Midsommar and then some...

Som alltid när man umgås med goda vänner, blir det ett och annat asflabb. Denna gång var inte på något sätt annorlunda och för att riktigt förstå hur roligt vi har när vi sammanstrålar, ja, då måste man ha varit med. Allt från nattjobb till dövstumma hamnar på tapeten och ingen lämnas åt slumpen, utan alla får en släng av sleven. Det finns humor i det mesta, även när syrsorna spelar...Midsommar i Fors får det bli fler gånger, det var vi nog överens om allihop. Och jag kan även meddela...vi kom in när vi kom hem! Fast någon nyckel hade vi inte...

Midsommarafton började dock med tillökning. 9 små dunbollar hade kläckts och blev snabbt flyttade till en marsvinsbur tillsammans med en av mammorna. Skatorna har lagt beslag på de flesta äggen fram till nu och de skulle nog inte tveka att ta en liten kyckling heller. Men som dom säger, vissa straffar gud direkt och imorse hade skatbot i linden blåst ned. Kanske blir det lite lugnare nu och äggen får vara ifred. Förvisso har väl skatungarna flugit ur bot, men det kändes som ett litet plåster på såren iallafall.

Annars då? Jo, Agnes har fått en ny kompis, markduken kom igår och vallen, ja, den tar igen sig lite...Och ja just ja, Franskland låter ju inte helt fel.

Storfiskar´n

Vi känner nog alla igen oss...det plockas undan, röjs och slängs. En kort stund får det vara rent på bänkar och golv, för att i nästa minut fyllas med ännu fler grejor. Egentligen skulle man inte ha några som helst avlastningsytor hemma, då fick man vacker lägga var sak på sin plats direkt. Men hur drygt skulle inte det vara? Nej, det är tydligen bättre att lägga ifrån sig så fort man kommer in, för att sedan gå till det rum där frånlagd sak är ämnad att vara!! Hur kan det vara så? Ska man däremot flytta på grejer, staplar man på sig så man inte ser golvet och utgör en livsfara för sig själv, balanserande nedför trappen...man kör på känsla liksom, allt för att slippa gå fler gånger. Hur kan det då komma sig, att man slänger av sig allt man har i händer och fickor, så fort man kommer hem på första bästa bänk och tänker; jag tar reda på det där sen? Betyder inte det att man får gå fler gånger? Och var det inte så bestämt, att det var bättre att ta allt på en gång? Men har jag iallafall gjort ett ryck i köket idag och det visade sig att under all bråte, fanns där en köksbänk! Kan tillägga att många gånger fick jag gå fler gånger... När bänkarna hade blivit avplockade så jag passade även på att sy lite överdrag till glas- och plåtburkar, bra för smågrejor, det ser lite enhetligt ut och man får undan allt plick och plock.

När stallet var klart framåt kvällen var det dags att åka och hämta dottern som varit ute på vift. På vägen passerade jag Buskasjön, och om det finns någonting jag vet om Buskasjön så är det att det finns stoora fiskar där. Jag har nämligen dragit upp en själv! Vintern -95-96 for jag och Jakob iväg med Stefan för att angla, okristligt tidigt, just på Buskasjön. Det tog sin lilla tid att borra hål och ställa upp alla fyrtielva angeldon. Brasan brann och Milla sprang lös på isen. När väl allt var klart sprang grabbarna på de flesta flagg och det var en hel del kan jag lova. Plötsligt flaggade det på den längst bort och då de andra befann sig på andra sidan sjön, så sprang väl jag då, likt en gasell över isen. Fångsten hittills hade varit små gäddor, såna man ger till katten typ och inte trodde jag att denna skulle vara nå större. Men ack vad fel jag hade...
Väl framme greppade jag reven och drog, och det tog tvärstopp!! -Hjälp, tänkte jag, vad är nu detta? Adrenalinet satte in och jag tog tag och drog, som jag slet i denna rev, fler och fler meter hamnade på isen. Under vattenytan såg jag hur ett stort gap med miljoner tänder närmade sig och jag tänkte; -Den här jäveln går inte genom hålet!! Med ett sista ryck for gäddan upp på isen, drygt en meter lång! På avstånd hör jag killarna komma springande, inte fyllt lika graciösa som jag, vrålandes; -Släpp inte i den igen!! Jo, men så att...
Det här var ju den största fisk jag någonsin fått, mörtarna på metspö från småskoletiden räknades liksom inte längre, så inte hade jag någon tanke på att släppa i den igen!! Den här skulle fotograferas, dokumenteras och framför allt, skrytas om, så fan heller att jag skulle tappa den i avgrunden den kom från.
Vi kunde inte väga den på plats, vågen hade inte kommit med, så vi packade in vidundret i bilen och det blev en nervös resa hem...för Stefan åtminstone. Jag hade ju redan vunnit guld, så vikten var inte den viktiga men tydligen, i fisksvängen är det den som betyder allt. -Den måste väga mindre än min, mumlade Stefan upprepade gånger de 2,5 milen in till Avesta, -Den kan inte vara större än min! Och till Stefans glädje vägde den inte heller mer än hans, men goda 7,5 kilo var jag ensam om att dra upp den dagen iallafall. Lite sura miner blev det, från de båda barnen, och jag har heller inte blivit tillfrågad att följa med ut och angla efter det. Stefans frågar ni? Jo, 3 hekto mer än min, fulläten...min var som en slang...bedöm själva...

