Mycket har hänt sen sist, samtidigt har det inte hänt något nytt. Livet på landet är fortfarande sig likt, samma sysslor, några nya förvisso men det är precis som det ska vara. Stalltjänsten lever kvar och jag har kunder lite då och då. Jag har även blivit medlem i Farmartjänst i Avesta och det generar en hel del jobb av varierad sort. Ett av dom ska jag ta upp idag...
Telefonen ringde en dag i november och jag fick frågan om jag hade lust att vara med och skotta snö på taken i Horndal över vintern. Kurs skulle det givetvis bli, jag skulle få lära mig att falla ned säkert och behärska selar och linor. Innan jag hann tänka klart hade jag alltså svarat - Ja, visst! När jag lade på luren slog det mig...vem var det som hade svarat ja på detta, kunde det verkligen ha varit jag? Omöjligt, inte kunde väl jag ha varit så urbota dum och gått med på något dylik! Men visst var det så, snöskottare, modell högt över havet, var precis vad jag hade signat på. Veckan efter var det då dags! Telefonen ringde på fredagen, jag blev tillsagd att infinna mig på lördags morgonen med spade i hand, jag som inte ens hade gått kursen än!! Svårt att sova var bara förnamnet, jag förbannade den idiot som gått med på detta, inte bara en gång ska tilläggas. Så på darriga ben begav jag mig...
Beslutet visade sig dock vara bland det klokaste jag har tagit, för det är verkligen skitroligt. Visst, mängder med snö och värkande armar kanske inte hör till favoriterna, men gänget som skottar uppväger allt. Mycket skratt och tok blir det, högt uppe bland molnen. Trånga luckor att ta sig upp igenom, stegar som lutar utåt och hala plåttak hör till och som sagt var, det är skitroligt.
Jag överlevde första helgen och inom kort var vi då på väg på kurs i Uppsala. En hel del teori med avslutande prov och givetvis, praktiska övningar. Kursledaren, irländsk snöskottare på Globen med inställningen; har inte jag klättrat på och/eller bestigit det, är det inte värt att klättra på och/eller bestiga det. Fast han var väldigt ödmjuk, inte så illa för ögonen heller, if you catch my drift...
Så efter teorin bar det ut i den stora träningshallen. Nu var inte den direkt gjord för att sätta upp ett badmintonnät i, utan det var väggar, silos, stegar, vindkraftsturbiner m.m uppbyggda och ditställda, allt för att fylla olika behov inom olika arbetsområden te x brandtjänst, polis, kraftledningsarbete, ja, allt man kan tänka sig som utförs på hög höjd. Vi blev dock hänvisade till en fjuttig vägg, 3 meter hög, störtlöjligt eller hur, med takfot som skulle passeras och sedan vidare upp till nock där vi skulle förankra oss. Allt detta lät ju mycket enkelt, det är bara det att du endast är fastsatt i ett smalt rep, eller rättare sagt, 18 mm livförsäkring...
Olika räddningsövningar skulle vi utföra när vi väl var på plats på taket och tro mig, de skulle komma att behövas. För vem ramlar ned om inte jag! Nja, inte så mycket ramla kanske, mer var det att vicka över kanten men det var fullt tillräckligt. Så där hängde jag och dinglade i linorna, knät fick sig en rejäl smäll och handen klämdes i takfoten, men linorna höll och jag överlevde!! Så nu, efter att jag blivit många erfarenheter rikare, är jag numer en certifierad takklättrare! Känns inte helt fel..
Så länge leve snön! Undrar bara hur jag ska klara hela sommaren utan mina grabbar. Som tur är har jag en stor loge, så kanske anordnar vi ett litet träningsläger eller två.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar