Abonnenten du söker...

Ingen kommer undan, alla blir drabbade! Vad pratar jag om, jo, telefonförsäljare...Borde det inte finnas en lag som förbjuder dessa uppskruvade, överglättiga och "köra-över-snackisar? Förargelseväckande beteende kan man ju lätt kalla det, och det finns det väl folk som sitter inspärrade för eller? Många samtal helt i onödan, främst då för mig, men även för den inställsamme människan i andra änden av luren. Nu begriper väl även jag att de har ett jobb att sköta, men det gör ju inte saken mindre irriterande. Och visst är det väl så att det är lättare att skjuta the messenger!?

Droppen är dessa förnedringsmänniskor som ringer och vill pracka på en rakhyvlar, strumpor i bambu, försäkringar och fan och hans moster. Alltså vad säger man? -Använd rakhyveln själv din idiot, så kanske du kan få ett jobb där du faktiskt syns!!, kunde kanske vara en bra punchline..klick. Jag har inget emot att bli kallad snälla Nina, men det ska vara från folk där jag vet att det är uppriktigt menat. Jag vill inte höra det från någon nedlåtande försäljare, som i sin värld tror att alla vi uppringda typer är på något sätt mindre vetande. Då blir jag förbannad!! Ni kanske har varit med om att dom har ringt och sagt att de ska uppdatera telefonlistan! Vilken jävla telefonlista?? Det finns det inget riktigt svar på, med andra ord, det är inget den mindre vetande lilla människan behöver bry sin lilla, lilla hjärna med, häng på bara vettja! Jag fick ett sådant samtal, i andra änden satt det en för mig, högst snorkig typ. Att det förekommer bluffakturor har väl ingen missat, så klart är att man blir misstänksam över all form av krängeri. Hon ville ha en inspelning på att jag gick med på ditten och datten, men icke. Jag ifrågasatte hela grejen och ställde således frågan om det skulle komma en räkning på flera tusen om jag blev inspelad. Till saken hör att jag ogärna säger ordet ja i dessa sammanhang, så det är inte klok vilket vokabulär man kan uppmana när det vill sig! Jag fick ett till synes, eller till höres, mycket nedlåtande och snorkig respons på min fråga; -Men snälla lilla Nina!! Nä men så att...klick! Tror ni hon ringde upp igen? Jajamen, men det är det som är lite av tjusningen med en telefon, jag måste inte svara, så snäll är jag inte.

Sen har vi den gången de ville skänka alla i familjen en gratis eltandborste. -Du måste skämta med mig, svarade jag, ingenting är gratis! Jo då, en borste till alla, måste typ vara årets deal...not. För till saken hörde, visst tandborstarna var gratis, men du var tvungen att binda dig vid att var tredje månad få hem tillhörande borsthuvuden...för 700kr, typ forever!! Det framgick inte om det var den totala kostnaden, eller månadskostnad, jag stannade inte kvar, nothing to see here, move on folks, så...klick.

Vi har bärbara telefoner här hemma. Jäkligt händigt, man kan knalla runt och snacka, vara än här och än där, ute som inne. Vitsen är väl förmodar jag att man ska ha lite koll på vart dom befinner sig, men hos oss, not so much. För närvarande hittar vi bara en av dessa två frihetssymboler, den andra ligger säkert oladdad någonstans i väntan på. Och som alltid när det ringer, ligger den närvarande luren på en plats som befinner sig allra längst bort från den plats där just jag befinner mig. Verkligen ett i-landsproblem! Extra påtagligt blir det när telefonen ringer, man hastar genom hela huset, svarar och möts av en tung tystnad. Tydligen rings fler potentiella minibrains upp samtidigt, multitask på modern svenska och är du den som svarar först...ja synd, för dig alltså. Så för mig, som har 200 kvm hus att ränna runt i hinner sällan först, vilket borde motsvara en smärre lottovinst enligt mig. Och nog för att du slipper tragglandet med en envis försäljare, det är ändå inte så upplyftande roligt, när man har svarat femtielva gånger en och samma dag och det visar sig att femtitio av de gångerna, ja då hör man syrsor på sin höjd. Så nu har vi alltså här en liten, snäll, förbannad och andfådd Nina, vilket är en bra grund till nästa försäljare som ringer...hehehehe. Bring it on, baby, bring it on!!! Eller som Dolph skulle ha sagt; -I must break you!

Första hjälpen

Ah, plåster tänker ni! Nja, inte direkt, även om plåstrets egenskaper icke ska förringas. Fråga bara min dotter, hon använder plåster till ALLT! Blåmärken, sätta upp affischer m.m. Så när väl jag behöver ett är det bara att skrapa av ett från väggen. Fästförmågan har dock blivit aningen nedsatt...
Nej, första hjälpen är så mycket mer än en liten väska med attiraljer när behovet av akut sårvård infinner sig. Hårfärg är en bra första hjälpen, och en andra, och en tredje osv. Slängde nämligen en blick i spegeln förra veckan, vi kan kalla det "the weekly event", som ni förstår är behovet inte så stort, det lär ju inte ha hänt så mycket, men till min fasa var det något som hade hänt!! Vi snackar inte de grå tinningarnas charm direkt, mer två i par och ett fristående, men där var dom!!! De grå stråna, lätt kamouflerade, men ack så retfulla jävlar!! En riktig käftsmäll om att; Nu du bruden, tåget må ha varit försenat, men har nu hamnat i sken! Fåfäng har jag aldrig varit, men ett visst behov av att dölja eländet kom över mig. 

Att fixa till kalufsen är väl inga problem, det finns en uppsjö med hårfärger och de allra flesta döljer ju detta ålderstecken. Fast det skulle ju lika gärna kunna vara stress eller näringsbrist som är utlösande faktorer och inte det faktum att jag börjar bli till åren. Nu lider jag inte direkt av näringsbrist och stressad, ja, i normal dos skulle jag tro...så det är nog stress, nu när jag tänker efter...
Jag känner dock ett stort lugn, när mina städkunder, några få, ja,ja en då, tror att jag är mellan tjugofem och trettio. Att sedan kunden kanske ser lite dåligt det tar jag med ro, hon har ju sagt det och då även naturligtvis tänkt det. Och som vi alla vet, det är ju tanken som räknas. Och visst är väl det lugnande? Nej, jag får nog dras med mina nya gråa kompisar, the devils in disguised, dom lär fortsätta föröka sig, för helt stressfri blir jag väl aldrig tyvärr.

The golden years

Än så länge kan jag titulera mig 30 +, men den sköna tiden är snart förbi...Det som tidigare kändes så avlägset resulterar snart i en frontalkrock. Alltså visst, att fylla 40 är ju inte dirket ovanligt, men jag har aldrig gjort det förut och jag undrar om det är då man blir...liksom...urgammal?
Många har samtalen varit kring detta mystiska med att fylla 40, är det nu man ska anlägga helskägg, byta ut nuvarande till en yngre förmåga, skaffa sig en HD och gå ifrån hus och hem? Eller hur var det nu, gällde det bara karlar? Hur ska en fruntimmer bemöta den klassiska 40-årskrisen då? För tydligen ska den ju komma, alla påstår det och alla kan väl inte ha fel...eller? Helskägg är inte att fundera på, det växer hår på så många andra ställen som det är ändå och visst, jag går från hus och hem varje dag, så det lär ju inte bli något nytt. Men kanske en HD då? Betyder "fläppa, fläppa" att man nu kör in i slutåldern, istället för att befinna sig i föråldern?! För så fort du fyller 40, ja då är du 40 +! Så är livet slut nu?
Nej, så fan heller, det är väl nu du ska skörda frukten av ditt hårda leverne, det du orkade ha som 30+:are, eller var det kanske som 20+:are, kommer inte ihåg! Nackdelen är väl att det har blivit en hel del fallfrukt genom åren också...Och ve och fasa, är det nu man ska bli så där förnuftig och mogen och endast prata om "the good old days"? Krämpor och andra kroppsliga pinsamheter kommer ständigt upp på tapeten och uttryck som "voj, voj, voj" upptar större delen av ens vokabulär...

Att man har blivit äldre är det ingen tvekan om, nu behöver jag elektriska hjälpmedel för att klara av vissa moment i vardagen, men inte anser jag livet vara passé för det, utan det är väl snarare så att det är nu det börjar. Barnen blir äldre, kan klara sig själva, snart har dom väl flyttat ut också, och det ger en hel del ny tid över till annat som man inte hunnit med tidigare.
Lite klokare har man väl också blivit, inte så det stör, men nog mycket för att det ska underlätta viss beslutsfattning. Jag fick frågan från min eminente snöskottarvän härom veckan; -Har någon någonsin anklagat dig för att vara normal? Och jag kunde enkelt svara; -Nej. Så det är ungefär på den nivån jag ligger, har legat och kommer att fortsätta ligga, oavsett ålder. För jag blev som jag blev, inte som jag borde blivit. Ni som har glädjen att ha mig i era liv, visst låter jag så där härligt uppblåst nu, kan sova lugnt även fortsättningsvis, för what you see, it´s what you get...with a twist!

Men tillbaka till den kommande krisen, vad händer? Karlar tycks alltså byta ut, skaka prostatan, ändra utseende och form och never look back. Kvinnor då? Som tjej får man höra, att ska du gå ned i vikt är det lättare att göra det innan du blir 40! WTF!!!! Definiera lättare då! Det var väl svårt nog redan innan, men tydligen ska man som 40-åring stelna till sig i skinnet, det är inte lika elastiskt som tidigare påstås det. Ok, men nu är det väl ändå inte i skinnet problemet sitter, utan mer invändigt väl? Så smal lär jag väl aldrig bli, tydligen är det tåget på väg att lämna stationen, men den krisen är nog knappast åldersrelaterad. Eller betyder det att jag kommer att få en 40-årskris baserat på tröjstorlek;
-Tänk att Nina, ja, hon hamnade minsann i en riktigt plus size-kris!! How generous...

Kanske är krisen när man tänker på allt man har ogjort, allt det där man så gärna vill göra, saker man inte hunnit prova, det där man alltid tänk; sen, när jag...Krisen kanske är just att "sen" har börjat hinna ikapp en, att det inte finns så mycket "sen" kvar att spela på. Är det det som skiljer män från kvinnor? Att männen måste out there för att få den bekräftelse de tycker sig sakna hemma, förskjuter "sen" med råge och blir utåtagerande? Kvinnor då? Simultanförmågan är återigen avgörande, dom kan både ha kakan och äta upp den. Varför? Vi har fantasi...och har tröttnat på att jaga form och utseende, till en kropp som ändå aldrig riktigt har varit på min sida eller har förstått mina behov.
Fantasin, hemadress hjärnan, den har man alltid på sin sida. Även om den kan  protestera, är den lättövertalad och besitter kunskaper som är guld värda; förståelse, förlåtelse och förnekelse. Säg den kropp som gör det!! För inte förstår kroppen att du bara måste frossa, särskilt förlåtande är den ju inte heller, kolla bara vågen! Och den skulle aldrig förneka intaget, återigen, kolla vågen! Fast det finns även gränser med hjärnan! Det där med att tänka dig smal, jo tjena! Så hjärnan tycks vara bland det viktigaste organet hos oss kvinnor. Med den kan vi också förskjuta "sen", fantisera om yngre förmågor...utan prostataproblem, allt vad vi vill ha och ändå, fortfarande stå kvar. Sen allt det man fortfarande har ogjort...jag tror inte det skulle finnas något bättre, än att dela de upplevelserna med den man redan har delat så mycket med, nämligen med han som finns i verkligheten.

Nåväl, hur krisen än kommer att te sig, jag vet ju inte, jag är ju fortfarande 30+, så får jag väl handskas med den då, om den nu kommer. Kanske blir det inte mer än ett sjujäkla party med den tillhörande baksmällan dagen efter, just därför att man fyllt "mogen" och faktiskt kan dricka whiskey till kl 05.00 på morgonen...and then some.

På en skör tråd

Long time no see...Jag har haft en längre period av "vägra dator", men känner nu att det börjar bli dags att så smått återvända, åtminstone till att skriva i min blogg.
Mycket har hänt sen sist, samtidigt har det inte hänt något nytt. Livet på landet är fortfarande sig likt, samma sysslor, några nya förvisso men det är precis som det ska vara. Stalltjänsten lever kvar och jag har kunder lite då och då. Jag har även blivit medlem i Farmartjänst i Avesta och det generar en hel del jobb av varierad sort. Ett av dom ska jag ta upp idag...