Väl tillbaka hemma efter en tripp down memory lane, möttes jag och Linn av en drös lamm på vägen! Linn fick agera vallhund och snart var de på plats i hagen igen. Hoppas på att få hö slaget snart, så jag kan öppna upp en till hage åt fåren. Det är lite glist mellan stråna i den befintliga hagen och gräset är ju alltid grönare på andra sidan staketet, eller som i det här fallet, så finns gräset på andra sidan...

Stanna i lagens namn!

Då har det årliga besöket hos revisorn varit. Positivt är att vi inte behöver betala något, negativt är att man får vänta på slantarna ända till december. Förskottsutbetalning har enligt skatteverket nu plockats bort och är inte längre möjlig när man är näringsidkare...så där ja! Nya regler gällande moms till nästa år kommer också, så vi har anmält oss till en liten kurs genom Lrf, det gäller ju att hänga med i netto och bruttosvängen. Fast nog är det sladd genom den svängen, tappa ratten och plupp ned i diket!! Det är då tur att det finns andra som kan...

Fast köra bil, det kan jag. Kör helst själv också måste medges. Men visst, någon liten fadäs har det väl blivit genom åren. Konstaterade nyligen att jag har haft mitt körkort i över 20 år, blivit inviftad några gånger men har aldrig åkt på böter. Första gången jag fick blåsa, det skedde vid portalen vid Domarhagsskolan. Det var en fredagkväll och jag hade en lånad bil. Plötsligt står polisen efter vägen, vinkar in mig, kollar mitt körkort och ber mig sen att blåsa. Sagt och gjort, jag tog i och blåste och polisen slänger en konstigt blick på mig. Många tankar hann gå genom huvudet...bilbälte var på, jag hade inte kört för fort...-Den visar gult, har du druckit? frågar konstapeln plötsligt! -Öhh, jag, öhh....kommer inte ihåg, svarade jag osäkert, för inte hade jag väl gjort det?? -Öhh, nej, det tror jag inte..eller jag menar, nej, det har jag inte!! -Är du säker, frågar poppo och pekar på bilen; -Är det din bil? Nej, min bil var det ju inte, det kom jag iallafall ihåg, så den frågan var lätt att besvara. Nog såg han lite misstänksam ut den kära konstapeln, jag fick uppge ägaren till bilen och sedan frågade han åter igen; -Har du druckit? Nu hade minnet kommit ikapp mig, jag hade definitivt inte druckit och jag svarade säkert; -Nej, det har jag inte! Polisen hämtade då en annan alkomätare och denna gång blåste jag grönt! Vilken pärs!!! Vad det var för fel på den första alkomätaren förblir obesvarat. Don´t drink and drive är för mig en självklarhet, det borde det vara för alla!!!

En annan fadäs med myndigheter inblandade var när jag skulle besiktiga Pontiacen. Ett skepp till bil, jag såg ut som en liten pissmyra bakom ratten. Men åh, vad jag kunde hantera den bilen!! I min lilla, lilla Fiat hade jag svårt att fickparkera, men med detta as till bil...nemas problemas! Jag visste precis på mm vart jag hade bilen! Tydligen hade jag dock missat det här med bromsarna...Iväg till besiktningen for jag, bästa vännen var med som moraliskt stöd. Första korsningen vi kom till bromsade jag in och bilen gick nästan upp på framhjulen! Den som var bakom såg nog alla de många metrarna av underredet! -Hm, vad bromsarna nyper fram...men, men of we go! Väl inne på besiktningen var det snart dags för bromstest. -Du, sa mannen med makten, du har inga bromsar bak! Aha, därav nypningen alltså...-Du får ställa bilen här, det blir spanskt flagg!! Bilen fick alltså inte framföras en meter till! Men i vanlig dåtida Nina-anda ifrågasatte jag naturligtvis beslutet, och mannen med makten gav sig, jag fick köra hem med bilen och kunde därefter dessutom fortsätta köra till midnatt om jag så önskade! Så tydligen är det mycket positivt att vara en kvinnlig pissmyra i alldeles för stor och cool bil, för den manliga varianten hade med all säkerhet fått gått hem...

