I see you

Jag har haft fikabesök idag, alltid lika trevligt, speciellt när det är någon man tycker så där extra mycket om. Konstigt hur det är egentligen...Vi har alla fullt upp med det egna, familjer och jobb, fritidsaktiviteter m.m, men borde det inte någonstans finnas tid och utrymme för de där "andra" viktiga människorna i våra liv? Lite oftare liksom...Allt förmedlas ju inte online, saker som berör och betyder någonting på riktigt, hur man egentligen mår och hur man egentligen ser ut. Ursäkterna är många till att slippa åka ifrån sin egna lilla bubbla, men försök odla majs på Framville utan att logga in och ta hand om grödorna! Inte direkt vackert...
Det finns väl ingenting som slår ansikte mot ansikte, sällan blir det missförstånd då, för ansiktsuttryck och kroppsspråk spelar fortfarande en betydande roll i vårt möte med andra människor. Man kan ställa frågorna direkt, behöver inte vänta in svaret och slipper den där onödiga, men ack så viktiga, smileyn i slutet på varje mening. För hur mycket kan man inte dölja med en smiley...Sms och statusuppdateringar är som bibeln, alla tolkar den på sitt vis och ja, hur fel kan inte det bli...det är bara att se sig runt om i världen.
Visst är det fördelar också, som med allt annat, men på varje mobil och främst Facebook, borde det finnas en brasklapp. "Det du skriver kommer med all säkerhet att misstolkas, missförstås och skapa konflikter i andra människors liv, då de kan uppleva dig som stötande. Detta kommer troligen inte att störa dig som person, men bidra till en debatt, dig icke inkluderad, huruvida du är dum på riktigt och/eller inte vet bättre och borde/ska skickas till en institution för bättre vetande".

Kanske är det så, att vi vill få oss själva att framstå som så mycket mer och bättre i det skrivna ordet, för hemska tanke, tänk om de skulle se mig live! Inte alls så städat, med oborstat hår och stallkläder som kan stå av sig själv. Det är klart att långa sekvenser av booring, hoppar man ju över, och tar inte med på löpsedeln, utan det är de där stora feta rubrikerna, action och lycka, det är det man vill ha, något som säljer. Man vill få fram något som berör, något outstanding, och vad är inte bäst att skapa då...jo,svartsjuka i alla dess former. Så i alla inlägg om hur bra allt är, vilken tänker egentligen på resan dit, utan det är mer; varför hon och inte jag? Men är det verkligen alltid solsken? Ingen vet, för tiden finns inte att ses över en kaffekopp, promenad, där du SER hur den andre mår. Och då blir valet ditt egna att kommentera, inte bara för att personen i fråga redan fått 38 kommentarer och 145 "gilla" och ja, jag vill ju inte vara sämre!

Och hur det än är med tid, har man sagt A, ja, då får man säga B!! Hur knäppt skulle det inte vara om någon, eller jag själv, kom på besök och det enda jag kläckte ur mig var; -Usch...Det skulle nog väcka bra många frågor, te x;- Men åh, vad har hänt?, vilka jag givetvis inte skulle svara på, offline liksom...och en jävla tillfredsställelse, att nu fick dom minsann något att fundera på! Jag kan tala om, att det finns andra, bättre och sundare sätt att få bekräftelse på.
Nej, fram för mer av personliga möten, fikabesök och lite back to basic, bli analog för en dag vettja!! Använd en del av tiden man lägger framför datorn, till att faktiskt åka och hälsa på någon. Jag tror vi skulle må mycket bättre då, flockdjur som vi är, vara mer ärliga och visa att DETTA är faktiskt jag, inte den alltid glada eller bedrövade eller kaffedrickande illusion du tog mig för...och inte bakar jag så jävla ofta heller...