Spola kröken

Har lagt på brev gällande avloppet på gula lådan idag. Tänk att det ska vara sånt krångel!! En detaljrik karta över vilken väg skiten tar sig till slamavskiljaren, lutningar kors och tvärs från brunnen, och en massa annat ska ritas in med måttangivelser hit och dit. Volymer och dimensioner, och har du tvättmaskin? Skulle det inte vara lättare för dom på miljökontoret, att lyfta på häcken och komma ut och titta istället? För det kommer dom ju givetvis att göra ändå. För jag har säkert dragit något streck fel någonstans, och för det besöket, som då kallas tillsynsbesök, (direkt översatt-du är inte kapabel att träffa vattnet om du ramlar ur båten-besök), tillkommer en extra kostnad! Som om det inte blir dyrt nog! Ni med kommunalt avlopp, nämen grattis, vi utanför stadsplaneringen, ja, det är bara att beklaga. Visst, miljön och allt det där, men nog finns det andra, roligare saker, jag kan tänka mig lägga pengar på. Det är ju inte så att det luktar skit på gården, tömning sker en gång om året och ingen har klagat på mängden då. Så otrevligheterna bör ju hamna där dom ska...Fast vad vet jag egentligen, avlopp och dess funktioner ligger inte på min 10 i topp-lista av (o)nödigt vetande.

Annars har dagen flutit på som vanligt. Inga vilda grisar i Hede idag, tydligen behövde dom ingen filt, och en vända till brägår`n hann jag också med. Imorgon startar projekt sadelkammardörr. Brädor, isolering och gångjärn ligger och väntar på den händige gårdsägaren, nämligen moi! Elementet åker nog upp det med. Sen blir det nog en box till...häst eller get, ja, det visar sig vad det är som får flytta in i den. Och så har jag en date i stallet imorgon också,  med tillhörande fikastund, härligt!

Nido fick sig en dos avmaskningsmedel igår, så han har vilat idag. Imorgon kör vi ett lugnt pass, bara så han får röra på sig lite, sen kör vi på igen. För februari månad har jag lagt in fattningar på programmet. Jag har även klurat på några roliga övningar, så jag kan knappt hålla mig till onsdag, då jag går från teori till praktik. Genomtänkt ridning är bra ridning, även om det visst händer att man kommer ut och vet inte alls vad man ska hitta på, och visst får det vara så också. Men en plan är aldrig fel inför varje ridpass, samt att du känner att du "uträttat" något och ridningen blir mer varierad. För hur lätt är det inte att hamna på den där volten, varv på varv, varv på varv...oftast då i det bra varvet, minsta möjliga ansträngning och det ser förbannat snyggt ut! Ja, tills man tittar närmare och ser att man har en väldigt oliksidig häst...Skulle du själv bara lyfta hantlar med den starkaste armen? Mål är också viktiga, både för dig själv och din häst. Jag har en drös med delmål, och i och med det har jag något att sträva efter, och det är för mig väldigt viktigt. För det är när man kan börja bocka av och gå vidare till nästa delmål, som man känner att man verkligen har åstadkommit något. Och sen är det roligt, haha, jag kan, watch me go!! Det här gäller ju inte bara oss hästbitna, utan i all form av träning naturligtvis. Brinner man för något, vad det än må vara, satsa och se vart du hamnar. Livet är för kort för att hålla på att tveka, gör bara! Blir det fel...gör om, gör rätt!

Grymt sa grisen

Storforden är fixad. Nu är det bara att hålla alla tummar man har, att det håller hela vägen.
Som vanligt är det alltid lika spännande att åka till stallet. Mer nu faktiskt, för nu är ovissheten stor, rätt som det är kan man stå man öga mot öga med en vild gris. De rackarna hade härom dagen röjt runt i gödselstacken, bristen på gott tilltugg saknades dock, så förhoppningsvis dyker dom inte upp igen. Är det värmen dom är ute efter, ja ,då har jag en filt dom kan få...billigt. Nej, usch och fy, jag har inget emot grisar, men det ska vara den där snälla sorten, som gillar att bli kliade bakom örat. Det känns ju då också extra skönt, att veta att katten Luvan håller span...

Jag hade en variant på träning idag, då Emelie hade en önskan om att få lite tips och råd på hur jag behärskar kusen. Jag är ingen pedagogisk människa, men jag tror att hon förstod mig. Vi gick igenom lite olika övningar, och fokuserade på det tänk, som har kommit att bli ledstjärnan i min egna ridning. Det blev bomövningar, olika varianter, voltarbete och lite övergångar. Jag tror hon var rätt nöjd när vi var klara.Vid tillfälle blir det uppsuttet även för Emelie för bästa Sussi.

Jag måste ju bara säga, att min häst är skitsnygg och det är mycket kul och väldigt givande att se honom från marken. Vi tömkör mycket, men att se honom under ryttare blir en extra kick, och ett kvitto på att man gör något rätt. Kan även tillägga, ja, det reds i båda varven...kameravinkeln var dock snäppet bättre i detta varv...

Vart blev dom av???

En födelsedag för några år sedan, mer än några egentligen, ville min son ha sköldpaddor i present. Ja, helt ok tyckte vi, och for iväg och inhandlade 2 små gulbukiga vattensköldpaddor. Små var dom, knappa 5 cm långa och så där söta som alla djur är när dom är små. Tillsammans simmade dom omkring i ett akvarium på sonens rum och växte och blev större, och i takt med att de blev större, ja, mindre och mindre söta blev dom. Direkt roliga var dom ju inte, dålig inlärningsförmåga och kelstund med sköldpadda stod heller inte på min to do list...ever. Ett större akvarium införskaffades, de måste ju få plats att öka på sitt omfång...i alla de 140 åren dom förmodas leva.

Hursom fick jag en sommar för mig att de skulle få smaka på det fria livet, lite vind i håret och solsken på skalet. Så jag satte igång med projekt sköldpaddshägn och hade jag varit en sköldpadda själv, alltså, jag menar; Wow!! En egen pool med tillhörande poolhus, grönområde och en skylt som det stod; Här bor Palje och Skölje. Ett staket runt hela härligheten ramade in sommarresidenset.
Nöjda? Not so much. Den ena av dom belägrade sig i poolen och den andre i poolhuset, och där förblev dom...hela dagen. Det gick inte ens en ristning genom skalet på dom, blickstilla låg de...som sagt var, hela dagen. Så det här med frihet, helt överreklamerat...trodde jag ja.

Kvällen kom och det blev lite kyligare, så innan vi skulle till att grilla skulle vi ta in de förhistoriska djuren. Jakob var den som kom till semesterparadiset först. -Var är dom då? frågade han. Alltså hur blind kan man vara? -Dom är där, i poolen och i poolhuset!! Men inte, borta var dom, puts väck! Vi sökte igenom den närmsta omgivningen först, inga sköldpaddor. Kollade under lekstugan, inga sköldpaddor. Sonen kom ut och frågade vad vi höll på med och något annat val än att förklara att Palje och Skölje var borta hade vi direkt inte. Så vi letade och letade, sonen grinade och grinade. Sökningen ökades ut, men fortfarande inga sköldpaddor. Hade hunden burit i väg med dom? Nej, hon hade inte varit i närheten. Hade fåglar tagit dom? Nej, det trodde vi inte heller. Slutsatsen vi drog var, de båda skalförsedda husdjuren hade konspirerat, tyckt att stället sög, kollat på varann och sagt; Hörru, nu drar vi!! Så likt D B Cooper gick dom upp i rök, never to be seen again...
De följande veckorna gick vi på tå på gräsmattan, eller savannen som det kom att bli, ingen av oss tordes klippa gräsmattan i rädsla för att halshugga en förrymd sköldpadda, eller få en på smalbenet. Till slut var det bara att inse att de var borta och gräset kunde åter bli klippt...eller slås.
Sommar blev till höst, höst blev till vinter, vinter till vår och så äntligen, var det sommar igen.

Mamma hade varit hem och efter en kopp kaffe for hon iväg. För att genast återvända! Plånboken tänkte jag, när hon sladdade in på gården. Ur bilen flög hon, med ett hårt tag om en pappkasse. -Vet du vad jag har i kassen?, ropade hon. Nja, låt mig tänka, mycket kan man ha i en pappkasse...-En sköldpadda, svarade hon sig själv! Och mycket riktigt, där i låg Palje, eller Skölje, who ever och levde i allra högsta grad! Det visade sig att en cyklist kommit farande och skulle korsa riksvägen, då plötsligt en sköldpadda spatserat upp på vägen. I samma stund kom mamma, cyklisten frågade, frågande; Vet du vems sköldpadda? Så efter ett års hårt uteliv och en svindlande resa på ca 150 meter var en hemma igen. Förlorar man en, står en tusen åter. I vårt fall förlorade vi två och fick tillbaka en. Den utdelningen är inte så pjåkig...iallafall inte när det gäller rymningsbenägna sköldpaddor.

På sträckbänken

Red klockan idag med diverse volter, både utåt och inåt. Högersidan släpade så den fick jag lägga lite mer energi på, vänster fanns det inga anmärkningar på alls. Det gäller ju att inte fastna i det braiga varvet, så enligt filosofin körde jag 1+2. Höger släppte tillslut och Nido blev rund och fin i båda varven.
Jag tänkte även mycket på hur jag själv sitter och det gjorde verkan. Fast det finns mycket kvar att arbeta på...Efter alla år, sittandes som en säck potatis på spjångliga travhästar och bristen på instruktör som påminner om blick och sits, är det nu skönt att sträcka på sig...korta stunder iallafall...när jag kommer ihåg.
Vi kör en uppbyggnads period nu, efter sjukdom och andra eländigheter, så är det skritt och jogg som gäller. Jag körde bommarna i intervall och däremellan fick han sträcka ut. Han har en ruggig svung i traven min kuse, i alla gångarter faktiskt, så man kan lätt bli sjösjuk. Nu inväntar vi med spänning torsdagens Sussiträning. Undrar just vad hon kommer att hitta på?

Stallkompisen hade en bad hair day, men ville gärna visa upp sin mjuka sida.

Operation flickrum

Att städa är ju inte så där hyperkul alla gånger, faktiskt inte någon gång om jag tänker efter. Inte heller är det roligt att tjata i veckor på en dotter, som har kaos som middlename och skäms inte för att säga det eller låta det synas. Det är ju bara att flytta ut sina aktiviteter till nästa rum när plats sökes...till slut blir det ganska kaosartat överallt...

Klipprester och tejpbitar fastsatta på stolar och bord, tomma toalettrullar, kan vara bra att ha, och urrivna telefonkatalogsidor? ligger ta mig fan överallt! På det tillkommer pärlor till förbannelse, de som missade tråden och "jag ska bara" innan de plockas upp. Varpå pärlorna ligger kvar! -Ja, jag ska, säger barnet och går och klipper ytterligare småsnuttar av ett garn som hon hittat. Så nu ligger det både pärlor och garntussar på golvet, tillsammans med klipprester och tidningssidor och det blir någon form av permanentbädd över det hela. Och vart man än sätter fötterna kliver man på något, ofta något som dessutom gör att man spenderar resten av dagen med att halta omkring.

Så vad gör barnet, efter veckor av "gå och städa ditt rum"? Det väntar...Barnet har för längesedan fattat, som alla andra gånger, att mamma är den som tillslut tröttnar och städar upp. Håller barnet bara ut tillräckligt länge, låter tjatet studsa, så tada!! Städat rum när barnet kommer hem från skolan. -Håller du ordning nu då? frågar den trötta, svettblanka mamman när barnet kommer hem. -Jag ska försöka, svarar barnet!! Försöka!! Plötsligt är man inte lika svettig längre, ju högre tempen stiger, desto fortare dunstar svetten bort. Försöka!! Det finns inte utrymme till annat än spotless, my dear child!!

Men jag vet hur det blir, jag är på, sen mindre på och sen inte alls på och barnet är inte sen att hoppa på. De första dagarna hålls det efter, fjärde dagen "orkar" inte barnet ta reda på klippresterna och mamman blir vid samma tidsperiod både blind och menlös. -Jag tar det imorgon, jag är trött, säger barnet. Ja, men det är väl klart att barnet ska sova. Sömn är ju bland det viktigaste för ett barn när det växer upp. Femte dagen åker pärllådan fram. -Jag har läxor, säger barnet. Ja, men självklart, komma efter i skolan är inte ett alternativ, så fram med läxboken, pärlorna kan vi ta sen. Och inte vill man vara en sån där elak förälder, som tvingar det stortjutande barnet, att samtidigt, med allt det andra viktiga att göra, möten, handling och matlagning m.m, också städa undan sin egen skit!?

Så vems fel är det då? Ja, mitt givetvis, svettblanka mamman. Som man bäddar får man ligga och i mitt fall, väldigt knöligt...Inte för tillfället dock, skrynkelfri är det nya knöliga. Måtte det bara hålla i sig...men hur? Receptet är att vara konsekvent, konsekvent och åter konsekvent. Det är inte skicket på rummet barnet bryr sig i, utan det är skicket på övervakningen av barnet som tar. Det spelar ingen roll om det övriga huset är i tipptopp, barnet registrerar inte det. Det är inte heller barnet som får det i tipptopp, så rent krasst vet inte barnet hur det kom sig. Det är som att vara sambo eller gift och man har satt upp nya gardiner, den andra hälften registrerar inte förändringen. Vid påvisande av de nya gardinerna blir svaret; -Sitter det ett fönster där? Att sedan den andre hälften lär påpeka att han är nyrakad, det har inget som helst att göra med registrering. Det är mer en reminder om hur han egentligen ser ut. Det är inte lätt att vara konsekvent, det är rent ut sagt skitjobbigt. Att under tid köra med samma lika, är lika krävande och tröttande som att tjata. Med den positiva skillnaden dock, konsekvent behöver du inte vara så länge innan det sitter, medan tjat, ja, det får du helt enkelt leva med...forever.

 

Eyes wide shot

I över 30 år har jag hållit på med häst och allt vad det innebär. 30 år!! Det får en att inse att man faktiskt inte är purung längre, på papperet åtminstone. Under dessa 30+ år har det hänt massor, lyckliga, glada, mindre glada, rent hemska och så de där tokiga sakerna. Många år inom trav har det blivit, och känslan när sin "egen" går och vinner är oslagbar. Jag är ingen tävlingsmänniska, men det är något alldeles speciellt med en häst i vinnarcirkeln och att jag är en av orsakerna till att hon står där.
Jag hade en storfavorit, jag har väl haft flera, men den här märren var något alldeles speciellt. Vårt första möte var ingen hit. Hon hade kommit på natten med transport och skulle således ut på morgonen. När jag öppnade boxdörren, ställde sig märren rätt upp på bakbenen och min första tanke var; Vad är det här för idiot?!! Men det visade sig att hon inte var någon idiot, Zinn Dámour, min allra bästa. Kompisar blev vi, när jag visade mig, sträckte hon ut tungan och jag skulle lattja med den. Det är konstigt hur man kan få sådana känslor för en häst, men jag älskade den hästen. Nu är hon borta, men jag kommer alltid att minnas henne.

Som sagt, mycket tok blev det också. En alldeles förträfflig dag, någonstans utanför Avesta, solen sken och livet kunde inte vara mycket bättre än vad det var just då, var jag ute i skogen och red på Baltic Nora. En stor märr, gudomlig, och när man åkte hem från stallet på kvällarna, ville man stoppa henne i fickan och ta med henne hem. Hursomhelst, där kom vi skrittande i godan ro på skogsvägen och var på väg hem. Plötsligt öppnar sig skogen och där står en bil parkerad. Till saken hör, att just på den platsen i skogen förekom det mycket förargelseväckande beteenden, dvs immiga rutor, 2 personer..kanske fler, ej i samma förhållande, kopulerandes vilt...har jag iallafall hört...Bilen var stilla, så det verkade inte vara någon action just då, så vi skrittade förbi. På andra sidan bilen däremot...där ligger det en farbror, 75-80 år, på en filt och solar....naken!! Jag visste inte vart jag skulle ta vägen, farbror hade inte heller hört oss, men då jag var tvungen att passera ca 3 meter ifrån honom kände jag, lite kluvet så där, att jag var tvungen att påkalla hans uppmärksamhet. Så med ett glatt; Hej, hej!! meddelade jag min ankomst! Farbror for upp från filten, greppade en skjorta att skyla sig med och stirrade vilt omkring sig och såg ett stort djur!! Jag satt ju ca 2 meter upp från backen, i motljus, så innan han fattade att det var en häst och ryttare, så trodde han nog att älgar hade börjat prata!! Hela vägen hem hade jag fullt sjå att hålla mig kvar i sadeln, skrattanfallen avlöste varandra, så fort jag tänkte på den stackars farbrorns förvirrade uttryck...and then some...hahahahaha!

En annan gång, något år senare, somewere utanför Grådö, kom jag körandes med häst. Det fanns en slinga i skogen och likt den gången med farbrorn, var jag på väg hem. Istället för en parkerad bil, står där en parkerad motorcykel, någon förare ser jag inte till. Bärplockare kanske, for igenom min skalle innan jag ser "bärplockaren". Bakom motorcykeln sitter han, på huk, brallorna nere vid fotknölarna, febrilt tryckandes och röd i ansiktet! Denne hade hört mig, fatta paniken!!, men kunde inte "knipa" av! Jag hade ju fått in vanan nu, så med ett glatt; Hej, hej!! körde jag förbi. Jag tror nog bärplockaren hörde mitt skratt hela vägen hem till stallet.

Vad jag kan minnas, så har jag inte sett några flera i pinsamma situationer eller ställningar, inte med häst iallafall, men jag tycker nog dessa 2 är fullt tillräckligt. I det övriga livet då? Ja, många gånger har man faktiskt önskat att man var blind, eller iallafall haft tillfälligt synfel...

En helt vanlig söndag

Dagen började med att slänga ut småhästarna jag har hemma och att bli utbäad av en skock havresugna får. Får är som folk i allmänhet, nu tänker jag främst röstmässigt, även om tankeförmåga och intelligens kan uppvisa vissa likheter bland de tvåbenta fårskallarna som man ibland kommer i kontakt med. Av de 11 jag har, så låter alla olika, vissa kan man garva läppen av sig åt! Funderar om jag ska spela in och ha som ringsignal på mobilen...