Telefonen ringde en dag i november och jag fick frågan om jag hade lust att vara med och skotta snö på taken i Horndal över vintern. Kurs skulle det givetvis bli, jag skulle få lära mig att falla ned säkert och behärska selar och linor. Innan jag hann tänka klart hade jag alltså svarat - Ja, visst! När jag lade på luren slog det mig...vem var det som hade svarat ja på detta, kunde det verkligen ha varit jag? Omöjligt, inte kunde väl jag ha varit så urbota dum och gått med på något dylik! Men visst var det så, snöskottare, modell högt över havet, var precis vad jag hade signat på. Veckan efter var det då dags! Telefonen ringde på fredagen, jag blev tillsagd att infinna mig på lördags morgonen med spade i hand, jag som inte ens hade gått kursen än!! Svårt att sova var bara förnamnet, jag förbannade den idiot som gått med på detta, inte bara en gång ska tilläggas. Så på darriga ben begav jag mig...

Beslutet visade sig dock vara bland det klokaste jag har tagit, för det är verkligen skitroligt. Visst, mängder med snö och värkande armar kanske inte hör till favoriterna, men gänget som skottar uppväger allt. Mycket skratt och tok blir det, högt uppe bland molnen. Trånga luckor att ta sig upp igenom, stegar som lutar utåt och hala plåttak hör till och som sagt var, det är skitroligt.

Jag överlevde första helgen och inom kort var vi då på väg på kurs i Uppsala. En hel del teori med avslutande prov och givetvis, praktiska övningar. Kursledaren, irländsk snöskottare på Globen med inställningen; har inte jag klättrat på och/eller bestigit det, är det inte värt att klättra på och/eller bestiga det. Fast han var väldigt ödmjuk, inte så illa för ögonen heller, if you catch my drift...
Så efter teorin bar det ut i den stora träningshallen. Nu var inte den direkt gjord för att sätta upp ett badmintonnät i, utan det var väggar, silos, stegar, vindkraftsturbiner m.m uppbyggda och ditställda, allt för att fylla olika behov inom olika arbetsområden te x brandtjänst, polis, kraftledningsarbete, ja, allt man kan tänka sig som utförs på hög höjd. Vi blev dock hänvisade till en fjuttig vägg, 3 meter hög, störtlöjligt eller hur, med takfot som skulle passeras och sedan vidare upp till nock där vi skulle förankra oss. Allt detta lät ju mycket enkelt, det är bara det att du endast är fastsatt i ett smalt rep, eller rättare sagt, 18 mm livförsäkring...

Olika räddningsövningar skulle vi utföra när vi väl var på plats på taket och tro mig, de skulle komma att behövas. För vem ramlar ned om inte jag! Nja, inte så mycket ramla kanske, mer var det att vicka över kanten men det var fullt tillräckligt. Så där hängde jag och dinglade i linorna, knät fick sig en rejäl smäll och handen klämdes i takfoten, men linorna höll och jag överlevde!! Så nu, efter att jag blivit många erfarenheter rikare, är jag numer en certifierad takklättrare! Känns inte helt fel..
Så länge leve snön! Undrar bara hur jag ska klara hela sommaren utan mina grabbar. Som tur är har jag en stor loge, så kanske anordnar vi ett litet träningsläger eller två.

Långbänk

Har inget matnyttigt att skriva egentligen, men någon rad kanske jag får ihop iallafall. Det här med skrivande är som med så mycket annat, trögt att komma igång, men sen flyter det liksom bara på av sig självt. I förra inlägget skrev jag om ällingarna, dels de fyra som lyckades titta fram av sig själva och sedan även om de tre jag fick, likt en äggfrukost, skala fram. Jag kan meddela att de klarade sig allihop! Värre igår var att en av dom var totalt väck, is no more konstaterade vi efter att ha sökt med ljus och lyckta en bra stund. Vad, hur och när som hände...vet inte, men borta var den iallafall så nu är dom sex stycken kvar.

