i sadeln, skrattanfallen avlöste varandra, så fort jag tänkte på den stackars farbrorns förvirrade uttryck...and then some...hahahahaha!

En annan gång, något år senare, somewere utanför Grådö, kom jag körandes med häst. Det fanns en slinga i skogen och likt den gången med farbrorn, var jag på väg hem. Istället för en parkerad bil, står där en parkerad motorcykel, någon förare ser jag inte till. Bärplockare kanske, for igenom min skalle innan jag ser "bärplockaren". Bakom motorcykeln sitter han, på huk, brallorna nere vid fotknölarna, febrilt tryckandes och röd i ansiktet! Denne hade hört mig, fatta paniken!!, men kunde inte "knipa" av! Jag hade ju fått in vanan nu, så med ett glatt; Hej, hej!! körde jag förbi. Jag tror nog bärplockaren hörde mitt skratt hela vägen hem till stallet.

Vad jag kan minnas, så har jag inte sett några flera i pinsamma situationer eller ställningar, inte med häst iallafall, men jag tycker nog dessa 2 är fullt tillräckligt. I det övriga livet då? Ja, många gånger har man faktiskt önskat att man var blind, eller iallafall haft tillfälligt synfel...