The golden years

Än så länge kan jag titulera mig 30 +, men den sköna tiden är snart förbi...Det som tidigare kändes så avlägset resulterar snart i en frontalkrock. Alltså visst, att fylla 40 är ju inte dirket ovanligt, men jag har aldrig gjort det förut och jag undrar om det är då man blir...liksom...urgammal?
Många har samtalen varit kring detta mystiska med att fylla 40, är det nu man ska anlägga helskägg, byta ut nuvarande till en yngre förmåga, skaffa sig en HD och gå ifrån hus och hem? Eller hur var det nu, gällde det bara karlar? Hur ska en fruntimmer bemöta den klassiska 40-årskrisen då? För tydligen ska den ju komma, alla påstår det och alla kan väl inte ha fel...eller? Helskägg är inte att fundera på, det växer hår på så många andra ställen som det är ändå och visst, jag går från hus och hem varje dag, så det lär ju inte bli något nytt. Men kanske en HD då? Betyder "fläppa, fläppa" att man nu kör in i slutåldern, istället för att befinna sig i föråldern?! För så fort du fyller 40, ja då är du 40 +! Så är livet slut nu?
Nej, så fan heller, det är väl nu du ska skörda frukten av ditt hårda leverne, det du orkade ha som 30+:are, eller var det kanske som 20+:are, kommer inte ihåg! Nackdelen är väl att det har blivit en hel del fallfrukt genom åren också...Och ve och fasa, är det nu man ska bli så där förnuftig och mogen och endast prata om "the good old days"? Krämpor och andra kroppsliga pinsamheter kommer ständigt upp på tapeten och uttryck som "voj, voj, voj" upptar större delen av ens vokabulär...

Att man har blivit äldre är det ingen tvekan om, nu behöver jag elektriska hjälpmedel för att klara av vissa moment i vardagen, men inte anser jag livet vara passé för det, utan det är väl snarare så att det är nu det börjar. Barnen blir äldre, kan klara sig själva, snart har dom väl flyttat ut också, och det ger en hel del ny tid över till annat som man inte hunnit med tidigare.
Lite klokare har man väl också blivit, inte så det stör, men nog mycket för att det ska underlätta viss beslutsfattning. Jag fick frågan från min eminente snöskottarvän härom veckan; -Har någon någonsin anklagat dig för att vara normal? Och jag kunde enkelt svara; -Nej. Så det är ungefär på den nivån jag ligger, har legat och kommer att fortsätta ligga, oavsett ålder. För jag blev som jag blev, inte som jag borde blivit. Ni som har glädjen att ha mig i era liv, visst låter jag så där härligt uppblåst nu, kan sova lugnt även fortsättningsvis, för what you see, it´s what you get...with a twist!

Men tillbaka till den kommande krisen, vad händer? Karlar tycks alltså byta ut, skaka prostatan, ändra utseende och form och never look back. Kvinnor då? Som tjej får man höra, att ska du gå ned i vikt är det lättare att göra det innan du blir 40! WTF!!!! Definiera lättare då! Det var väl svårt nog redan innan, men tydligen ska man som 40-åring stelna till sig i skinnet, det är inte lika elastiskt som tidigare påstås det. Ok, men nu är det väl ändå inte i skinnet problemet sitter, utan mer invändigt väl? Så smal lär jag väl aldrig bli, tydligen är det tåget på väg att lämna stationen, men den krisen är nog knappast åldersrelaterad. Eller betyder det att jag kommer att få en 40-årskris baserat på tröjstorlek;
-Tänk att Nina, ja, hon hamnade minsann i en riktigt plus size-kris!! How generous...

Kanske är krisen när man tänker på allt man har ogjort, allt det där man så gärna vill göra, saker man inte hunnit prova, det där man alltid tänk; sen, när jag...Krisen kanske är just att "sen" har börjat hinna ikapp en, att det inte finns så mycket "sen" kvar att spela på. Är det det som skiljer män från kvinnor? Att männen måste out there för att få den bekräftelse de tycker sig sakna hemma, förskjuter "sen" med råge och blir utåtagerande? Kvinnor då? Simultanförmågan är återigen avgörande, dom kan både ha kakan och äta upp den. Varför? Vi har fantasi...och har tröttnat på att jaga form och utseende, till en kropp som ändå aldrig riktigt har varit på min sida eller har förstått mina behov.
Fantasin, hemadress hjärnan, den har man alltid på sin sida. Även om den kan  protestera, är den lättövertalad och besitter kunskaper som är guld värda; förståelse, förlåtelse och förnekelse. Säg den kropp som gör det!! För inte förstår kroppen att du bara måste frossa, särskilt förlåtande är den ju inte heller, kolla bara vågen! Och den skulle aldrig förneka intaget, återigen, kolla vågen! Fast det finns även gränser med hjärnan! Det där med att tänka dig smal, jo tjena! Så hjärnan tycks vara bland det viktigaste organet hos oss kvinnor. Med den kan vi också förskjuta "sen", fantisera om yngre förmågor...utan prostataproblem, allt vad vi vill ha och ändå, fortfarande stå kvar. Sen allt det man fortfarande har ogjort...jag tror inte det skulle finnas något bättre, än att dela de upplevelserna med den man redan har delat så mycket med, nämligen med han som finns i verkligheten.

