Många har samtalen varit kring detta mystiska med att fylla 40, är det nu man ska anlägga helskägg, byta ut nuvarande till en yngre förmåga, skaffa sig en HD och gå ifrån hus och hem? Eller hur var det nu, gällde det bara karlar? Hur ska en fruntimmer bemöta den klassiska 40-årskrisen då? För tydligen ska den ju komma, alla påstår det och alla kan väl inte ha fel...eller? Helskägg är inte att fundera på, det växer hår på så många andra ställen som det är ändå och visst, jag går från hus och hem varje dag, så det lär ju inte bli något nytt. Men kanske en HD då? Betyder "fläppa, fläppa" att man nu kör in i slutåldern, istället för att befinna sig i föråldern?! För så fort du fyller 40, ja då är du 40 +! Så är livet slut nu?
Nej, så fan heller, det är väl nu du ska skörda frukten av ditt hårda leverne, det du orkade ha som 30+:are, eller var det kanske som 20+:are, kommer inte ihåg! Nackdelen är väl att det har blivit en hel del fallfrukt genom åren också...Och ve och fasa, är det nu man ska bli så där förnuftig och mogen och endast prata om "the good old days"? Krämpor och andra kroppsliga pinsamheter kommer ständigt upp på tapeten och uttryck som "voj, voj, voj" upptar större delen av ens vokabulär...
Att man har blivit äldre är det ingen tvekan om, nu behöver jag elektriska hjälpmedel för att klara av vissa moment i vardagen, men inte anser jag livet vara passé för det, utan det är väl snarare så att det är nu det börjar. Barnen blir äldre, kan klara sig själva, snart har dom väl flyttat ut också, och det ger en hel del ny tid över till annat som man inte hunnit med tidigare.
Lite klokare har man väl också blivit, inte så det stör, men nog mycket för att det ska underlätta viss beslutsfattning. Jag fick frågan från min eminente snöskottarvän härom veckan; -Har någon någonsin anklagat dig för att vara normal? Och jag kunde enkelt svara; -Nej. Så det är ungefär på den nivån jag ligger, har legat och kommer att fortsätta ligga, oavsett ålder. För jag blev som jag blev, inte som jag borde blivit. Ni som har glädjen att ha mig i era liv, visst låter jag så där härligt uppblåst nu, kan sova lugnt även fortsättningsvis, för what you see, it´s what you get...with a twist!
Men tillbaka till den kommande krisen, vad händer? Karlar tycks alltså byta ut, skaka prostatan, ändra utseende och form och never look back. Kvinnor då? Som tjej får man höra, att ska du gå ned i vikt är det lättare att göra det innan du blir 40! WTF!!!! Definiera lättare då! Det var väl svårt nog redan innan, men tydligen ska man som 40-åring stelna till sig i skinnet, det är inte lika elastiskt som tidigare påstås det. Ok, men nu är det väl ändå inte i skinnet problemet sitter, utan mer invändigt väl? Så smal lär jag väl aldrig bli, tydligen är det tåget på väg att lämna stationen, men den krisen är nog knappast åldersrelaterad. Eller betyder det att jag kommer att få en 40-årskris baserat på tröjstorlek;
-Tänk att Nina, ja, hon hamnade minsann i en riktigt plus size-kris!! How generous...
Kanske är krisen när man tänker på allt man har ogjort, allt det där man så gärna vill göra, saker man inte hunnit prova, det där man alltid tänk; sen, när jag...Krisen kanske är just att "sen" har börjat hinna ikapp en, att det inte finns så mycket "sen" kvar att spela på. Är det det som skiljer män från kvinnor? Att männen måste out there för att få den bekräftelse de tycker sig sakna hemma, förskjuter "sen" med råge och blir utåtagerande? Kvinnor då? Simultanförmågan är återigen avgörande, dom kan både ha kakan och äta upp den. Varför? Vi har fantasi...och har tröttnat på att jaga form och utseende, till en kropp som ändå aldrig riktigt har varit på min sida eller har förstått mina behov.
Fantasin, hemadress hjärnan, den har man alltid på sin sida. Även om den kan protestera, är den lättövertalad och besitter kunskaper som är guld värda; förståelse, förlåtelse och förnekelse. Säg den kropp som gör det!! För inte förstår kroppen att du bara måste frossa, särskilt förlåtande är den ju inte heller, kolla bara vågen! Och den skulle aldrig förneka intaget, återigen, kolla vågen! Fast det finns även gränser med hjärnan! Det där med att tänka dig smal, jo tjena! Så hjärnan tycks vara bland det viktigaste organet hos oss kvinnor. Med den kan vi också förskjuta "sen", fantisera om yngre förmågor...utan prostataproblem, allt vad vi vill ha och ändå, fortfarande stå kvar. Sen allt det man fortfarande har ogjort...jag tror inte det skulle finnas något bättre, än att dela de upplevelserna med den man redan har delat så mycket med, nämligen med han som finns i verkligheten.
Nåväl, hur krisen än kommer att te sig, jag vet ju inte, jag är ju fortfarande 30+, så får jag väl handskas med den då, om den nu kommer. Kanske blir det inte mer än ett sjujäkla party med den tillhörande baksmällan dagen efter, just därför att man fyllt "mogen" och faktiskt kan dricka whiskey till kl 05.00 på morgonen...and then some.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar