All Aboard

Det är allmänt känt att min häst är svårlastad, och det börjar bli svårare och svårare att få någon som vill bistå mig, jag vill ju inte ens själv! Men det finns några tappra och för dem är jag evigt tacksam. En av mina allra bästa vänner var med mig upp till Atg-kliniken på Romme, enligt utringd veterinär var det misstänkt böjsena, blah...det visade sig vara en hovböld. När vi skulle lasta hemma fick vi hjälp av stalldörren. Planer på att häkta av den och ta den med oss var frestande, men i ett glädjerus att vi fått på Nido utan komplikationer gjorde att vi kände oss "on top of the world!". Vi skulle ha tagit med oss dörrfan...
På kliniken skötte sig Nido mer än bra, det sprutades, röntgades och punkterades. Snabblektion i hur man gipsar och sen...skulle vi hem. Nido började som han brukar, borrade ned benen i asfalten och där stod han!! Tittade ned på lilla mig med en retsam, ironisk frågande blick; vad tänker du göra åt det här då...plutten!? Min häst är inte liten, mäter ca 168 i mankhöjd och i dessa fall, vid lastning, påminner han mig ofta och väl vem det är som är störst. Så efter ca 30 minuter med borrade ben, så hade matte tappat humöret och då började uslingen istället försöka springa över och förbi mig. Djurskötarna på kliniken undrade både en och två gånger vad det var för huligan jag hade, men då de inte får hjälpa till i situationer som denna, så var vi helt utlämnade åt 600 kg trotsig häst,  jag och bäste vännen. Efter dryga timmen kom veterinären ut med en spruta och pleggade den kära Nido. I hopp om att han skulle vara lite avtrubbad, fick bara en liten ponnydos, skulle han nu gå på. Men icke, det var bara att börja om med borrade ben. Till slut ställde vi om hela ekipaget så vi fick hjälp av väggen på kliniken. Efter ytterligare 1 timme, varpå vännen nästan blivit av med näsan av Nidos sparkar, tar jag av mig tröjan, lindar den runt Nidos ögon och säger; nu går vi på! Och vips så gör han det! Så lite frysen och i chock över den nära döden upplevelsen för bäste vännen, kunde vi äntligen åka hem till slut. Resan hem...Nido stod som ett ljus, det gör han alltid när han väl är på.
Vi har lastat fler gånger efter det och det går bättre och bättre, eller som Fredrik säger; jag ger honom ett val och han väljer den enkla vägen och det är att gå på...Ja just det, så där ja!! Vi har en hel del lastträning att göra, om vi nu ska ut och sätta skräck i de andra dressyrlagen nästa år.