Och nu snabbt över till dagens nyheter...Anders Bagge har nu fått en ny kompis. Frågan jag ställde mig var givetvis; vad ska den lilla få för namn? Tanken var ju att köra på samma tema, nämligen kändisnamn och vad kan inte då vara bättre än Laila?! Så nu heter den lilla Laila Bagge! Många flugor på smällen blev det! För det första; Anders och Laila har ju varit gifta, the real people I mean. Och för det andra; Annelie som jag köpt både Anders och Laila av, nu är vi tillbaka på får, är mamma åt otroliga Frida, som blev uttagen till Idol förra året! Förslag på att Laila skulle heta Alexander Bard kom upp, men det namnet spar jag nog på tills jag skaffar mig en get...

Laila Bagge

Anders Bagge

Murphy is here

Någon ridning på någon ridbana blir det inte riktigt än. Allt går så fruktansvärt långsamt, svar som inte kommer, tiden som inte räcker till för andra inblandade och jag, ja, då får jag vackert sitta och vänta...Inte alls kul, ska det ske, ska det ske nu är mitt motto och jag bara hatar att stå handfallen och vara utelämnad till andra. Första skoptaget togs den 27 april, så väntan har varit väldigt lång och ser inte ut att vara över än på ett tag. Det är idel motgångar nu känns det som. Baggen Mikael fick vandra vidare i fredags morse, vilket är tragiskt men efter att åter blivit dålig fanns det inte annat att göra. Han hämtade sig bra efter förra svängen, piggnade på sig och gick upp lite i vikt men tyvärr höll det inte hela vägen. Så nu är Anders Bagge alldeles solo och det är lika ledsamt att se honom gå själv. Men han får snart åter sällskap och mitt hjärta slutar nog blöda då.

Men där ett liv tar slut, börjar ett annat, fast i det här fallet många. Trädgårdslandet börjar ta sig, potatis, rädisor, bönor och en och annan solros är satta i backen. Lök, morötter och dill likaså. Jordgubbsplantor och hallon pryder sin plats så nu är det bara att vänta tills det börjar spira och gro. Squashplantor har jag satt i en liten drivbänk och hoppas på stor avkastning från dessa. Det blir nog en sån där grönsakswok inhandlad i år till grillen, så man kan grilla alla sorters grönsaker. Annars brukar jag skära till morötter, squash, röd lök och paprika, lägga i en långpanna, ringla på olivolja, mycket havssalt och timjan och köra i ugnen. Kanongott till all sorts grillat.

Något läger blir det inte längre för mig och Nido. Det finns inte utrymme för det, vilket är hemskt tråkigt så vi satsar på nästa år istället. Det enda positiva med att det inte blir något är att kusen inte behöver lastas! Även om jag fixat med hämtning och allt, själv tänkte jag bara köra sadlarna, kom lugnet över mig när jag bestämt mig. Fånigt egentligen och jag måste komma över denna tröskel men nu kan jag andas ut ett litet tag iallafall.

Så även om motgångarna ser ut att väga över framgångarna, det är väl så livet ska vara så man verkligen uppskattar när livet ligger på topp, så ser vi fram emot midsommar iallafall. Vi far till Koski och firar. Förra året satt vi på en båt i Holland med familjen Eklund. Även om båten saknas, vi blir kvar i svenskland, så släpper vi inte Eklundarna, de får stå ut med oss ett bra tag framöver än.  Och Anna, glöm inte stomipåsen!!

Whoopwhoop!

Satan i gatan, nu händer det!! Ridbanan är äntligen avhyvlad och det känns i och med det som man är lite längre än halvvägs. Stooora stenar har plockats bort, så nu är det operation igenfyllning av de gigantiska hål som står agendan på eftermiddagen. Sen ska banan mätas ut ordentligt, vill ju inte ha en skev variant, markduk ska läggas och underlaget ska beställas. Staketet fixar jag på nolltid tror jag, men det får med rådande ekonomi bli vita band till att börja med. Så förhoppningsvis vid denna tid nästa vecka är jag ute och trimmar på min skönhet. Ihhh, kan knappt bärga mig!!!

