Vi bor på landet

För mig, att bo på en egen gård, är en dröm som gått i uppfyllelse. Jag stormtrivs och vill sällan lämna mitt paradis. Ibland är jag tvungen, ingen kör ju ut de där händiga matkassarna till världens ände, så nån tripp till den stora byn, alltså Horndal, blir det väl...ibland. Fast själv tycker jag att vi bor relativt centralt, vi har en postlåda alldeles utanför huset och en och annan gatulampa. Vägplogningen fungerar bättre här ute, än vad det gör i stan många gånger. Fast det kanske mer har att göra med att kommunen inte vill att vi blir alltför insnöade! Nu kör de allra flesta här ute fyrhjulsdrivet, så en och annan snövall fixar vi nog. Här på landet pratas det inte heller om hektar, metrar och volymer, såsom kg eller kubik. Åkrarna är istället plättar och pratar man volym, ja, då är det en skvätt eller ett lass.

Jag växte även upp på landet. Tillbringade mycket av mina barndomsår i grannens ladugård. Där fanns kor, katter, hästar, höns och en och annan kalkon. Vi sov över i ladugården också, och matade fjordhästen Nappe med chokladpraliner. När kalvarna kom kunde man stå en halv dag och låta dom suga på händerna, och det hände även att vi fick för oss att ta med dom ut på promenad. Så mycket promenad vart det väl inte, mest en dragkamp åt vilket håll man skulle gå, vilket var helt emot kalvens tycke naturligtvis. Vi fiskade upp ällingar ur dammen med håv. Dom hade under vintern förlorat beläggningen på fjädrarna, så väl i plurret hade de ingen flytförmåga, utan sjönk som stenar! Vi borstade korna så dom blänkte och fick även hjälpa till att mjölka. Ofta tog jag cykeln till ladugården, och det hände även att jag kom en bra bit...utan cykel...

Vi skulle tävla, jag och min barndomsvän. Jo, visst, fortast på cykel skulle någon av oss bli. I stort sett var det nedåtlut hela vägen hemifrån mig till ladugården, så gratisfart skulle vi också få! Vi trampade på som galningar, och fortare och fortare gick det!! Plötsligt började min cykel vobbla, styret slogs ur händerna på mig och, ja just det, så slog det runt!! Jag fortsatte naturligtvis i den riktning som resan var tänkt, utan cykel, och jag tror jag slog rekord i hasning på grusad väg också! Iförd endast linne och shorts, sällan man ser någon cykla i skinnställ, gjorde gruset sitt med min stackars kropp...Hela jag såg ut som en sårskorpa. Underarmarna, ena kinden och benen liknade något som hamnat i en flistugg. Så hem och plocka grus och plåstra om, skrikandes! Några dagar senare skulle vi åka på husvagnssemester. Och med väskan packad med ett långärmat nattlinne for vi iväg. Såren skulle nu få "lufta", alltså inget bandage på, så det långärmade nattlinnet hade direkt kontakt med köttet på mina armar. Nattlinnet kom på, värre var morgon efter, då kom det inte av!! På ena armen satt det fast och att rycka bort det, nej, det var inget alternativ. Så där gick jag, med ett nattlinne i famnen hela dagen. I en affär träffade jag på en annan tjej och hennes fråga till mig var;- Är det ditt? Det sägs att det inte finns några dumma frågor, men slutsatsen jag drog av hennes fråga var att, jo, det finns det visst! Nattlinnet lossnade av sig självt till slut och det fick framledes bli kortärmat. Såren läkte, jag växte ur nattlinnet och cykeln fick stå, och till slut växte jag även ifrån den. Nu har jag en ny cykel, den står så fint inne på logen, där den gör sig bäst.