Ifrågasättande har man rätt att vara, förbannad lika så men vad spelar det för roll...egentligen? Livet är aldrig rättvist, men ska det betyda att jag ska bli bestraffad, enbart för att jag har valt att bosätta mig långt ute i ingenstans? Jag behöver min bil, för att ta mig till jobb, hämta och skjutsa barn och gud förbjude om det skulle hända något och man behöver iväg fort! Här ute på landet går det inte förbi bussar varje kvart, inte heller har någon påbörjat tunnelgrävande för pendeln såvitt jag vet. Så istället för att beskatta bensinen in absurbdum, höja elpriserna och ha moms på mat, höj istället kommunskatten i te x Täby, eller varför inte för alla kommuner som ligger under 32%? Men då blir det helt plötsligt känsligt i maktens korridorer..det är bättre att låta hillbillysarna stå för kostnaderna, för maktens män och kvinnor vet lika väl som jag, att jag behöver bilen...plus att jag betalar en av de högsta kommunskatterna i Svenskland. Jämställdhet...my as!!!
Kanske en el-bil då? Eller bli anorektisk, kanske köra med åkarbrasa hela vintern? Lösningen på alla problem liksom...Men jag vill inte lägga några pengar på en el-bil, men skulle jag väl skaffa mig en, ja, då lär det bli bubbla åkarbrasor med tillhörande småhopp under vinterhalvåret. Anorektisk är heller ingen lösning, jag tycker för mycket om att äta. Så ska jag bara gilla läget då? Nej, varför det, förbannad är jag, knyter näven...och åker och tankar, låter utebelysningen lysa dygnet runt och köper pizza 3 gånger i veckan. Medelsvensson liksom, mycket snack och liten verkstad...För är det något vi svenskar kan, så är det att beklaga oss. Ta inte illa upp, man ska göra det man är bra på, men hur vore det om vi kunde få till en förlängning på beklagandet? Dvs börja agera, få till förändringar och förhoppningsvis få till ett positiv utfall. För när blev det ok, att de varor vi är beroende av mest, blev lyxvaror och inom en snar framtid, endast några få förunnat?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar