Droppen är dessa förnedringsmänniskor som ringer och vill pracka på en rakhyvlar, strumpor i bambu, försäkringar och fan och hans moster. Alltså vad säger man? -Använd rakhyveln själv din idiot, så kanske du kan få ett jobb där du faktiskt syns!!, kunde kanske vara en bra punchline..klick. Jag har inget emot att bli kallad snälla Nina, men det ska vara från folk där jag vet att det är uppriktigt menat. Jag vill inte höra det från någon nedlåtande försäljare, som i sin värld tror att alla vi uppringda typer är på något sätt mindre vetande. Då blir jag förbannad!! Ni kanske har varit med om att dom har ringt och sagt att de ska uppdatera telefonlistan! Vilken jävla telefonlista?? Det finns det inget riktigt svar på, med andra ord, det är inget den mindre vetande lilla människan behöver bry sin lilla, lilla hjärna med, häng på bara vettja! Jag fick ett sådant samtal, i andra änden satt det en för mig, högst snorkig typ. Att det förekommer bluffakturor har väl ingen missat, så klart är att man blir misstänksam över all form av krängeri. Hon ville ha en inspelning på att jag gick med på ditten och datten, men icke. Jag ifrågasatte hela grejen och ställde således frågan om det skulle komma en räkning på flera tusen om jag blev inspelad. Till saken hör att jag ogärna säger ordet ja i dessa sammanhang, så det är inte klok vilket vokabulär man kan uppmana när det vill sig! Jag fick ett till synes, eller till höres, mycket nedlåtande och snorkig respons på min fråga; -Men snälla lilla Nina!! Nä men så att...klick! Tror ni hon ringde upp igen? Jajamen, men det är det som är lite av tjusningen med en telefon, jag måste inte svara, så snäll är jag inte.
Sen har vi den gången de ville skänka alla i familjen en gratis eltandborste. -Du måste skämta med mig, svarade jag, ingenting är gratis! Jo då, en borste till alla, måste typ vara årets deal...not. För till saken hörde, visst tandborstarna var gratis, men du var tvungen att binda dig vid att var tredje månad få hem tillhörande borsthuvuden...för 700kr, typ forever!! Det framgick inte om det var den totala kostnaden, eller månadskostnad, jag stannade inte kvar, nothing to see here, move on folks, så...klick.
Vi har bärbara telefoner här hemma. Jäkligt händigt, man kan knalla runt och snacka, vara än här och än där, ute som inne. Vitsen är väl förmodar jag att man ska ha lite koll på vart dom befinner sig, men hos oss, not so much. För närvarande hittar vi bara en av dessa två frihetssymboler, den andra ligger säkert oladdad någonstans i väntan på. Och som alltid när det ringer, ligger den närvarande luren på en plats som befinner sig allra längst bort från den plats där just jag befinner mig. Verkligen ett i-landsproblem! Extra påtagligt blir det när telefonen ringer, man hastar genom hela huset, svarar och möts av en tung tystnad. Tydligen rings fler potentiella minibrains upp samtidigt, multitask på modern svenska och är du den som svarar först...ja synd, för dig alltså. Så för mig, som har 200 kvm hus att ränna runt i hinner sällan först, vilket borde motsvara en smärre lottovinst enligt mig. Och nog för att du slipper tragglandet med en envis försäljare, det är ändå inte så upplyftande roligt, när man har svarat femtielva gånger en och samma dag och det visar sig att femtitio av de gångerna, ja då hör man syrsor på sin höjd. Så nu har vi alltså här en liten, snäll, förbannad och andfådd Nina, vilket är en bra grund till nästa försäljare som ringer...hehehehe. Bring it on, baby, bring it on!!! Eller som Dolph skulle ha sagt; -I must break you!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar