För i helvete

Tankade igår...inte direkt någon euforisk känsla när allt kommer kring. 15.93 kr för en ynka liter?? Varför kan man undra? Miljön? Nej, så klart att det inte är, det är mammon som styr och som kommer alltid att styra. Miljöskatt, moms och skatt på momsen, och som vi dessutom betalar med för redan skattade pengar. Hallå, sänkt restaurangmoms i all ära, men i vilken verklighet är det livsviktigt att äta dagens lunch? Och har priserna sjunkit? Hallå, mammon!! Om man nu inte säger moms filibabba förstås...
Ifrågasättande har man rätt att vara, förbannad lika så men vad spelar det för roll...egentligen? Livet är aldrig rättvist, men ska det betyda att jag ska bli bestraffad, enbart för att jag har valt att bosätta mig långt ute i ingenstans? Jag behöver min bil, för att ta mig till jobb, hämta och skjutsa barn och gud förbjude om det skulle hända något och man behöver iväg fort! Här ute på landet går det inte förbi bussar varje kvart, inte heller har någon påbörjat tunnelgrävande för pendeln såvitt jag vet. Så istället för att beskatta bensinen in absurbdum, höja elpriserna och ha moms på mat, höj istället kommunskatten i te x Täby, eller varför inte för alla kommuner som ligger under 32%? Men då blir det helt plötsligt känsligt i maktens korridorer..det är bättre att låta hillbillysarna stå för kostnaderna, för maktens män och kvinnor vet lika väl som jag, att jag behöver bilen...plus att jag betalar en av de högsta kommunskatterna  i Svenskland. Jämställdhet...my as!!!

Kanske en el-bil då? Eller bli anorektisk, kanske köra med åkarbrasa hela vintern? Lösningen på alla problem liksom...Men jag vill inte lägga några pengar på en el-bil, men skulle jag väl skaffa mig en, ja, då lär det bli bubbla åkarbrasor med tillhörande småhopp under vinterhalvåret. Anorektisk är heller ingen lösning, jag tycker för mycket om att äta. Så ska jag bara gilla läget då? Nej, varför det, förbannad är jag, knyter näven...och åker och tankar, låter utebelysningen lysa dygnet runt och köper pizza 3 gånger i veckan. Medelsvensson liksom, mycket snack och liten verkstad...För är det något vi svenskar kan, så är det att beklaga oss. Ta inte illa upp, man ska göra det man är bra på, men hur vore det om vi kunde få till en förlängning på beklagandet? Dvs börja agera, få till förändringar och förhoppningsvis få till ett positiv utfall. För när blev det ok, att de varor vi är beroende av mest, blev lyxvaror och inom en snar framtid, endast några få förunnat?

Med båda fötterna på jorden

Till slut fanns det ingen återvändo...var tvungen att fixa till mitt lekamen. För att sitta på en halv rumpa när man rider skapar inte direkt någon balans. Nu kan man ju tycka att det kanske räcker, jag menar med en halv rumpa, storleken kanske har betydelse, men icke! Så nu är jag masserad efter konstens alla regler och tejpad rejält på den onda rumphalvan. Varför då? Jo, min lårmuskel krampar  och håller escapemode mest hela tiden. Och i och med att den krampar, drar den ihop ryggkotor, klämmer nerver och skapar en överbelastning som gjort att jag gått runt och sett ut som en stapplande 98-årig tant. Men nu helt plötsligt kan jag gå som folk!! Nu gäller det bara att hålla i, med övningarna och stretching och ett och annat återbesök. Och det visade sig att högra benet var lika långt som det vänstra, det behövde bara få sig en reallitycheck...in the most painfull way! -Du får skrika, sa massören. Ja, men ok då!! Remiss till öronklinik...check...
Så idag fick jag inte rida, men det ska bli spännande imorgon och framför allt på torsdag, när det är Sussiträning, att känna om det är någon skillnad i sadeln. Har jag tur, så sitter jag på hela rumpan, har inte ont, och är i balans och harmoni med min vackra kuse. Lite som att glida fram i storforden faktiskt...