Sen blev det en tripp till Klarsgården, utsläpp stod på agendan och jag måste säga att det är skönt att komma igång direkt på morgonen. Har jag sovmorgon, ja, då börjar dagen sååå mycket senare. Sen känns det alltid bra när man glädjer andra med sin närvaro, det gäller både hästar och sovande hästägare.
Väl hemma drog jag ned några aspar till kusarna, lite sysselsättning åt dom i en annars sysslolös hage, men så spännande tyckte dom inte att det var. Lustigt det här med djur, man gör sig till, men de blänger bara på en som man vore tappad bakom en vagn. Djur och barn vet precis hur man ska visa tacksamhet...not..! Mellanskog har varit här och gallrat i vår lilla skog, så Jakob passade på att dra fram lite pinnar från skogen, som ska klyvas och stoppas i vedspisen. Jag tror det var mest för att han fick möjlighet att använda motorsågen. Karlar och deras leksaker...fast nog är det något speciellt med en karl i blåställ, hållandes i livsfarliga redskap...

Jag passade på att inventera ladan vi har uppe i skogen, eller rättare sagt, det tilltänkta grisresidenset. När vi ska skaffa grisar ligger på framtiden, men grisar blir det. Fascinerande djur, vet ni att deras organ i stort sett är som våra, placerade på samma ställe i kroppen som hos oss? Ett mycket klok djur dessutom, hör bara med dom som har minigrisar, man kan lära dom allt man kan...Tanken vi har är att slippa fundera på var maten kommer ifrån, vi ska veta och veta precis vad de har stoppat i sig. En sund tanke i dagens läge, inte en massa antibiotika och köttlim och andra konstiga tillsatser som gör att djuren ska nå slaktvikt fort. Vi är ju en del av ett kretsloppet, gissa vem det lagras i? Dessutom kommer jag att veta att djuren har haft det bra, frigående och lyckligt bökande. En intressant, och samtidigt skrämmande dokumentär är "Food Inc". Den handlar om köttindustrin och monopolet i USA, vidrigt rent ut sagt. Tänk om alla istället resonerade som bonden med dom flyttbara hönsen...

Dagen är inte slut än, finns en hel del kvar att göra än. Det är det som är lite av tjusningen, så här på landet, man blir sällan rastlös. Sen blir det ryggläge, sista delarna av "Band of brothers" ska ses. Och imorgon, ja, då börjar vi om!

Ingen ford på våran gård...

Nej, men man har väl rätt att ändra sig!! Fast idag var den billig, storforden. Jag hade hela dagen planerad, inte in i minsta detalj men snudd på. När det krockar mellan jobb och jobb, så blir jag utan bil här hemma, så det gäller att planera tiden väl, jag har ju några ställen jag ska vara på varje dag. Anna, som den goa vän hon är, ställde upp som privatchaufför, och of we went till Klarsgården för att göra gemensam sak i den sköna konsten att träna häst. Efteråt bjöds vi på kaffe och hade en trevlig stund i Catrines stora kök. Efter att jag blivit hemskjutsad, var det bara att hoppa på nästa projekt, mocka hemmastallet och fixa med alla djuren. Sen skulle vi åka till ridskolan...vi kom till Fornby...ingen ridskola där vad jag vet...Noll vatten kvar i systemet? så givetvis kokade hela motorn så det var bara att stanna efter vägen. Efter några samtal, det är därför jag har mobil by the way, kunde Jakob komma och rädda oss strandsatta. I med ny glykolblandning och iväg for vi igen. Ca 5 km hann vi, sen slog tempmätaren i taket igen...Locket på expansionskärlet hade flygit av, motorn var dränkt och Jakob visade tänderna! Det måste vara vattenpumpen resonerade vi, kanske inte så dyrt, men hur fan får vi hem bilen utan totalt motorhaveri? I med ny blandning, hårt tag i ratten och step on it!

Någon ridskola blev det inte, men Forden kom hem utan problem. Ingen temperaturhöjning på hela vägen, vi hävdar för närvarande att det var luft i systemet, det verkat rimligast.

Forden är inte den första bil jag har haft som har kokat. En gång i tiden hade jag en liten, liten Fiat, 2 meter lång och halv meter bred. Att flytta arslet i den var en klaustrofobisk upplevelse och jag hatade den där bilen. Nu hade jag ju fått den, så jag höll god min ett tag, men den minen krackelerade efter, ja, så där 2 minuter. Nåja, det var något att ta sig från A till B med, jag gick uppe i Rättvik på den tiden, och visst var det toppen med bil, ibland for jag hem bara för att jag kunde.

På fredagarna åkte alla hem, och en stor del av dessa klämde in sig i min lilla, lilla bil, roligare det än att åka buss. Vid ett av dessa tillfällen skulle jag släppa av en vid busstationen, vi fick helt enkelt inte plats i Fiaten allihopa. Jag vred av tändningen och var behjälplig med skuffen, klämde mig in i bilen igen och vred på tändningen...nada. Mitt humör och bilar som inte går, eller går när jag inte vill, går inte ihop. Arg naturligtvis, resten av folket tittade åt ett annat håll, ville liksom inte kännas vid mig när jag gick igång. Jag har inte ens vett att skämmas efteråt, it´s my party and I cry if I want to. Jag resonerar som när man måste släppa sig, gör man det inte, ja, då får man ont i magen. Att vara arg är på samma sätt, det bygger och bygger, så det är bättre att släppa på trycket direkt. Hursom, det slutade med att vi fick åka buss hela bunten. Fiaten då? Ja, den fick stå kvar på busstationen och skämmas. På söndagen var Tommy med mig upp, vroom, vroom sa bilen...

Sista turen jag gjorde med den bilen var jag på väg hem från Rättvik en tisdag. Första gången den kokade var strax norr om Falun, andra gången söder om Falun, tredje gången strax innan Hedemora. Jag stannade varje gång, lätt bilen bli sval och fyllde på vatten, allt efter konstens alla regler. Det var förövrigt därför den inte hade startat på busstationen, den ville helt enkelt inte det när motorn var varm!! Fjärde gången den kokade var jag i Rembo, och gissa om den fick koka. Totalilsken körde jag på ändå, det fick bära eller brista, jag skulle aldrig sätta min fot i denna bil igen, ett löfte jag även höll. Naturligtvis sprack topplocket och bilen blev därmed värdelös, eller ska jag säga, mer värdelös. Den stod några veckor på parkeringen, sedan fick Tommy ett bud på bilen...i form av en TV! Good riddance!!

Den första bil jag köpte själv visade sig bli...en Fiat, men den Fiaten älskade jag. Den gick i alla väder och var pigg som en mört. Så där ser ni, man har rätt att ändra sig och oftast ångrar man sig inte heller. Sen namnet, Fiat Mirafiori...så italienskt, passade ypperligt till mitt temperament. Fast till mitt försvar måste jag väl tillägga, jag är lugnare nu, har något längre stubin...as long as the wheels are turning...

The twilight zone

Tror ni på spöken? Det gör jag. Kanske måste man ha varit med om något oförklarligt, för att tro att det finns något annat, i någon annan dimension som står i kontakt med vår.

När jag växte upp, bodde jag i en liten by som heter Jönvik. När vi flyttade dit, mamma och jag, var det bara ett litet hus, men det skulle snart komma att bli större. Familjen blev också den större, det blev även en lillebror att räkna in.
Jag var själv hemma en dag, tillbringade tiden på mitt rum och väntade på att mamma och lillebror skulle komma hem. Jag hade stängt in mig och stod med ryggen mot dörren, när jag plötsligt kände ett finger i ryggen. Jag kastade mig runt, i tron att det var min bror som smugit in för att skrämma mig. Men det var ingen där! Försiktigt öppnade jag dörren för att kolla så han inte stod utanför, men där var det lika tomt som i resten av huset...eller var det? Jag låg väldigt lågt med the encounter, talade inte om det för någon, kanske hade jag bara inbillat mig, kanske var det bara en nervryckning i den lägre delen av ryggen...ischias möjligtvis. Det gick några dagar och jag skulle göra en helrenovering. Plötsligt, som hämtad ur en sämre fängelsefilm, tappade jag tvålen på duschgolvet. Jag böjde mig ned för att ta upp den, och vattnet försvann! Jag menar det stängdes av, off, det, eller jävligt mycket luft i rören!! Kranen visade sig vara hårt åtdragen...who?!, och med schampo i hela håret var det inte läge att hoppa ur duschen och springa skrikandes därifrån. Så snabbt på med vattnet igen, en snabbdusch värd att hamna i Guiness rekordbok och med puls som gjort Kalla avundsjuk..sen kunde jag äntligen springa därifrån. Jag kom fram till att jag måste berätta detta och föregående upplevelse för någon. Det fick bli till min kära mor och då berättade hon om sin upplevelse. All inbillning om ischias och tillfälligt torka i brunnen föll platt till marken, this shit was real! Hon hade också varit själv hemma och suttit i vardagsrummet. Ovanför vardagsrummet hade vi TV-rummet, där fanns ett stort träskåp med glasdörrar som skallrade när man gick över golvet. Sittandes i vardagsrummet, hörde hon hur dörrarna plötsligt började skallra, någon gick över golvet och harklade sig! Det fanns ingen lillebror att skylla på den gången heller, även om han kunde vara ett riktigt spöke från och till.

Vad ska man då tro? Ja, vad man vill faktiskt. Det är mycket som händer som inte har någon förklaring, men när den blir fysisk, ja, då tror då jag iallafall. Rädd, nej inte jag, men ska vi prata rädsla gällande spöken, mörker eller ufo, så kommer jag osökt in att tänka på en av mina allra bästa ungdomsvänner, Daniel. Hur han hanterade rädsla ska jag ta vid något tillfälle...tänker främst på sjunkande båtar, alla på bild och luftpistoler ...hoppas det är ok min vän.

Happy birthday

Just pretend to walk a mile in my shoes. Find out how the web was woven, from the promised land in a long black limousine to a kentucky rain, so close yet so far.
A hundred years from now, I´ll remember you, there will be a little less conversation but you are always on my mind. But after loving you, it wouldn´t be the same without you...
I need somebody to lean on, not a devil in disguise, don´t be cruel...just love me tender and I pledging my love without any suspicious minds.
Are you lonesome tonight, on your way down? Feel the power of my love, a big hunk of love, my burning love...I´ll hold you in my heart, just ask me.
Don´t you know who I am? Forget me never, a fool such as I...
If I can dream, and I doin´the best I can. I´m not a hard headed woman with crazy arms, but a bridge over troubled water, baby don´t ya know?
Funny how times slips away, don´t ask me why, I´m all shook up. I just can´t help believing, at the end of the road, we got a lot of living to do.
If we never meet again, I gotta know, are you sincere? But as long as I have you, baby, I don´t care...
Give me the right, to do it my way, be my good luck charm. Softly as I leave you, be gentle on my mind. If you think I don´t need you, don´t, fool.
If you don´t come back, I´ll remember you. I´ll never stand in your way, just because...you´re the king of the whole wide world...

 

The ring of fire

Vi slog på stort idag och grillade korv till middag. Jakob påstår att jag är en halvpyroman, ligger kanske lite i det, eld har en förmåga att fullständigt "nolla" mig. Nu ska det vara under kontrollerade former givetvis, i vedspis eller vedkorg går bra. Funderar om vi inte ska ha ett litet eldparty framöver, endast med varma drycker och massor med brasor. Det kan behövas lite värme och någon form av social tillställning, nu när kylan har kommit.

Annars är det tunt med temapartyn. För många år sedan hade vi, jag bodde då i Hedemora, en tomtefest i juli. Alla hade på sig tomteluvor och trallade på julsånger och mot slutet av festen påminde vi alla om tomten i filmen "Ogifta par", (efter det att han gick vilse på fjället och tröstade sig med spritflaskan). Hohoho...

Nu orkar man inte med så mycket fest. Planeringen runt själva höjdpunkten är krävande, skjutsar, barnpassning, hästpassning, hundpassning och så måste man ju snygga till sig också! Så innan mascaran sitter där den ska, har man tröttnat och tänker för mycket på dagen efter, som är totalt bortkastad om man väl kommer iväg. För dålig blir man, otränad som man är...Sen är det ju det där med att man aldrig har något att sätta på sig. Det häftigast man kunde ha på sig när jag var tonåring, var ett par slitna jeans med revor både på knän och rumpa. Hade man ett par sådana var resten inga problem. Många lappar skulle det vara, helst med tyglager på flera centimeter och dom skulle kunna stå av sig själva! Fast å andra sidan, man var inte på så mycket lokal då, så ingen dresskod krävdes. Grand var inget undantag, kom som du är, gå som du blir var mottot där. Eller så hängde man på stan. Alla var på stan, och då menar jag alla!! Busstationen var fullsmetad varje helg med bilar och folk. Man kunde fara iväg till Kärrgruvan också, men man gick aldrig in. Nej, nej, nej, runt runt i skogen utanför rörde man sig fram i folkmassan och en viss fara för den egna säkerheten låg det i, att tala om att man var från Avesta. Säterdalen var även det populärt för ungdomen med bilburna kompisar. Man var sällan in där heller, backen ned till dalen, det var ju där allt hände! Och varje sommar...Dalarock! Jag och jeansen har många minnen därifrån. Från Sator till killar med tamponger i öronen! 

Men nu har mascaran torkat ihop, Grand finns inte mer och jag går för det mesta och lägger mig innan barnen. Jag skäms inte för att säga att jag bor i Horndal, att jag aldrig åker buss och att många timmar i ungdomens glada dagar, ja, dom minns jag helt enkelt inte. I sinnet är jag fortfarande 17, fast med en 38-årings livserfarenhet och jeansen...en vacker dag åker dom på igen, bara jag kommer ihåg vart jag ställt dom!

