På G

Nu är vi verkligen på banan, på alla sätt och vis. Projekt ridbana är igångsatt, så snart kan jag ta min ädle springare och slå byn med häpnad med vår excellenta skicklighet! Hihihi, nåväl, några piruetter ska vi väl få till iallafall. Träningen med bästa Sussi kommer att fortskrida, vilket jag är djupt tacksam över, att hon vill åka till lilla mig. När, var och hur återstår att se, det är inte riktigt klart än. Emelie kommer också fortsättningsvis rida Nido, ytterligare en sak att uppskatta. Många turer i skogen kommer det att bli, fikapåse och glada ryttare på varsin kuse. Det finns några hektar skog att undersöka här ute...

Och då det ska tränas...bommar, jag måste ha bommar! Förhoppningsvis finns det några pinnar i skogen som skulle vara ypperligt för ändamålet, så det blir till att gå upp och göra en inventering. Men innan allt är färdigt för ridning ska massor med jordmassor bort, det blir en hel del matjord, vilket man kanske kan få in någon krona på, det ska köras med laser så lutningen blir optimal och underlaget ska läggas på och plattas till. Ett och annat dräneringsrör lär till, för som känt är, är ju min häst livrädd för vattenpölar och tror sig kunna drunkna i minsta möjliga vattenansamling. Staket måste också till, och jag har fått för mig att jag vill ha ett brunt. Kollade upp lite på nätet gällande bruna band och fy vad dyrt det var. Det var något franskt, bästa på marknaden, om man ska tro försäljaren, vilket man ju sällan gör, endast 250 meter för 2500 kr!!! Icke, det var bara att leta vidare, skulle ju vara bra om man kan ha mer än ett varv runt...Och den som letar, han söker, så bruna band, check!
Och jag skulle vilja passa på att nämna mina grannar. Tack för att ni finns, och vad ni än säger om mig och mina projekt bakom lyckta dörrar, så uppskattar jag verkligen att tid finnes, att ingenting är omöjligt och att ni gör ett kanonjobb!

Och tjejer, ni kommer väl och testar underlaget? Vi kan anordna läger hos mig också, inriktning vinprovning och skönsång. Shaken kan få välja film! 

Fett drygt

Jag har aldrig hävdat att jag är smart, klok, nej, inte ens normal. Men vad är det som avgör normaliteten i det man gör, säger och har för intressen? Massan? Alltså flertalet av vad den mänskliga befolkningen gör, säger och fyller sin lediga tid med. Ganska skrämmande om man tänker efter...Normen styr, men vem styr normen? Vad som är rätt här, behöver ju inte nödvändigtvis vara rätt där och vem har då fel? Moral då? Att följa god sed? Det beror helt på vilken världs- eller livsåskådning du har. Fast man kan ju anse att vissa saker som sker, hemska saker, fruktansvärda saker, borde ligga i ett globalt intresse att förhindra och sätta stop för.
Vad har då detta med min normalitet att göra kan man undra? Jo, jag vill ha en betongblandare. Ganska banalt efter denna inledning, men här slår vi mellan ytterligheterna. Jag kanske inte följer den kvinnliga normen, men kanske den mänskliga normen, den om minsta möjliga ansträngning. Att med enkla medel, få omvärlden att tro, att man likt nyvakna Dallasbrudar, besitter den perfekta looken helt av sig självt! Hårslingorna på plats, sminket oklanderligt, och då har man ändå sovit, dreglat på kudden, snarkat och snott in sig i lakanen, för att sedan vakna och se ut som en nyutslagen ros!!? Fast i det här fallet gäller det gångplattor...till trädgården.

Jag har stått med plasthink och träslev, rört om i betong och hur lite man än har i, så är det inte värt det...någonsin. Under hela det smärtsamma rörandet, fokuserad på resultatet, vilket ju också är en norm. Resultat, frukten av våra ansträngningar! Det man har att visa upp för andra, glädjas över själv och höjda försäljningssiffror på liniment. Alla vinner!!
Det får mig, inte helt osökt faktiskt, in på raggning på krogen eller annan lämplig plats. Ansträngningen innan, ansträngningen på plats och resultatet då? Ja, det kan ju variera...vilket kan bli ansträngande värre. Men bortsett från själva raggningen, hur är det inte innan man kommer ut på lokal? Och det är här, just här, man kliver på en annan norm. Ansträngning har plötsligt blivit ett måste, ansträngningen blir resultatet av resultatet. Och i vanlig ordning har man absolut ingenting att sätta på sig, garderoben är full av kläder, men likt en superkändis kan man inte ha samma kläder på sig två gånger! Tänk om någon skulle se det!!