Annars har mycket lite hänt. Blåst har det gjort, träden har legat slickade efter backen här hemma, nja, nästan iallafall. Lunchhöt till småkusarna har yrt omkring, man får väl hoppas att de hann få i sig en del av det. Nu har jag beställt höpåsar. Tanken är att jag ska sätta dom i hagen, de är så kallade "slowfeeding", så att hästarna har att göra mesta delen av dagen. Jag kan tänka mig att det passar sig ypperligt till Nido, som har haft fång. Som jag ser det finns det bara fördelar, fri, fast ändå begränsad tillgång på grovfoder, de slipper äta från backen i denna lera och det är bra för hästens tarmsystem, som nu får jobba kontinuerligt.
Det här med fång har inte varit en rolig historia. Nu har Nido, peppar, peppar, varit symptomfri i drygt 1,5 år, men oron finns där ständigt. Han är helt friskförklarad, men vetskapen att han aldrig kommer att kunna äta gräs igen, stör mig. Men jag är för feg för att prova, och rådfrågar man så säger man att  hästen bör vara symptomfri i 5 år innan man gör ett försök, om ens då. Det är också oroande många hästar som får fång, och nu snackar vi inte bara ponny, utan även gamla varmblod, och som i mitt fall, halvblod och andra "robusta" hästraser. Vad beror det på? Jag har själv en teori om att det överfodras. I många fall saknas analys på hö, vilket gör att du fodrar godtyckligt med kraftfoder. Och det finns en uppsjö med olika kraftfoder, med majs, med äpple osv. Kolhydrater, dvs socker, är det som orsakar fång och det är det vi står och petar i våra kusar, i tron att det skulle vara bra för dom och ofta i allt för stora givor. Som hobbyryttare har du svårt att rida bort energin, 1 timme om dagen räcker liksom inte, där hästen sällan eller aldrig kommer i närheten av sin maxpuls. Nej, jag tror på en väl uträknad foderstat, analys på hö och ett kraftfoder utan alla dessa extra tillbehör.

Dä ä bar å åk

Idag spirar hoppet igen! Efter att ha känt mig lite nedtryckt i stallstövlarna, så rullar allt på med en lättare känsla idag. Kanske en liten släng av vårdepression...eller nåt...men som sagt, idag är en bra dag. Mycket har ändå hänt, registrerad företagare, bankmöte, annons på Blocket, rådslagit med nyföretagarcentrum och igår postade jag en massa informationsblad till alla mina blivande kunder. Så det skulle inte göra något om telefonen började ringa redan nu i helgen.

Annars går jag här hemma och funderar och planerar inför våren och sommaren. Jag har som sysselsättning under vintern att rita och berätta för min kära sambo, vad och hur jag skulle vilja utforma här på gården. Han tar det dock med ro, han vet att jag snart ändrar mig och kommer med nya infall och förslag. Men några blir iallafall av, däribland vårt sommarrum. Önskan om en altan finns, men det finns många andra hål att stoppa pengar i, så den får vänta. But someday...
Många timmar har det blivit i sommarrummet och ett och annat glas vin ska erkännas. Sommarfester, grillfester eller bara att sitta och ta det lugnt. En av mina bättre idéer om du frågar mig...Så snart åker portarna upp och det är bara att bänka sig.

Ikväll är det projekt storrengöring av häst som gäller. Nido har gått utan täcke ett tag och det har han givetvis utnyttjat. Så för att underlätta, en rent hygienisk fråga faktiskt, blir det täcke modell tunnare istället. Samtidigt måste han ju få vara häst och göra det hästar gör bäst, nämligen kamouflera sig. Han kan inte riktigt skylla på knott och flugor än...Så här såg han ut när Emelie kom ut häromdagen...Inte riktigt den kopparglänsande kuse man önskar se!

Och till sist önskar jag mina käraste vänner välkomna hem. Hoppas ni har haft en toppenvecka i Salenfjallen. Nästa gång blir vi med, ett rent helvete att få vara kvar hemma...så kosta vad det kosta vill!!

Räddaren i nöden

Telefonen ringde härom kvällen klockan 21.30. Det var en mer eller mindre nervös och en ja, jag skulle nog tro, ganska uppspelt fårägare not far from here. Lammningen deras hade satt igång, något dom aldrig varit med om tidigare. Jag förstår känslan och oron, tänk om det går fel, fastnar, om det är dött eller om dom ska klara sig. Jag har mitt kvar, så jag kommer nog känna den där oron jag med. Hur som hade dom ingen mjölkersättning, vilket jag då har, så farandes hit i full fart kom han för att inhämta denna räddare i nöden. Nu tror jag inte att han kommer att behöva sprätta påsen, men tryggheten i att ha den, kanske lugnar några nerver.
Min barndomsvän Åsa hade får när vi var små. Jag kommer ihåg Fläcken, ett litet flasklamm som vi matade, både med mjölkersättning och även med hallonsaft skulle jag tro. Hennes mamma var en baddare på att göra hallonsaft och pannkaka. Tunna, tunna pannkakor, supergoda och så där härligt frasiga i kanterna.Och hallonsaften smakade precis som sommar, såna där somrar man hade när man var liten. Man skulle ha haft lite nu, få vara liten igen, med ett lamm i knä och ett glas hallonsaft i handen. Så att...i början på april kommer lammen, Stina...kanske finns det några hallon kvar i frysen;)

Efter veckans taskiga väder så blev det riktigt hyfsat idag. Vårkänslorna sprudlade och jag åkte glatt och jobbade imorse. Stalltjänsten to the rescue!! Linn var också med, hon ville se den lilla, lilla hästen och jag måste erkänna, hon är söt som socker, lilla Grace. Allt flöt på och väl hemma greppade jag skurborsten. Nu kan Maja krypa runt utan att få bruna knän...