Opposites attract

Så var det då dax! Satte linan på Nido och tänkte endast skritta runt lite. Men kusen hade egna planer, överlycklig över att äntligen få röra på sig, så han fick springa av sig som han ville. Det var bara att hålla i när han for runt, utförandes diverse konststycken. Tanken hade slagit mig innan, så det var både säkerhetsbälte och annan önskvärd skyddsutrustning på...skulle bara fattas ett rejält balltramp också! Han lugnade ned sig efter en stund och vi gick igenom skritten som var planerad, och det var en mycket nöjd pålle som blev släppt i hagen efteråt. Imorgon tömkörning, säkerhetsavstånd fulla tömlängder! Jag vet inte riktigt vilken som är mest nöjd med träningsstart igen, han eller jag, men ett målfoto krävs nog för att reda ut den saken.

Horsemanshipträning från i somras

I mellandagarna hade vi ett planerings- och målsättningsmöte med Sussi. Mycket givande och tänkvärt. Det gäller nu att få ned sin plan och sina mål på pränt för 2012, både för Nido och mig själv. Jag är ganska fyrkantig i mitt tänk, så jag tycker om att ha klara direktiv när jag är satt att göra något. Valet av träning är självklart mitt, men att ha en "färdig" mall att jobba efter är toppen, det är bara att tuta och köra. Jag börjar nu smått inse problematiken med mitt egna jag, jag hyllar det impulsiva, men tycker samtidigt om att vara styrd!! Hur går det ihop? Är det kanske så att jag är en mycket komplicerad person i all enkelhet eller en mycket enkel person i en komplicerad tillvaro? Ja, ja, det är heller inte lätt att vara smal när man är förmögen...so why bother, det håller bukskinnet borta från ryggen iallafall.

Long time no see

Julstök, nyårsfirande och stormar. Mycket har hänt på 2 veckor och jag har varken hunnit eller haft lust att skriva så mycket...
Nu är det dags att slänga ut julen, vart tar tiden vägen? Granen slokar i vardagsrummet, julstjärnorna vissnar och resterna från julbordet är äntligen slut. Och nu har vi januari, en hemsk månad, lång och seg, och man kämpar på för att inte hamna i ett mörkt hål av vintertristess. Extra svårt är det när det inte heller finns någon snö som lyser upp tillvaron. Besöken av kung Bore är som ett slag i ansiktet, spridda skurar av snö som dagen efter regnar bort...now you see me...now you don´t, blääch!! Men myggfritt är det, så lite har man väl att vara nöjd över.
Nido är sitt gamla jag igen, det är positivt. Negativt är, med en drunkningsrädd häst, att ridbanan  liknar en insjö, så det är svårt att träna häst när man samtidigt behöver paddel och en livbåt. 

Prognosen för helgen lovar dock minusgrader, så det blir väl att ta med ispikarna ut på ridbanan istället, mest då för att invagga Nido i en falsk säkerhet...Efter att ha fått stått en månad, är det skritt på programmet som gäller ett tag framöver. Det ska bli skönt att få komma igång igen, för som Danai sa; det ena har bytt av det andra, så nu hoppas jag på über frisk häst framöver. Peppar, peppar, ta i trä...

Det blev några extra boxar i stallet idag, mocka prupp är en lisa för själen ibland och man löser många problem. Alla borde ha en box att peta i, det du gör kanske inte är så märkvärdigt men det kan betyda mycket. Nytt år har det som sagt var blivit och för egen del har jag inte lämnat några nyårslöften. Karaktären är lite sisådär, inte bara nu utan för det mesta, och som den impulsmänniska jag är, jobbar jag istället på att dämpa mig en aning...dagligen! Impulsivitet ser jag inte som något negativt, tvärtom, hur ska du annars tordas bara göra? Visst, planering är bra, men ofta tänker jag för länge och allt rinner ut i sanden istället, och jag har inte lärt mig någonting egentligen. Verkar sunt, för en som just nu planerar sitt liv och sin existens...Så jag tar lite här och lite där, planerad impulsivitet you might say, man måste ju våga hoppa, samtidigt som man har en sjujävla madrass! Se, dämpning...

Så god fortsättning på er alla och hoppas att detta år blir, ja, lite likt det förra faktiskt, fast med nya infallsvinklar och nya bättre lösningar. Och säger någon; Hoppa!!, så svarar du kaxigt; Hur högt hade du tänkt dig? Det är inte vad du är som håller dig tillbaka, utan det är vad du inte tror att du är...Låt oss ändra på det, tro på dig själv och hoppa, hoppa jävligt högt!!!