Så shopping ligger nära till hands...omklädningsrum...med lysrör...i januari...Väl hemma, med den glåmiga, blekfeta synen av sig själv, fastbränd på näthinnan, inser man verkligen att man "råkat" lagt på sig några extra kilon, men det är inget wonderstrumpbrallan inte kan råda bot på. Den håller in, håller upp, drar in, formar och tar bort överflödiga kilon...och hänger dom istället över strumpbyxlinningen...Men med de nya wondertrosorna, modell Obelixbralla, förflyttar du enkelt kilona ytterligare up stream, en wonderbra slutför jobbet och du slipper nu använda axelvaddar!! Väl klädd, svettig efter ansträngningen att åla sig in i alla wonderkläder, är det nu dags för håret! Det ska fönas, lockas, tuperas och sprayas. Innan har förstås löshåret klickats fast, och du har en hårvolym a´la lejon...som nu ska plattas. Ansiktet då? Ja, högröd som du nu är, efter påklädning, föning och plattning dras det på extra av allt, för att dölja det faktum att du inte alls har någon kondis för dessa invecklade övningar. Nya ögonbryn målas dit, lösögonfransar klistras fast och konturerna på läpparna läggs 3 centimeter utanför din normala läpplinje, för att avslutas med att målas i någon käck modefärg. Ögonlocken får ett BMI som hamnar i riskzonen av all ögonskugga, kajal och mascara. Och så på  med de högklackade skorna, i vilka även den mest härdade skulle få höjdskräck, hjulbent vinglandes till krogen och all action!

Jag säger bara det, tack och lov, att jag har ett fast förhållande, inga hemligheter här inte, what you see is what you get...minimal ansträngning och jag blir älskad för det.
Så jag likställer betong i plasthink med raggning på krogen. Hur ansträngande är det inte, att efter timmar av att röra och spackla, få resultat och inse att det inte fyller någon som helst funktion? Två plattor gör ingen gång och det yttre gör inte kvinnan. Så enkelt uträknat, med minsta möjliga ansträngning kommer du långt, långt mycket längre än när du måste anstränga dig. Och jag, ja, jag styr min egen norm och ansträngning för mig, det är att INTE försöka nå uppsatta mål och sträva efter det jag vill ha.

I see you

Jag har haft fikabesök idag, alltid lika trevligt, speciellt när det är någon man tycker så där extra mycket om. Konstigt hur det är egentligen...Vi har alla fullt upp med det egna, familjer och jobb, fritidsaktiviteter m.m, men borde det inte någonstans finnas tid och utrymme för de där "andra" viktiga människorna i våra liv? Lite oftare liksom...Allt förmedlas ju inte online, saker som berör och betyder någonting på riktigt, hur man egentligen mår och hur man egentligen ser ut. Ursäkterna är många till att slippa åka ifrån sin egna lilla bubbla, men försök odla majs på Framville utan att logga in och ta hand om grödorna! Inte direkt vackert...
Det finns väl ingenting som slår ansikte mot ansikte, sällan blir det missförstånd då, för ansiktsuttryck och kroppsspråk spelar fortfarande en betydande roll i vårt möte med andra människor. Man kan ställa frågorna direkt, behöver inte vänta in svaret och slipper den där onödiga, men ack så viktiga, smileyn i slutet på varje mening. För hur mycket kan man inte dölja med en smiley...Sms och statusuppdateringar är som bibeln, alla tolkar den på sitt vis och ja, hur fel kan inte det bli...det är bara att se sig runt om i världen.
Visst är det fördelar också, som med allt annat, men på varje mobil och främst Facebook, borde det finnas en brasklapp. "Det du skriver kommer med all säkerhet att misstolkas, missförstås och skapa konflikter i andra människors liv, då de kan uppleva dig som stötande. Detta kommer troligen inte att störa dig som person, men bidra till en debatt, dig icke inkluderad, huruvida du är dum på riktigt och/eller inte vet bättre och borde/ska skickas till en institution för bättre vetande".