Så nu luktar hela huset såpa, fast det är bara köksgolvet än så länge som har fått sig en avrivning. Men man tröttnar på att vara inne, så det var dags för nästa redskap, nämligen krattan. Kratta är helt ok, men det där med att ta bort högarna...bland det värsta jag vet. Tur man har en sambo som tycker tvärs om...komplettering kallas det tror jag. Inget Hede idag, bästa Emelies tur idag, så man hinner verkligen med mycket hemma på gården. Jag kan annars lida av den där; jag-ska-ju-iväg-om-fem-timmar-hinner-inte-börja-med-något-åkomman, så det är riktigt skönt att ha en dag i veckan som, ja, nästan iallafall är hästfri! Så vi krattade på, eller som min lilla lillebror sa när han var liten; krafsa röven...!!?, fyllde på majbrasan, som förhoppningsvis brinner upp i år. Förra året blåste det för mycket för att vi skulle tordas tända, men nu måste den bort, ligger mitt där blivande ridbanan kommer att hamna. Fast det lär nog gå åt en hel del tändvätska av något slag...Eddie var med ute hela dagen och det fick bli slangen innan han fick gå in. Agnes klarar sig bättre, lite lerig på tassarna bara, men det kan ha att göra med att hon klättrar i träd, istället för att springa runt på gräsmattan som normala hundar gör...

Franska revolutionen

Min barndom var nog ganska lycklig. Jag menar, kanske är det som att göra lumpen, man spyr galla över den medan man är i det, för att senare bara komma ihåg de roliga stunderna. Mina första barndomsminnen är Elvis "Moody Blue", och när jag klev in en spik i foten. Jag kan med bestämdhet påstå att låten var mer behaglig, än att punktera foten. Riktigt lika skönsjungande som The King, var jag inte heller, när den väl satt där!

Det skulle byggas ut, vi var ju tvungna att få plats allihopa. Så från en liten stuga till ett enormt hus var steget ganska långt, och en hel del att riva. Taket var det bland det första som rök och det var spännande att gå runt i sitt blivande rum med den takhöjden kan jag lova. There´s no end, sky is the limit...Takpapp, plankor och annan bråte hamnade på backen och det var väl där man skulle vara. På toppen av tippen, fast man fått åtskilliga förmaningar om att inte vara där. Men allt som är förbjudet har ju en förmåga att suga in en, och lyssnade, nej, det gjorde man inte så mycket.
Hörseln var och är en studie i utveckling, det krävs många kurser och tentor för att den ska bli klockren. Som liten sa man; -Va?, till det mesta, och som vuxen säger man ingenting, man låter det studsa, är det viktigt, ja, då återkommer informationen.
Oftast vet vi ju allt som redan har hänt idag, tack vare alla forum, chattar och Facebook, så när det väl blir uttalat, ja, då är det gårdagens nyheter. Hur mycket lyssnar vi på varandra egentligen, när vi har möjlighet att sålla information, och bara plockar ut det vi själva tycker är viktigt?

Fast mitt skrik då var nog svårt att ignorera! Hade inte taket redan varit borta, ja, då hade det nog lyft! Vrålet av smärta som lämnade mina läppar hördes nog över hela byn, och över väggen, långt där uppe, såg jag Lasses huvud. Med blixtens hastighet var han vid min sida, jag fick säkert höra några väl valda ord som; -Sa jag inte till dig?, eller något liknande. Sen skulle situationen utvärderas! Jo, en spik var det alla gånger, fastsatt i en planka som jag då givetvis satt foten på. Lasse tog tag i plankan och drog, och drog och tillslut, med ett sugande ljud, lämnade spiken min fot. Att jag grinade behöver väl inte tilläggas, tror jag gjorde slut på det årets ranson av tårar i ett enda svep. 70-tal som det var, när detta utspelade sig, hade jag kalasbyxor på mig. Foten på kalasbyxan fylldes snabbt med mitt blod och hängde likt en dåligt fylld vattenballong från mitt ben. Sen var det in i bilen, ilfart till lasarettet och där var prövningen inte över. Nej, stelkrampsspruta fick det bli och plåster på hålet.

Franska revolutionen

Lite skit rensar magen

Bland det godaste jag vet är kroppkakor! Låter hur äckligt som helst, ser inte så gott ut heller, men är sannerligen inte blahablaha för smaklökarna. Och det är klart jag gör dom själv, dom blir så där extra goda då. Gjorde bort mig en gång och köpte färdiga...bläch! Synd bara att man äter som man aldrig har sett mat förut...

Kroppkakor 4 port

Ca 1 kg vinterpotatis                      Rimmat sidfläsk

2 ägg                                                  1-2 gula lökar

2,5 dl mjöl                                         Peppar

Salt

Koka potatisen, pressa den när den fortfarande är varm och låt sedan kallna helt. Blanda i ägg, mjöl och salt och knåda till en deg. Dela sedan degen i två delar, forma två rullar och skär upp i skivor.

Stek fläsket tillsammans med löken och peppra efter smak. Jag föredrar vitpeppar, i receptet jag har står kryddpeppar, men icke för mig. Rulla skivorna till bollar, tryck en grop och fyll med fläsk och lökblandningen. Forma sedan hela härligheten åter till en boll och keep rolling...bollarna läggs med fördel på en mjölad yta. Koka upp en stor kastrull med vatten och spar inte på saltet. När vattnet kokat upp läggs kroppkakorna i. När de flyter upp, låt dom koka i 5 minuter till. Servera sedan genast med lingonsylt. Jag lovar, det är som...för mun!

Det finns mycket som är gott här i världen. Choklad, efterrätter, lasange, listan kan göras oändlig. Något som också är gott är rabarberpaj. För fler år sedan kände jag, min bror och en god vän oss för att vara lite så där lagom kulinariska, så rabarberpaj skulle det bli. Först gällde det att få tag på rabarber, vilket vi fick, sen skred vi till verket. Med alla ingredienser på plats fick vi till en paj och ställde in den i ugnen. Vaniljsås rördes ihop och efter en olidlig väntan var pajen äntligen klar! Vi tog för oss av paj och sås, satte oss vid bordet för att avnjuta den ofantligt skickligt gjorda pajen. Jag hade hunnit ta några tuggor när jag plötsligt såg en rörelse i min paj, eller rättare sagt en våg av rörelser!! Något rörde sig i vaniljsåsen, något svart, och med väldigt många ben! Jag vrålade förstås, slängde ifrån mig tallriken och de andra tittade på mig som om jag blivit galen. Protein i all ära, men det finns en gräns, även för mig. Ni vet ju, vad som är värre än att att hitta en mask i äpplet, är en halv mask! Äcklad tittade jag på vaniljsåsen, där den svarta flerbeningen febrilt försökte komma upp till ytan. En nyckelpiga!!! Hur den överlevt ett eventuellt ugnsbesök eller om den hamnat osedd i vaniljsåsen förtäljer inte historien, men i min portion fanns den iallafall. Nåja, en nycklepiga gick väl an, så väl urpetad kunde jag fortsätta äta. Så nu, så fort jag ser en nyckelpiga, ja, då blir jag sugen på rabarberpaj. Konstigt vilka kopplingar det finns...

Aldrig sysslolös

Det blev en hel del gjort i stallet under helgen. Anders och Michael är åter ett par, skiljeväggen kom ned och med det fick vi till ytterligare en boxvägg. Och äntligen sitter sadelkammardörren på plats! Vårstädning blev det också, både åt änder och kaniner. Man är inte direkt sysslolös här ute på vischan, och har man inte att göra, ja, då skaffar man sig...Så efter att ha legat i idé under vinter, känns det skönt att äntligen kunna vara ute och göra nytta.

Nu väntar jag med spänning på att tjälen ska släppa. Det är på god väg skulle jag tro, för guppet i Fornby börjar visa sig så smått. Det tar några vändor, när man är upp i taket på bilen och vänder innan man lär sig att det finns, för satan vad man kan flyga!! Vi har haft våra resor, fodersäckar har slagit i taket på bilen och det har varit tur många gånger, att man har haft säkerhetsbälte på sig. Gupp i Fornby, öppet fönster och utan bälte...vem vet vart man hamnar då!!! En annan sak med tjällossning är att då kan vi påbörja ridbanan. Det ska hyvlas och planas, läggas markduk och på med stenmjöl. Vi kör snikvarianten, men jag tror det kan bli hur bra som helst.

