stalltjänsten.com

Idag är min sista dag som arbetslös, känns toppen! Nu slipper jag arbetsförnedringen och stämpling och alla dessa krav som man har hängandes över sig när man befinner sig "mellan arbeten". Nog har jag gjort som dom velat, sökt alla jobb som finns, nja, nästan alla iallafall, men vad har det lett till...ingenting faktiskt. Nu får jag ställa krav på mig själv istället, egen företagare som jag från och med imorgon blir!! Hur höga krav jag har på mig själv? Sky is the limit and I belive I can fly-krav typ! För att titta närmare på min affärsidé, gå in på länken stalltjänsten här på min blogg. Man ska ju göra det man är bra på, eller hur? And you better belive it...I´m very good!!

Under dagen idag har jag mest då tränat inför mina kommande jobb. Baggboxen är urmockad och grabbarna får åter underhålla varandra igen ett tag framöver. Om ungefär en månad är det dags för lammen att anlända, och jag håller tummen att det går lika bra i år som det gick i fjol. Sju tackor ska till att lamma, kan bli hur många bääbisar som helst...Så bara baggarna har flyttat över, till den nu mer rena boxen, ska väggen som skilt de båda fårskockarna åt, tas ned och istället bilda en ny hästbox. Sadelkammardörren påbörjades även den idag, och den blir inget annat än bra. Det börjar kännas som det äntligen börjar bli klart med alla stallprojekt...bättre sent än aldrig. Hönsen fick sticka ut näbben idag. Skönt efter att ha varit instängda hela vintern. Myskänderna ska även dom få komma ut, men jag behöver få till någon form av staket först.

Anders Bagge

Och igår kom jag iväg på biodlingskursen. Mycket spännande och intressant. Vi gick igenom biets anatomi, trodde inte det fanns så mycket mer än vingar och en gadd, men den lilla insekten är fullproppad med organ och diverse andra kroppsdelar. Hur som helst verkar det vara en trivsam sysselsättning det här med bin, förutsatt att de håller sig lugna förstås!!

Inget Hede idag, då världens bästa Emelie är och tar hand om min lilla kuse. Jag linade honom igår och han var riktigt fin. Övergångar och inspänningstyglar fick det bli. Han är ruskigt röststyrd, och det underlättar när han är längst bort på longerlinan. Jag gned längre än vanligt med borsten innan passet, så det var istället Nido som bländade mig igår och inte solen. Tror det får bli ett par solbrillor i borsthinken framöver...

Alltså, som vanligt är det fullt upp, men det är då jag trivs allra bäst. Många järn i elden och fler som ligger och väntar, och nu står ju våren inför dörren också! Kan inte bli annat än bra...:)

Orsak och verkan

Jag har sagt det förut och jag säger det igen, det är härligt med djur...och ibland inte! Som bekant har Agnes farit runt som ett torrt skinn hela vintern i sin jakt på råttor och möss. En har hon lyckats knipa, duktig hund! Opportunist som de flesta hunddjur är, så tror hon att de därefter ska hoppa rätt in i käften på henne, vilket givetvis inte sker. Råttan har ju också en ganska utvecklad hjärna...förresten, vad menar jag med också? Jag kan inte påstå att hon ser så där ruggit intelligent ut när hon står och stirrar rätt ned i golvet, eller står med huvudet intryckt i något hörn. Periodvis tror hon även att hon ska kunna ta sig igenom golvspringorna! Hon har gett sig på golvbrädor, golvsocklar och nu det senaste...slangen till diskmaskinen. Jag trodde att hon lyckats få av slangen vid kopplingen men vid närmare koll visade det sig att hon frenetiskt har tuggat på den!!

Så nu har jag ett berg av disk på bänken, besticken är slut, tallrikarna börjar sina och kaffekoppen har varit med ett tag. Kontentan? Ja, papptallrikar och plastbestick typ, tills slangen är utbytt och diskmaskinen kan gå som vanligt. Diska för hand? -Ursäkta, men nu hör jag dig väldigt dåligt!

Igår blev det ny frisyr för hela slanten, både på mig och Linn. Kort blev det, men jag är nöjd och ett tecken på att det är en ny fas i mitt liv, nytt liv = ny frisyr! Sist jag klippte av mig håret var när jag väntade Adam för snart 15 år sedan. Det var ju också en enorm händelse och vad har man då inte håret till? Jo, för visa att nu jävlar händer det saker! Håret har liksom varit det beständiga i mitt liv, långt och oftast rött. Men nu är det nya tag, nya möjligheter och till det krävs en ny och riktig frisyr!

Med livet som insats

Jag nämnde ju i ett tidigare inlägg skräckpromenaden i fästingträsket. Tänkte dra den nu, så att ni har något att se fram emot, jag menar nu när våren och sommaren är på ingång!
Till att börja med vill jag varna känsliga läsare och sedan fortsätta med; Vad är egentligen hela meningen med fästingar? Dom är för små för att någon ska se dom och bli uppätna, alltså fyller dom ingen som helst funktion. Efter vår skräckupplevelse läste jag på lite och det visade sig att de förvisso fyller en funktion, nämligen att en viss stekel-art lägger sina ägg i "blåbäret"! Ok, men den stekeln kanske vi också skulle kunna vara utan...eller? Det sprutas infernaliskt mot mygg, väl befogat, vitlök i vattendrag och så vidare. Jag är inget större fan av mygg, men fåglarna har gott om föda, så på det viset kan dom vara bra. Mygg och knott för oss hästägare, främst då för hästen, är dock en djävulsk åkomma, och för alla som har nötkreatur givetvis, djuren kan bli mycket sjuka, dö och bli rent galna om angreppen blir för stora. Så varför görs inget för att bekämpa fästingen? Den sprider ju sjukdomar, ibland med dödlig utgång. Nu för tiden kan man iallafall vaccinera sig mot TBE, men med borrelia är värre. Där finns inget att tillgå förrän du är drabbad och du kan i värsta fall aldrig återhämta dig riktigt efter den sjukdomen.

Jag och en kompis tog med oss våra hundar på promenad en dag. Vi skulle gå i skogen och på vägen hem hamnade vi på en trakorväg under en elgata. Kompisens hund Mysan och min hund Hildur sprang lösa och vi, ja, vi pladdrade på som bara tjejer kan. Hundarna for omkring oss och lekte och livet tedde sig pretty harmoniskt, där under elgatan.
Vi var på väg hem och efter att ha tagit oss fram på traktorvägen, det var i själva verket bara två djupa vattenfyllda hjulspår med högt gräs både i mitten och på sidorna, kom vi fram till en mer normal väg. Vårt samtal avtog inte, vi hade mer att prata om när kompisen plötsligt sa; -Men, vad är det som kryper på Mysan då? Hela, och då menar jag hela hunden var täckt med fästingar!!
Genast kollade jag Hildur, en sankt bernhard, korthårig förvisso, men för den skull saknades det inte päls. På henne fann jag ingenting och blicken for till Mysan igen. Hon var inte längre lika täckt, de små djävlarna hade börjat krypa in under hennes korta päls och då slog det mig; -Vi då? Snabbt tittade jag ned, och på mina svarta byxor kröp hundratals fästingar!!
Paniken var ett faktum, kompisen var lika full hon och vi skrek rakt ut! Vi började slita av oss kläderna, så till slut stod vi där i bara b-hå och trosor mitt ute i skogen. Grinandes och skräckslagna började vi springa! Nu gällde det att komma hem fort och in i en dusch. Dom 10 minuterna innan vi sladdade in på min gård kändes som en hel evighet. Hysteriskt ropade jag på Jakob, vrålade åt honom att ta med sig hundborsten och ordna fri passage till badrummet. Kompisen fick stoppa sina kläder i en plastkasse, låna en t-shirt av mig och grinandes åkte hon hem. Mina kläder hamnade i en hög på gården och jag rusade in i duschen. En djävul satt under trosan och en under b-hån!! Tack och lov hade dom inte borrat in sig i min hud än, och jag såg nog ut som tredje gradens brännoffer efter duschen så som jag skrubbade! Under tiden borstade Jakob Hildur och det forsade av fästingar från henne.

De följande dagarna fick vi inte göra annat, eller rättare sagt Jakob, än att plocka fästingar på Hildur. De kröp upp och borrade in sig på hennes huvud, antalet var groteskt. Jag själv tyckte det kröp på mig i flera veckor efteråt, men jag slapp tack och lov bli genomborrad. Kläderna och skorna jag hade haft på mig slängde jag, aldrig att jag skulle ha satt på mig dom igen. Och bland det sista kompisen sa, innan hon halvklädd åkte hem var; -Där går jag aldrig igen!! You better belive it...me neither!!

Snart så

Snart är våren här, åh vad jag längtar! Det känns i luften sådana här dagar att det börjar närma sig. Stor planering gällande ridbana, rabatter och andra diverse grävprojekt är gjorda, för att inte tala om att flytta runt stolp, min absoluta favoritsyssla! Bra att göra om man är lite arg, irriterad eller känner att man bara behöver gå lös på något. En trädgård är något jag saknat, hade ett överflöd med blommor när vi bodde i Hedemora. Jag har fått ihop några små rabatter nu, men det räcker liksom inte, måste ha mer. Dels för ögat, men även för de blivande bina, så det blir någon honung i kuporna. Så till våren blir det nog en och annan färd till några handelsträdgårdar.

Ett växthus vore heller inte dumt. Nu har vi en massa gamla fönster stående, så kanske kan det även bli tid att snickra till ett. Jag får prata vänligt med sambon...Fast om tygeln håller så kanske jag inte har tid med så mycket annat än mitt lilla företag...men å andra sidan, det är ju ganska ljust på nätterna under sommaren också. Och sambon har ju faktiskt semester...Helt plötsligt känner jag att jag måste  bli jävligt len och snäll...redan nu skulle jag tro!!

Vi tömkörde idag i det fina vädret. Jag skulle ha tagit på mig solbrillorna, det fick istället bli att kisa på min lilla kuse när han jobbade på i solskenet. Jag lade ut 4 bom och körde några intervaller med halt före, halt över och halt efter. Tjusningen med tömkörning är ju att du kan använda dig av samma övningar du gör när du rider. Den stora fördelen är att du verkligen ser vart hästen sätter fötterna, hur den rör sig och ja, sen får ju du röra lite extra på dig också! Det gick hur som helst bra, följsam och arbetsvillig. Det är synd att jag inte har kamera i pannan, det skulle kunna bli några verkligt häftiga bilder på Nido "in action". Jag fick till några enhandsfattningar iallafall...

Bra, bättre, bäst

Veckorna bara svischar förbi, det är tur att huvudet sitter fast, annars har det nog blåst av! Jag har nu verkligen tagit steget ut i vuxenvärlden, eget företag med allt vad det innebär. Det är jättespännande, nervpirrande och lite slängs man mellan hopp och förtvivlan. Ska det fungera, vill nån ha mig, till att, självklart kommer det att gå alldeles lysande! Och jag kan meddela, att innan jag tryckte på "publicera denna sida"-knappen för min stalltjänstsida på Facebook, for the whole world to see, ja, då fladdrade fjärilarna ordentligt i magen! Väl gjort, nej, men en hemsida skulle jag väl också ha, så sagt och gjort. Inte ett lika stort nervsammanbrottsvärde på det, been there, done that liksom! Nu väntar jag med stor spänning, sen blir det mocka av!

www.stalltjansten.com

Annars är allt som vanligt, inget annat nytt under solen. Jesusbarnet växer och har nu börjat tagit sig ned från foderbordet och ned på golvet. Beviset? Runda små kulor överallt! Jag har med flit inte bekantat mig med den lille herren, han ska ev gå som påsklamm. Det är ju bra synd att det inte var en tacka, det hade förenklat en del. Men jag kan inte spara på alla pojkar, hur gärna jag än vill.

Slangen till diskmaskinen tror jag Agnes lyckats få av. Idag när jag skulle starta den pös det oroväckande under diskbänken! Och då jag inte har någon som helst form av intresse, för varken slangar eller disk överhuvudtaget, lämnar jag detta till Jakob. Man ska ju göra det man är bra på...Agnes å andra sidan behöver semester. Hela vinter har hon farit med vindens hastighet över golv och under bänkar, bla då diskbänken, i sin jakt på möss och råttor. Tur att det snart blir varmare, då flyttar ohyran ut och Agnes kan äntligen koppla av...förhoppningsvis...

Vad som mer kommer att bli skönt när värmen kommer är, att då kan vi lägga ut vattenslang ända ned till stallet. Jag har ju som bekant inget vatten i stallet, så x antal hinkar har släpats genom åren. Fördelen är väl att jag har inga ledningar som kan frysa, men att bubba 20-liters hinkar är heller ingen hit. Vad som räddat oss i vinter är vattenblåsan. Slut på bubbandet, och ändå får man ned 60 liter i ett svep och kan fylla hinkarna i stallet istället. Mycket genomtänkt, fast enkel uppfinning!

Ikväll känns det som jag kommer att somna ovaggad, nog känns det på när man är lite av en gräsänka. Jakob har jour, så han har jag inte sett så mycket av under helgen. Tydligen är det stopp på bruket, och hans skicklighet behövs då mer än vanligt. Som sagt, man ska göra det man är bra på...Så nu åker jag och gör det jag är bra på...mockar och tar hand om häst!

Och till sist; Nu kör ni försiktigt, guld i både bilen och släpet!

Solgula handdukar

Det finns i mitt badrum. Tänk vad fint det skulle vara, sa du en gång. Det känns som igår, men det var längesedan jag pratade med dig nu. Idag är en bra dag, så sa du också, men jag tror du visste att det inte skulle bli så många fler...
Sista gången jag såg dig, lade jag min hand på din kind och du suckade och sa -Vad sval du är, åh, vad skönt. Jag är så glad att du märkte att jag var där...

Jag känner få som kan asflabba som du, utan att det hörs, man bara ser det. Munnen är vidöppen, men det kommer inga ljud. Ändå vet jag att du tycker det är hysteriskt roligt. Så roligt, att du glider av  soffan på TGIF...

Vi går igenom livet med sju-mila kliv, och du fick möjligheten att se det jag inte fick se...Peter Stormare naken. Tystnaden som blev när taxin åkte vilse och karusell, det ville du inte åka. Pojkarna som stod på rad och toaletten på pissbåten. Nyår och fåniga raketer. Broskräck och promenader.
Under taket i Globen, sittandes på golvet i tåget och tystnaden efter Sala. EM-kval på Råsunda med 2 ton bil och ingen parkeringsplats. Enkelriktat i Stockholm i en ryggsäck, missväxlingar och röda skor. Skålar med tulpaner, röda pelargoner och hästdoft. Coca-cola och snickers. Horstövlar och pastasallad. Amerikanska sjömän och den kalla poolen. I bilen på bergets sluttning och cowboyhattar.
Nyklippt gräs och midsommarafton tillsammans med myggen, altanfest i en presenning och skor som inte gick att få av. Persbrandt, snälla lilla människa och besvikelsen, när vi såg att det fanns hår på ryggen. Blommiga långkalsonger, barn som försov sig och borttappade nycklar. Höbalar och inflammerad handled, då satt du under linden. Fruktsallad i sängen och vettskrämda gamla tanter. Smulan som kexade och klockan på armen. Paprika och automatiska juicepåfyllare...

När vi for omkring i vågorna på Kreta, eller satt lugnt och stilla på balkongen i Magaluff så fanns vi...du och jag. Bussresa till Palma, då tror jag du glömde packa ned lokalsinnet. Många meter fel blev det...kanske vi då skulle ha haft den där mobilen, som du inte fick i julklapp?
Gräsklippedricka och hala trösklar, Sundborn och 100. Livets allvar och en flaska Absolut Kurant, en dålig kombination, med eller utan citron.
Ditt nummer är kvar i mobilen, lika de sista sms:n du skrev till mig...du är fortfarande med...

Du ska veta att jag saknar dig...
Det var alldeles för längesen vi sågs...

To bee, or not to bee

Det stora barnet är sjuk idag...och imorgon har dom studiedag! Sportlov nästa vecka, det står inte på förrän det är påsklov och vips så är det sommarlov. Tänk om man själv hade begripit hur bra man hade det, när man gick i skolan!! Läxor var väl ingen hit, inte prov heller, men att endast behöva anstränga sig för, vad kan det vara, totalt 5 veckor på ett år! Man tycker ju att det bör de ju orka...att man själv skulle ha orkat...
Inget ansvar just, inga räkningar, inga måsten att tala om egentligen och så har de mage att tycka att allt är drygt!! Step in to my world, why don´t ya?! Fast skillnaden ligger kanske i, att jag själv väljer mina måsten, jag måste ju inte ha häst...eller, jo, förresten, det måste jag. Barn och ungdomar får istället en massa måsten tilldelade. Plocka ur diskmaskinen, ge hundarna mat, städa ditt rum, sitt ordentligt i soffan, borsta tänderna, byt kläder...listan är oändlig.
Det är iallafall en stor fördel med att vara vuxen, man slipper bli tjatad på, barnen är tillfälligt borträknade, utav andra vuxna. Får man en fråga, så kan man antingen välja att svara ja, nej, eller kanske. Vilket det än blir, ja, de flesta finner sig i det och låter det vara bra så.

I helgen eldades det i tunnan, all världens bråte åkte i. Grillen åkte fram den med och karré lades på, och det blev helt plötsligt sommar mitt i vintern. Själv fick jag till en boxvägg, och jag måste faktiskt tillstå att den blev väldigt bra. Jag måste tyvärr mocka ur baggboxen först, innan jag kan frigöra resterande plankor för färdigställning av den blivande boxen. Jag påbörjade igår, men ack så tråkigt och tungt. Men planen är att den ska vara färdig i slutet på veckan. Baggarna får stå ut med varandra igen, tackorna får större utrymme och sen är det bara att vänta på alla lammen. Jesusbarnet, lammet som kom dagarna innan  jul, växer så det knakar, är precis överallt och använder de övriga som karriärstege. Imorgon drar jag iväg på biodlingskurs, ska bli mycket roligt. 5 teorilektioner till att börja med...sen ska vi träffa bina. Vi får se vad det blir av det, men en kul grej är det iallafall, och alltid lär man sig väl något.

Timber!!

I morse hände något som sällan, riktigt uppriktig, så egentligen aldrig, händer! Jag vaknade före klockan och var pigg! Måste vara något fel, men det är väl bara att köra igång då, tänkte jag och vips så var kusarna ute före sju, samt morgonfodringar och dylikt avklarade. Så här skulle det vara alla dagar, men jag är ett stort fan av sovande, så tillfällena kommer nog att fortsätta komma i spridda skurar. Likt regn i Death Valley, några stänkt vart 10 år ungefär!
Jag har sällan svårt för att somna. Och ofta svårt att vakna...Varför kommer det sig att när klockan ringer på morgonen, ja, då sover man som skönast! Tydligen är min kropp helt immun mot all form av tidsinställning, för jag har min djupaste sömn, när det är dags att gå upp! Jag har inte hittat den där gyllene sovtiden, 8 timmar eller vad det nu kan vara, som gör att man vaknar av sig själv, utvilad. Min tid skulle säkert bli en krånglig matematiskt formel, med hundradelar och tusendelar...ops, the moment have past, better luck tomorrow!

När vi bodde i Hedemora, hade vi stora tallar på gården. Varje gång det blåste, så fanns oron att de skulle lägga sig som plockepinn över huset. Ingen vidare syn, för att inte tala om alla dessa förbannade tallbarr, tallkvistar och tallkottar! Innan varje gräsklippning, fick man ta fram krattan, kratta sig halvt fördärvad...sen var dags att dra runt på gräsklipparen. Inte konstigt, att efter några år av sönderslagna skenben, av kottar som missat krattan, kom det mogna övervägandet att det skulle bli naturtomt i anslutning till tallarna. Helt genialiskt om du frågar mig. Problemet med plockepinn kvarstod dock, så det bestämdes att de skulle tas ned...för hand. Vi frågade Ola snällt och jo, visst, han kunde ta ned dom. Natten innan den stora tallnedtagardagen, sov jag nada. Jag såg framför mig lilla, lilla Ola, med den lilla, lilla motorsågen framför dom stora, stora tallarna! Hemskt, hur skulle det här gå? Så när väl Ola kom på förmiddagen, var jag ett nervvrak av den högre skolan. Ola bara skrattade åt mig; -Det är lugnt, jag har gjort det här förut! Vilken tröst, men tallarna hade aldrig blivit nedtagna förut!!! Så sattes det igång och ned kom dom, en efter en. Dom föll precis där Ola förutsatt att de skulle falla, och lugnet sänkte sig över vår lilla skogshuggardag. Vi fick en och annan spänn för virket, och det var inte det enda vi fick...

Några dagar senare, höll jag på i trädgården. Det slog mig att jag tidigare fått ett sms och bestämde mig för att kolla om det var något intressant. Sittandes på sängkanten, med mobilen i handen, kände jag plötsligt något som killade mig på kinden. I tron om att det var håret, strök jag undan det med handen, men killandet fortsatte. Sen hörde jag...ett knakande ljud, ett skorrande och mycket upprört ljud, alldeles vid mitt högra öra. Försiktigt vände jag blicken mot min högra axel...och där satt den, med en meter mellan ögonen, minst!! Timmermannen, tidigare adress Tallkronan, nuvarande adress, Min axel, och skällde på mig. Uppenbarligen var han inte nöjd med det totala skövlandet av hans forna hem, och hade inga som helst problem med att lufta sina åsikter!! Att min axeln inte var någon lyxvilla direkt, det var vi båda överens om och med omedelbar verkan, blev han vräkt...våldsamt! Med ett avgrundsvrål for jag upp från sängen, slet av mig tröjan, fäktande med armar, slog på kroppen och sprang ut på gårdsplanen, ja, i stort sett utan något på överkroppen. Jakob kom farandes, i tron att jag höll på att bli ihjälslagen... eller totally lost it...Av timmermannen såg vi inga spår, tro mig, det var ficklampa i alla vrår och hörn, under kuddar och bakom gardiner i sovrummet, innan jag gick och la mig den kvällen. Att vara lättklädd ute är heller inget nytt, när det gäller mig. Naken i skogen har jag också provat på, helt ofrivilligt ska tilläggas, endast täckt med hundratals fästingar. Det var ett äventyr om något...

Naturlig storlek!!

The only way is up

I morse var det friskt, -18 stod mätaren på. Tur man har rejäla brallor att dra på sig!! Knarrade härligt under skorna när jag gick ut till stallet, mindre härligt åt den stackars näsan...Det blev inte så mycket gjort på förmiddagen, laddade batterierna till eftermiddagens träning...som gick super!! Tänk att det lilla gör sådan skillnad egentligen! Nu har jag samlat på mig en drös med övningar, ska bara sortera ut dom på lämpligt veckointervall. Riktigt lös i framvagnen blev Nido, vi körde på med bakdelsvändningar, och efter att ha vänt både hit och dit, satt de som en smäck. Och ju fler vändningar vi gjorde, desto piggare blev kusen. Nido var en studie i elegans, synd att man inte kan säga det samma om mig, men nu ska jag ta tag i mitt onda ben...det räcker nu!!
Extra kul är det också att alla ser vilken skillnad det har blivit på min stjärna. Positiv, lugn och trygg i blicken. Kroppsmässigt börjar det hända saker också, riktigt snygg i formen är han. Så vi jobbar vidare, kan inte bli annat än bra!

Det gick bra för bästa Anna också, riktigt snygga är dom tillsammans, hon och Shaken. Vi är ett bra team, har alltid roligt och mycket att prata om, även när vi inte har hästarna runt oss. Jag är så glad i dig, och är så tacksam för att du finns i mitt liv.

I ur och skur

Vi trotsade vädret och red en skvätt idag. Emellanåt blåste det småspik, men väl på hästryggen märker man inte så mycket av hur det är utanför "bubblan". Igår jobbade vi med övergångar, halt-skritt, och sedan skritt-trav. Nu vill vi bygga bakdel, och fördel är om även framdelen kommer med. Underlaget var inte det bästa, det bildas fort "styltor", fast jag kör med snösulor. Idag arbetade jag med att korta och länga, både skritten och traven. Att Nido kan länga är inget nytt, så därför är det otroligt roligt att även känna hur kort han kan bli. Passagen känns inte långt borta! Vi arbetade även på åttvolten, flyttade och ställde, och Nidos höger och min vänster kunde samarbeta riktigt bra idag. Jag red i dressyrsadel, så det kommer säkert surt efteråt, det här att verkligen få ned benet. Jag har för det mesta ont och får kramp i högerbenet och det känns ibland som jag drar upp det, så jag har knät i midjan när jag rider. Lösning på problemet är att försöka rida så mycket som möjligt utan stigbyglar, jag vet att det går över, om jag bara håller i och låter det "hänga". Ja, benet alltså...Så nu har vi båda fått oss en liten uppvärmning inför morgondagen. Ni som hänger med vet att det är Sussiträning på schemat!

Vi bor på landet

För mig, att bo på en egen gård, är en dröm som gått i uppfyllelse. Jag stormtrivs och vill sällan lämna mitt paradis. Ibland är jag tvungen, ingen kör ju ut de där händiga matkassarna till världens ände, så nån tripp till den stora byn, alltså Horndal, blir det väl...ibland. Fast själv tycker jag att vi bor relativt centralt, vi har en postlåda alldeles utanför huset och en och annan gatulampa. Vägplogningen fungerar bättre här ute, än vad det gör i stan många gånger. Fast det kanske mer har att göra med att kommunen inte vill att vi blir alltför insnöade! Nu kör de allra flesta här ute fyrhjulsdrivet, så en och annan snövall fixar vi nog. Här på landet pratas det inte heller om hektar, metrar och volymer, såsom kg eller kubik. Åkrarna är istället plättar och pratar man volym, ja, då är det en skvätt eller ett lass.

Jag växte även upp på landet. Tillbringade mycket av mina barndomsår i grannens ladugård. Där fanns kor, katter, hästar, höns och en och annan kalkon. Vi sov över i ladugården också, och matade fjordhästen Nappe med chokladpraliner. När kalvarna kom kunde man stå en halv dag och låta dom suga på händerna, och det hände även att vi fick för oss att ta med dom ut på promenad. Så mycket promenad vart det väl inte, mest en dragkamp åt vilket håll man skulle gå, vilket var helt emot kalvens tycke naturligtvis. Vi fiskade upp ällingar ur dammen med håv. Dom hade under vintern förlorat beläggningen på fjädrarna, så väl i plurret hade de ingen flytförmåga, utan sjönk som stenar! Vi borstade korna så dom blänkte och fick även hjälpa till att mjölka. Ofta tog jag cykeln till ladugården, och det hände även att jag kom en bra bit...utan cykel...