Kanske är det så, att vi vill få oss själva att framstå som så mycket mer och bättre i det skrivna ordet, för hemska tanke, tänk om de skulle se mig live! Inte alls så städat, med oborstat hår och stallkläder som kan stå av sig själv. Det är klart att långa sekvenser av booring, hoppar man ju över, och tar inte med på löpsedeln, utan det är de där stora feta rubrikerna, action och lycka, det är det man vill ha, något som säljer. Man vill få fram något som berör, något outstanding, och vad är inte bäst att skapa då...jo,svartsjuka i alla dess former. Så i alla inlägg om hur bra allt är, vilken tänker egentligen på resan dit, utan det är mer; varför hon och inte jag? Men är det verkligen alltid solsken? Ingen vet, för tiden finns inte att ses över en kaffekopp, promenad, där du SER hur den andre mår. Och då blir valet ditt egna att kommentera, inte bara för att personen i fråga redan fått 38 kommentarer och 145 "gilla" och ja, jag vill ju inte vara sämre!

Och hur det än är med tid, har man sagt A, ja, då får man säga B!! Hur knäppt skulle det inte vara om någon, eller jag själv, kom på besök och det enda jag kläckte ur mig var; -Usch...Det skulle nog väcka bra många frågor, te x;- Men åh, vad har hänt?, vilka jag givetvis inte skulle svara på, offline liksom...och en jävla tillfredsställelse, att nu fick dom minsann något att fundera på! Jag kan tala om, att det finns andra, bättre och sundare sätt att få bekräftelse på.
Nej, fram för mer av personliga möten, fikabesök och lite back to basic, bli analog för en dag vettja!! Använd en del av tiden man lägger framför datorn, till att faktiskt åka och hälsa på någon. Jag tror vi skulle må mycket bättre då, flockdjur som vi är, vara mer ärliga och visa att DETTA är faktiskt jag, inte den alltid glada eller bedrövade eller kaffedrickande illusion du tog mig för...och inte bakar jag så jävla ofta heller...

Finns det liv, finns det hopp

Har inte haft så mycket tid att skriva på, lammen har avlöst varandra samt att det har varit full verksamhet i stallet. Ny box, stängslat om hagar m.m, och nu har konungen äntligen återvänt efter en tid på Klarsgården. Vi har trivts mucho bra på Klarsgården, både jag och Nido, men att varje dag sitta och åka har tagit ut sin rätt. Sen har jag ju faktiskt eget stall, så det är klart att han ska vara där han hör hemma. Och nu blir det som sagt var en egen ridbana, känns otroligt lyxigt och kul. Ella blir kvar ett tag till, svårt att slita sig från denna lilla ponny, men när hon far hem finns det en box över om någon är intresserad.

Avesta Tidning var här förra veckan, och reportage blir det denna vecka tror jag. Givetvis handlar det om mitt företag, mig som person skulle inte fylla många spaltmeter, om ens en. Jag lägger ut en länk när detta sker så ni får ta del av det som står. Förhoppningsvis ska det lossna lite, vill verkligen jobba och komma ut i stallarna nu.

Allt har inte bara varit frid och fröjd. Igår förlorade vi två lamm. Det är ju sånt som tyvärr händer, men det gör det inte enklare för det. Så nu är det nio bääbisar kvar och alla verkar pigga och krya. Jag ska ta tillfället i akt och filma dom när dom har sin dagliga motionsrunda. Fram och åter springer dom, hoppar och krumbuktar, stannar, tittar dumt på varandra, för att sedan dra en repa igen. Och det börjar bli dags att klippa alla fåren, lammen ska märkas och sen...ut i det fria! Blir det lite värme nu så blir det snabbt grönt...äntligen!

Och snart är det sista april. Undrar vem som ska sätta yxan i handen, lägga sig raklång i rosenhallonbusken, försöka få eld på en genomfrysen majbrasa, tömma 5 flaskor vin, sätta på sig grilltröjan, sjunga sig hes eller vara så där vuxen man bara kan vara efter några whiskey, denna gång? Det återstår att se, så ta det lugnt...det ska jag göra...

This is my life

Så här mitt i lammningen är det bråda dagar. Kollen är stenhård på dessa får, som väljer de mest obekväma tider på dygnet att föröka sig på. Igår kväll/natt hade jag vak, då den största tackan flämtat och flåsat, i vad jag tycker veckor, men så igår var det då dags. Jag lämnade inte stallet förrän klockan var över midnatt, och då hade två små ulltottar sett dagens?! ljus. Döm om min förvåning när jag kom ut i morse...då var dom tre!! En liten tacka blev det också, som genast blev döpt till Luvan. Varför framgår på bilden nedan.