Vi har två nya inneboende i stallet, bröderna Gul. Dom har under vintern bott med änderna men hamnade i bråk med minsta tuppen vi har, så nu får dom bo i stallet. Det gäller att man ser efter vart man sätter fötterna, för dom vill gärna vara där en annan är och flyttar sig inte så gärna. Kaninerna hoppar även dom lösa i stallet nu. Och dom är väl som kaniner är i allmänhet, pilska så det står härliga till. Att dom är av samma kön bekommer dom inte, inte heller från vilket håll det sätts på, bara det sätts på! Andra djurarter? Tuppar, katter och lammungar, allt kan sättas på, who cares? Så för att de alla ska få vila ut mellan omgångarna, har jag en instängd när jag inte är på plats.

Det är mycket kvar att göra än, fåren ska klippas, det ska lammas, osäker i vilken ordning dock och öronbrickor ska beställas. En tacka jag har är enormt stor, kanske blir det tre lamm där. Fyra stycken tackor är förstagångslammare, så dom håller jag extra koll på. När sen alla har lammat, när allt är lugnt,  kan man sitta i timmar med de små lammen, och det mina vänner, det är terapi för själen...
Kanske är det lite nördigt, jag menar, hela min tillvaro kretsar runt djuren, men jag tror det är få förunnat, att få den belöningen jag får varje dag genom att tillbringa min tid i stallet med mina djur. Och är jag inte i stallet, ja, då har jag mina barn. Belöningen kommer förvisso då i spridda skurar, man kommer ju inte undan gnället, men någonting rätt måste man väl ändå göra, de påstår ju att de älskar en och att de har världens bästa mamma!

Vårdoft & lammkött

Känns som våren har kommit på riktigt, men bakslag är väl bara att vänta kan jag förstå. Just det här mellanläget tycker jag inte är någon direkt hit, blött, lerigt och fläckvis snorhalt! Sen att hundarna ser ut som gyttjebrottare när dom har varit ute, nja, inte min melodi alls...Hallen kommer under obestämd tid att härbärgera dessa två vovvar, torktid who knows?, so beware om ni har vägarna förbi!
När man var liten var lera bland det bästa som fanns. Att hoppa i, att kleta med och för att se om stövlarna verkligen kunde fastna. Och hur många gånger blev man inte tillsagd att hålla sig från vattenpölar och dyhål, speciellt om det var utresa från hemmet på agendan. Brydde man sig så mycket? Nej, utan vad som mötte den kära modern, var ett lerinpackat barn med ett stort flin på läpparna, när väl håret var lockat på modern och hon var klar för avfärd. Så vem ska man skylla på? Barnet? Nej, nej, nej, utan modern! Borde hon inte vid det laget ha vetat bättre och gjort sig klar först? Men som alltid kommer sånt där tillbaks år senare och biter en hårt i rumpan...Mamma är man ju själv och det är först då man förstår vilken pain in the as det var med barn som varken lyssnade eller gjorde som man sa! Nu som vuxen undviker jag helst leran, det räcker med att barn, hästar och hundar klafsar runt i den. Halkan är värre, halkar du, så faller du och ont gör det! Så nu hasar man runt på gården, försöker undvika de värsta ställena, men man ser nog rätt rolig ut, markbunden, med irrande blick och armarna utsträckta för bästa balansen...Sanda? Jo, det händer...

Jag har bokat in mitt första jobb idag! Otroligt roligt och en helt annan känsla än när man "hjälper till". Nu är det på riktigt och jag ska om möjligt vara än noggrannare. Så att redan första dagen som egenföretagare få boka jobb, är helt lysande!!
Tanken var att vi skulle flytta baggarna idag men tiden räckte liksom inte till, vilket den vanligtvis aldrig gör, så inget nytt där! Medan resten av familjen åkte till den stora staden Avesta och handlade, for jag iväg och hämtade en lammlåda. En alldeles egen uppfödning, trist but that´s life. Så för att slippa svara 2165 stycken får på frågan; Hur många får har du?, så är man illa tvungen att ta bort några. Den bästa Annelie hade gjort ett gott jobb genom att göda upp honom under vintern, så det blev några kilo som kommer att smaka mucho väl.

Jag hämtade sonen på ungdomsgården igår kväll och det glädjer mig att han börjar få en sådan suverän musiksmak. Dottern är mer för Mix Megapol, Justin Biebier och andra diverse konstgjorda dagssländor, men Adam visar mer och mer intresse för den musik en annan har lyssnat på sedan man var i tidiga tonåren. Så nu gnäller han inte när jag drar på Metallica för fullt på stereon, utan headbangar med...fast mitt hår är längre och för den sakens skull, häftigare! Rock on!!!

Creeping Death-Metallica