Och eftersom jag inte kan hantera en grävmaskin, passade jag på att få till det med hyllor i sadelkammaren. Man har ju under åren samlat på sig lite hästpryttlar och för att ha någon som helst ordning ska var sak vara på sin plats. Nu saknas det bara en whiteboardtavla...
Jakob blir ledig några dagar nu, så vi ska försöka hinna med så mycket som möjligt. Potatisen har inte kommit i backen än, knölarna står i äggkartonger i matsalen och förgror men det dom lär i snarast nu. Jag påbörjade ett bagghus, men fruktansvärt fult blev det, så det lär jag också ta tag i. Någon form av elegans tycker jag att de är värda och de ska inte behöva kvarta i något som mest liknar något Ior har slängt ihop.

Nu börjar det snart bli dags att åka in på skolavslutning, lär nog försöka snygga till mig lite först. Jag trivs bäst i mina ridbrallor men de passar inte för alla tillfällen tyvärr. Så det är bara att göra en djupdykning i garderoben och se vad jag kan hitta på. Fast vad bryr sig en hund om det...

Livet är en fest

Och Svenskland får väder...jo, för det är väl precis vad det är, det här utanför fönstret? Juni är inte känt för att vara speciellt varmt men det här börjar likna ett dåligt skämt!! Imorgon är det dessutom skolavslutning och klänning känns inte som någon bra idé. Det positiva iallafall är att liljekonvaljerna inte har hunnit blomma över denna gång. Då det begav sig, på småskolans alla avslutningar, long time ago, hade jag alltid med mig en bukett av ovannämnda blommor och gav till vår fröken. Och jag kan bara minnas att det alltid var fint väder, hur vi sjöng, buketten i handen och just där på avslutningsdagen, tycktes sommarlovet vara en hel evighet, ett enda långt kalas. Kanske är det så för barnen av idag också, men som vuxen tycker jag man inte ens hinner blinka, förrän det är dags att plocka ned serpentinerna och ställa klockan igen så att de ska hinna ut till bussen. Jag minns att jag hade träskor som barn också, vilka barn har träskor idag? Det är nog inte riktigt riktigt i en tid som denna, skaderisken är för stor, men en annan for runt i dessa träklossar, lekandes häst, det skulle ju låta som en häst också...Jag har träskor nu med, och varje gång jag sätter på mig dom rusar barndomens sommarminnen över mig. Fast det skulle aldrig falla mig in att ta ett hinder gjort på två stolar och en kvast i dom bara för den sakens skull...Det är ju det som är så bra med minnen, man behöver inte återuppleva dom för att de ska vara verkliga och kännas igen. Det räcker med en doft av liljekonvalj, ett ord eller just träskor för att man ska vara tillbaka, om än en kort stund. Luktsinnet är för övrigt det längsta minnet vi har. Det slår djupast klang i vårt minne och det kan räcka med en svag bris och du vet precis vart du var eller vad du gjorde då du kände den för första gången...om den gången räknades vill säga.

Och jag säger det åter och igen; aldrig mer!! Nog för att det är skitkul, man skrattar så man ramlar av bänken och påvisar ett brinnande intresse för diverse avstånd och storlekar och få mig inte att börja tala om tubsockor, men dagen efter, är det värt det? Jo, lite kanske, om man nu inte hade tagit den där sista, ni vet, den man aldrig ska ta. Varannan vatten funkar inte i praktiken, belive me, det blir bara fler vändor till utedasset! Att vara tvungen att inta ett horisontellt läge i 24 timmar efteråt, jo, då ställer man sig många frågor gällande hela sin existens, sina egna uppfattningar av vad som är roligt och bäste vännen vars namn var Ågren. Så därför...aldrig mer...tills nästa gång...För inte lär man sig heller! Skulle man äta något man mår dåligt av, tvivelaktigt om man skulle stoppa det i munnen igen, men när det gäller att festa en skvätt...då har man ett jävligt bra minne, om än så kort! Så det är väl tur ändå, att det bara blir ca 1 gång om året man försöker vara så där extremt vuxen och mogen, när man tror sig kunna hantera hela situationen och dessutom kan garva läppen av sig då det bär av utför. Kanske vi nu skulle börja snacka om skicklighet istället för att vara otränad...Men det är svårt att se någon form av genialitet i att ha en hink på golvet bredvid sängen, dricka mer dagen efter än vad man gjorde kvällen innan...Vi har alla varit där, säkert kommer vi att hamna där igen och det kommer inte att bli lättare. Men till alla inblandade, det var hur kul som helst, med munspel, ståbas och en och annan kampsång. Och huruvida jag vill ha dig, det beror på, visar du din så kan jag möjligtvis visa min och jag kan lova dig, den är större än 25x25 meter. Och om jag kommer in, ja, det återstår att se...