De va jaj!

Mantorp och Sko-Uno är en upplevelse. Snabba bilar, högt ljud och avgaser. Vi var ett gäng som glada ihågen for dit en sommar. Några åkte mc, bla min sambo, Jakob, och jag körde följebil med tält och proviant. När vi hade passerat Motala, får jag ett samtal från Peter, en av mcdårarna. -Det har hänt nåt, men det är ingen fara, var det första han sa. Man hinner gå igenom många olycksscenarion, spräckta hjälmar, brytna ben, ja, det är bara fantasin som sätter stopp! Det visade sig att oljepluggen på Jakobs motorcykel hade lossnat, och all olja runnit ut...på bakdäcket...i omkörning av en  ambulans!! Så man kan ju bara undra vad ambulansföraren tänkte, när Jakob kommer i icke lagstadgad hastighet, på bredställ förbi!! Snabbt fick han av motorn, slapp bränna skinnställ och stannade så efter en avtagsväg. Vi var nog i chock allihop, men som man ibland gör i hemska situationer, ja, så skrattade vi åt det. Det hade ju gått bra, men vi tänkte nog alla till mans hur illa det kunde ha gått. Oljepluggen då? Den låg så fint placerad på kåporna under, så det var bara att skruva dit den igen, fylla på med ny olja och så bar det iväg igen. När han senare fyllde 30, fick han en kork av grabbarna, utifall pluggen skulle lossna fler gånger...nu hade han en i reserv...
På plats i Mantorp satte vi upp tältet, ett stort militärtält som tog upp det mesta av campingen. Sen skulle vi kolla in The Strip! 402 m lång...på under 5 sekunder! Att inte hålla för öronen, var en omöjlighet. När top fuelarna drog på, for händerna automatiskt upp till öronen...fast det var innan spriten. För ju fullare vi vart, desto sämre måste vi ha hört. Så istället för att skydda öronen, stod vi nu med armarna i skyn och vrålade lika högt som monsterbilarna. Det slog i bröstet av tryckvågorna och hela kroppen vibrerade! Wow, vilken känsla!!!

Campingen var fylld till bredden, så det var trångt mellan tälten. Som grannar hade vi bla ett gäng norrmänn, från en av de mer (ö)kända mc-klubbarna. Med aphängarstyren och motivlackade motorcyklar gled de in på campingen, skrämmande hårda och tuffa. Det visade sig att de var som folk i största allmänhet....trevliga, och vi festade på större delen av natten. Till slut vart det dags att krypa in i sovsäcken och försöka sova några timmar. För alla utom en...Så började ett evinnerligt nötande...fläppa, fläppa...tystnad...fläppa, fläppa...tystnad... och så höll det på i flera minuter. Till slut, efter åtskilliga fläppa, fläppa, mullrar en motor igång. Vad skönt tänkte jag, nu kommer han äntligen iväg...segstartad maskin det där! Vi hör hur motorcykeln rundar vårt tält, sen brakar helvetet löst!!! För i tältöppningen har en av dessa norrmän ställt sig, med bakhjulet in mot tältet och börjar burna för allt han är värd!!! Stenar och jord sprutade över oss som låg där inne, avgaserna bildade värsta Londondimman, och så detta vrål från motorcykeln! Snacka om raka rör!! Och skrattet, från en galen norrman, som hördes högt över detta vrålande! Den lilla hörsel som fanns kvar, checkade omedelbart ut! Till slut fick han nog och lämnade platsen. Men det dröjde inte länge, förrän han stack in huvudet i vårt tält, denna gång utan motorcykel, och frustande av skratt fick fram; -De va jaj!! Vi hann nog få in både en och två träffar med någon av alla de stenar som låg i tältet...
Och sen har vi Jonas...dövörat...han hade inte hört ett smack, utan fortsatte att sova i godan ro...Ungefär som en annan jag känner...han som somnade med örat mot en högtalare, på en Yngve Malmstens-konstert! Skickligt!!-VAAA!! Jo, jag sa, -SKICKLIGT!!!