Operation flickrum

Att städa är ju inte så där hyperkul alla gånger, faktiskt inte någon gång om jag tänker efter. Inte heller är det roligt att tjata i veckor på en dotter, som har kaos som middlename och skäms inte för att säga det eller låta det synas. Det är ju bara att flytta ut sina aktiviteter till nästa rum när plats sökes...till slut blir det ganska kaosartat överallt...

Klipprester och tejpbitar fastsatta på stolar och bord, tomma toalettrullar, kan vara bra att ha, och urrivna telefonkatalogsidor? ligger ta mig fan överallt! På det tillkommer pärlor till förbannelse, de som missade tråden och "jag ska bara" innan de plockas upp. Varpå pärlorna ligger kvar! -Ja, jag ska, säger barnet och går och klipper ytterligare småsnuttar av ett garn som hon hittat. Så nu ligger det både pärlor och garntussar på golvet, tillsammans med klipprester och tidningssidor och det blir någon form av permanentbädd över det hela. Och vart man än sätter fötterna kliver man på något, ofta något som dessutom gör att man spenderar resten av dagen med att halta omkring.

Så vad gör barnet, efter veckor av "gå och städa ditt rum"? Det väntar...Barnet har för längesedan fattat, som alla andra gånger, att mamma är den som tillslut tröttnar och städar upp. Håller barnet bara ut tillräckligt länge, låter tjatet studsa, så tada!! Städat rum när barnet kommer hem från skolan. -Håller du ordning nu då? frågar den trötta, svettblanka mamman när barnet kommer hem. -Jag ska försöka, svarar barnet!! Försöka!! Plötsligt är man inte lika svettig längre, ju högre tempen stiger, desto fortare dunstar svetten bort. Försöka!! Det finns inte utrymme till annat än spotless, my dear child!!

Men jag vet hur det blir, jag är på, sen mindre på och sen inte alls på och barnet är inte sen att hoppa på. De första dagarna hålls det efter, fjärde dagen "orkar" inte barnet ta reda på klippresterna och mamman blir vid samma tidsperiod både blind och menlös. -Jag tar det imorgon, jag är trött, säger barnet. Ja, men det är väl klart att barnet ska sova. Sömn är ju bland det viktigaste för ett barn när det växer upp. Femte dagen åker pärllådan fram. -Jag har läxor, säger barnet. Ja, men självklart, komma efter i skolan är inte ett alternativ, så fram med läxboken, pärlorna kan vi ta sen. Och inte vill man vara en sån där elak förälder, som tvingar det stortjutande barnet, att samtidigt, med allt det andra viktiga att göra, möten, handling och matlagning m.m, också städa undan sin egen skit!?

Så vems fel är det då? Ja, mitt givetvis, svettblanka mamman. Som man bäddar får man ligga och i mitt fall, väldigt knöligt...Inte för tillfället dock, skrynkelfri är det nya knöliga. Måtte det bara hålla i sig...men hur? Receptet är att vara konsekvent, konsekvent och åter konsekvent. Det är inte skicket på rummet barnet bryr sig i, utan det är skicket på övervakningen av barnet som tar. Det spelar ingen roll om det övriga huset är i tipptopp, barnet registrerar inte det. Det är inte heller barnet som får det i tipptopp, så rent krasst vet inte barnet hur det kom sig. Det är som att vara sambo eller gift och man har satt upp nya gardiner, den andra hälften registrerar inte förändringen. Vid påvisande av de nya gardinerna blir svaret; -Sitter det ett fönster där? Att sedan den andre hälften lär påpeka att han är nyrakad, det har inget som helst att göra med registrering. Det är mer en reminder om hur han egentligen ser ut. Det är inte lätt att vara konsekvent, det är rent ut sagt skitjobbigt. Att under tid köra med samma lika, är lika krävande och tröttande som att tjata. Med den positiva skillnaden dock, konsekvent behöver du inte vara så länge innan det sitter, medan tjat, ja, det får du helt enkelt leva med...forever.