Linn har haft sina kamrater här och de har lekt kycklingfarm bland annat. De små dunbollarna fann sig plötsligt vara på annan ort, närmare bestämt på andra sidan stallbacken. I en trälåda bäddades det och maten ingick. I kycklingvärlden skulle nog det hotellet få, ja, minst 5 stjärnor eller vad de nu använder sig av...En given plats i Michelinguiden, of course...ur ett hönsperspektiv åtminstone... Linn och kamraterna tog även dom in på hotell, tältet for upp och där skulle de spendera natten. Macka, saft och chips ingick i denna vistelse, tveksamt om det skulle ge poäng nog för Michelin, men ur ett barnperspektiv så...Linn kom dock in mitt i natten, standarden höll inte, vilket hon högljutt och bestämt meddelade när hon kom in. Men vad hade hon förväntat sig, sovandes under en servett?

Och nu snabbt över till allas vår favorit, ridbanan! Väntat har jag gjort, sen har jag väntat lite till, för att sedan väntat, bara för att jag blivit så bra på att just vänta...Nu är en del av bärlagret på plats, men är det inte det ena, ja då är det det andra, nämligen vädret! Som bekant är, att det har öst ned, hinkvis med nederbörd...Arbetet avbröts i slutet på förra veckan, för att det om möjligt skulle kunna torka upp i backen en anings. Det tycks det nu ha gjort och blir det inte nu en massa nederbörd så...

Kaffepaus

Det är lite av julafton här denna vecka. Hö slaget och nu rullat. Känns skönt att ha mat på bordet ett tag framöver igen. I helgen blir det operation stolpslagning och hagsättning, så att de kusar som får äta gräs kan göra just det och även då fåren. Nido och Ella får tyvärr nöja sig med hö och de få grässtrån som växer i deras hagar. För enligt lag är det numer förbjudet med fång på denna gård!! Peppar, peppar ta i trä....

Det är rena rama barnkammaren här hemma också. Kycklingarna är snart två veckor och igår tittade fyra små ällingar fram. Idag fick jag agera äggkläckare, då tre ällingar inte lyckats ta sig ur äggen. De ligger nu under värmelampa och jag hoppas att de klarar sig. Under tiden jag skalade ägg, fick mamma and ligga under en hink! Hon är inte go att tas med när hon har smått, hon blir en riktig slugger, använder både med näbb och vingar på, i mitt tycke, ett mycket osportsligt sätt.

Och arbete fascinerar mig, jag kan kan sitta i timmar och titta på. Så nu när jag har tittat klart på arbetsteamet på hövallen, inväntar jag nästa team till ridbanan. Och medan jag väntar kan jag ju alltid titta på min son när han arbetar. Jo, jag arbetar jag med faktiskt, men alla har väl rätt till ett break, eller sju...?

Midsommar and then some...

Som alltid när man umgås med goda vänner, blir det ett och annat asflabb. Denna gång var inte på något sätt annorlunda och för att riktigt förstå hur roligt vi har när vi sammanstrålar, ja, då måste man ha varit med. Allt från nattjobb till dövstumma hamnar på tapeten och ingen lämnas åt slumpen, utan alla får en släng av sleven. Det finns humor i det mesta, även när syrsorna spelar...Midsommar i Fors får det bli fler gånger, det var vi nog överens om allihop. Och jag kan även meddela...vi kom in när vi kom hem! Fast någon nyckel hade vi inte...

Midsommarafton började dock med tillökning. 9 små dunbollar hade kläckts och blev snabbt flyttade till en marsvinsbur tillsammans med en av mammorna. Skatorna har lagt beslag på de flesta äggen fram till nu och de skulle nog inte tveka att ta en liten kyckling heller. Men som dom säger, vissa straffar gud direkt och imorse hade skatbot i linden blåst ned. Kanske blir det lite lugnare nu och äggen får vara ifred. Förvisso har väl skatungarna flugit ur bot, men det kändes som ett litet plåster på såren iallafall.

Annars då? Jo, Agnes har fått en ny kompis, markduken kom igår och vallen, ja, den tar igen sig lite...Och ja just ja, Franskland låter ju inte helt fel.