Nåväl, hur krisen än kommer att te sig, jag vet ju inte, jag är ju fortfarande 30+, så får jag väl handskas med den då, om den nu kommer. Kanske blir det inte mer än ett sjujäkla party med den tillhörande baksmällan dagen efter, just därför att man fyllt "mogen" och faktiskt kan dricka whiskey till kl 05.00 på morgonen...and then some.

På en skör tråd

Long time no see...Jag har haft en längre period av "vägra dator", men känner nu att det börjar bli dags att så smått återvända, åtminstone till att skriva i min blogg.
Mycket har hänt sen sist, samtidigt har det inte hänt något nytt. Livet på landet är fortfarande sig likt, samma sysslor, några nya förvisso men det är precis som det ska vara. Stalltjänsten lever kvar och jag har kunder lite då och då. Jag har även blivit medlem i Farmartjänst i Avesta och det generar en hel del jobb av varierad sort. Ett av dom ska jag ta upp idag...

Telefonen ringde en dag i november och jag fick frågan om jag hade lust att vara med och skotta snö på taken i Horndal över vintern. Kurs skulle det givetvis bli, jag skulle få lära mig att falla ned säkert och behärska selar och linor. Innan jag hann tänka klart hade jag alltså svarat - Ja, visst! När jag lade på luren slog det mig...vem var det som hade svarat ja på detta, kunde det verkligen ha varit jag? Omöjligt, inte kunde väl jag ha varit så urbota dum och gått med på något dylik! Men visst var det så, snöskottare, modell högt över havet, var precis vad jag hade signat på. Veckan efter var det då dags! Telefonen ringde på fredagen, jag blev tillsagd att infinna mig på lördags morgonen med spade i hand, jag som inte ens hade gått kursen än!! Svårt att sova var bara förnamnet, jag förbannade den idiot som gått med på detta, inte bara en gång ska tilläggas. Så på darriga ben begav jag mig...

Beslutet visade sig dock vara bland det klokaste jag har tagit, för det är verkligen skitroligt. Visst, mängder med snö och värkande armar kanske inte hör till favoriterna, men gänget som skottar uppväger allt. Mycket skratt och tok blir det, högt uppe bland molnen. Trånga luckor att ta sig upp igenom, stegar som lutar utåt och hala plåttak hör till och som sagt var, det är skitroligt.

Jag överlevde första helgen och inom kort var vi då på väg på kurs i Uppsala. En hel del teori med avslutande prov och givetvis, praktiska övningar. Kursledaren, irländsk snöskottare på Globen med inställningen; har inte jag klättrat på och/eller bestigit det, är det inte värt att klättra på och/eller bestiga det. Fast han var väldigt ödmjuk, inte så illa för ögonen heller, if you catch my drift...
Så efter teorin bar det ut i den stora träningshallen. Nu var inte den direkt gjord för att sätta upp ett badmintonnät i, utan det var väggar, silos, stegar, vindkraftsturbiner m.m uppbyggda och ditställda, allt för att fylla olika behov inom olika arbetsområden te x brandtjänst, polis, kraftledningsarbete, ja, allt man kan tänka sig som utförs på hög höjd. Vi blev dock hänvisade till en fjuttig vägg, 3 meter hög, störtlöjligt eller hur, med takfot som skulle passeras och sedan vidare upp till nock där vi skulle förankra oss. Allt detta lät ju mycket enkelt, det är bara det att du endast är fastsatt i ett smalt rep, eller rättare sagt, 18 mm livförsäkring...

Olika räddningsövningar skulle vi utföra när vi väl var på plats på taket och tro mig, de skulle komma att behövas. För vem ramlar ned om inte jag! Nja, inte så mycket ramla kanske, mer var det att vicka över kanten men det var fullt tillräckligt. Så där hängde jag och dinglade i linorna, knät fick sig en rejäl smäll och handen klämdes i takfoten, men linorna höll och jag överlevde!! Så nu, efter att jag blivit många erfarenheter rikare, är jag numer en certifierad takklättrare! Känns inte helt fel..
Så länge leve snön! Undrar bara hur jag ska klara hela sommaren utan mina grabbar. Som tur är har jag en stor loge, så kanske anordnar vi ett litet träningsläger eller två.