Påskhelgen for förbi i en rasande fart, men Linn hann med en ridtur på Zimo och jag tog ett riktigt styrkepass på Nido. Och nu står det inte på förrän han är hemma igen. Det ska bli skönt, dels att slippa åka fram och åter varje dag, för med dagens bensinpriser kan man ha roligare för de pengarna och dels, ja, allt blir som det ska igen, med alla kusar under ett tak. Så jag väntar med spänning på första skoptaget på den blivande ridbanan, just nu liknar det mest...ja, en åker...

Sen var det då detta påsklov. Vädret, eller snarare brist på väder, iallafall det braiga, har gjort att man helst av allt velat stanna inne. Men så igår sken solen och allt blev så där überbra igen. Tydligen är jag väldigt väderstyrd, sol i sinne och allt det där, men då krävs det att solen visar sig. Regn och blåst, ja, då stormar det på även inombords. Det är då tur att man är ganska solokvist hemma, kan inte vara lätt att tas med då! Tur är att man kan skärpa till sig om det krävs...Barnen har hoppat studsmatta i parti och minut. Jag hävdar fortfarande att den är världens bästa leksak, värd varenda spänn. För hur ofta kan man kombinera lek och ha roligt samtidigt som du tar ut dig å det grövsta? Jag har provat en gång, men strävan efter att behålla saker och ting på sin plats, och inte i källarutrymmet, har gjort att det inte blivit fler gånger.

I väntan på ridbana kan jag inte bara sitta sysslolös mellan lammen. Så igår åkte även spettet fram! Staket framför stallet ska det bli. Dels för att hålla diverse fjäderfän och kaninerna kvar på stallbacken och sen dels för hästarna. Jag tror det kommer att bli, inte bara bra, utan snyggt också. Äntligen kan man ta tag i det man har funderat på under vintern, något kommer säkert att ändras eller inte bli av, men det är skönt att veta att man inte blev helt handlingsförlamad under vintern och att idéerna håller. Det gäller även att hålla sig i trim för mina kommande kunder, om dom nu bara kunde börja ringa...
Så medan jag väntar på att telefon ska ringa, spettar jag på, fyller i fårjournalen och håller mig borta från studsmattan...

All in!!

I fredags drog vi till Ikea...slut på värmeljus och servetter. Ny hjälm åt Linn och nytt regntäcke till Nido fick det också bli. Hans gamla har sett bättre dagar, för tydligen är det så, att man ska använda täcket som mellanmål samt i brist på sysselsättning, dra i alla lösa remmar och plocka med spännen, så det till slut är revor både här och där. Nåja, nu är det nya sprayat med antibit, hoppet är ju det sista som lämnar människan, så kanske, kanske det får vara helt ett tag iallafall...
Och årets första lamm har kommit, en liten bagge. Ett riktigt aprilskämt, då han såg världens ljus i söndagsmorse. Modern till detta lilla skämt, trodde nog ett tag själv, att någon skämtade med henne. Aldrig fått bääbis förrut och nu låg det helt plötsligt en där! Med lite lirkande fick lammet till slut komma fram och dia, så nu flyter allt på. Gullig? Jo, lite faktiskt...Så snart är hela fårfållan fylld med små ulltottar, äntligen!

Och efter veckor av velande från min sida, så blev det då bestämt, att i söndags ha lastträning med min stora huligan. Jag själv var inte så aktiv, någon måste ju fota den extraordinära händelsen. Jag har i ett inlägg tidigare berättat om Nido och transporter, så det var med blandade känslor jag åkte till Hede på morgonen. Men om jag hade vetat, det jag vet nu, så borde jag vetat bättre. För Jenny kom, hon såg, och hon segrade! Jag är mäkta imponerad och själva lastningsprocessen har för mig blivit mindre ångestladdad, bara genom att vara åskådare. Allt gick mycket lugnt och sansat till. Så nu smider vi medan järnet är varmt och tränar på. Jag vågar nog till och med hoppas på att få en självlastande häst! Hur fränt skulle inte det vara, efter alla gånger man har slitit sitt hår och varit beredd att ringa slaktbilen? Så medan Jenny jobbar vidare med min häst, jobbar jag vidare med mig, för hur det än är, jag är en den större delen av problemet.

Helgen för övrig ha varit blåsig, hagel stora som ärtor har fallit över Andersbo men skogsmaskinen har arbetat på ändå. Och det känns som det åter igen dröjer en hel evighet innan portarna till sommarrummet kan slås upp. Men den som väntar på något gott...Sista april kanske? Vara så där lite lagom vuxen, dricka whisky och stanna uppe till klockan tre på natten...It´s already been done, but practise makes perfect!