Vi skulle tävla, jag och min barndomsvän. Jo, visst, fortast på cykel skulle någon av oss bli. I stort sett var det nedåtlut hela vägen hemifrån mig till ladugården, så gratisfart skulle vi också få! Vi trampade på som galningar, och fortare och fortare gick det!! Plötsligt började min cykel vobbla, styret slogs ur händerna på mig och, ja just det, så slog det runt!! Jag fortsatte naturligtvis i den riktning som resan var tänkt, utan cykel, och jag tror jag slog rekord i hasning på grusad väg också! Iförd endast linne och shorts, sällan man ser någon cykla i skinnställ, gjorde gruset sitt med min stackars kropp...Hela jag såg ut som en sårskorpa. Underarmarna, ena kinden och benen liknade något som hamnat i en flistugg. Så hem och plocka grus och plåstra om, skrikandes! Några dagar senare skulle vi åka på husvagnssemester. Och med väskan packad med ett långärmat nattlinne for vi iväg. Såren skulle nu få "lufta", alltså inget bandage på, så det långärmade nattlinnet hade direkt kontakt med köttet på mina armar. Nattlinnet kom på, värre var morgon efter, då kom det inte av!! På ena armen satt det fast och att rycka bort det, nej, det var inget alternativ. Så där gick jag, med ett nattlinne i famnen hela dagen. I en affär träffade jag på en annan tjej och hennes fråga till mig var;- Är det ditt? Det sägs att det inte finns några dumma frågor, men slutsatsen jag drog av hennes fråga var att, jo, det finns det visst! Nattlinnet lossnade av sig självt till slut och det fick framledes bli kortärmat. Såren läkte, jag växte ur nattlinnet och cykeln fick stå, och till slut växte jag även ifrån den. Nu har jag en ny cykel, den står så fint inne på logen, där den gör sig bäst.

Den som söker, han letar...

Det är härligt med barn...eller hur? Fast nu är sopkvastarna trasiga och det är bara till att börja sopa själva!! Baddräkten var i morse borta! Hur den nu kan vara borta, it´s beyond me, bör den inte ligga där den blev lagd, eller rättare sagt slängd? Redan i går kväll påpekade jag att packa ihop grejorna till skolan, så slipper de springa runt i hela huset på morgonen, vrålandes och irriterade. Men icke, allt ska göras i sista sekund och att jag, den fruktansvärda mamman, inte hjälper till att leta...maken till fräckhet!! Jag använder ju inte min egna baddräkt, varför skulle jag då kränga på mig en 10-årings? Till slut kom baddräkten fram, eller rättare sagt, påsen, i vilken baddräkten låg i sen sist det badades, hittades. Sen har vi den här nyckel till skåpet! Det är som att be om bekymmer...-Har du sett min skåpnyckel? Det är lika där, den enda nyckel jag använder, den går till ytterdörren och jag skulle inte tro att den passar i något skåplås. Kanske borde man införskaffa sig lite travutrustning, i sin kamp att få barnen att agera? En norsk gas kunde kanske fungera? Då kan jag styra när det ska skall sättas fart och dämpa när det börjar likna lekstuga. En raymondkäk, ja, då kan jag hålla dom ganska kort, utan att för den skull inkräkta på deras känslighet och yttrandefrihet. Fast det enda som kanske behövs är en murphybländare...på så sätt kan jag eliminera risken att de dras till datorn och andra onödigheter...för att istället fokusera på det som är viktigt. Borde finnas i alla hem...

Jag får ofta frågor om vart saker och ting ligger, främst då från min kära sambo. I nio fall av tio, ja, den ligger strax till höger om vänster under trappen. I det tionde fallet har jag ingen susning, och då börjas det letas febrilt. Inte av mig, nej, utan av sambon, som sliter och drar i allt, han blir mer och mer arg och ofta slutar det med att han skyller på huset!!! -Man hittar fan ingenting i det här huset, allt bara försvinner!! Nu tror jag inte att det stod i prospektet, att huset var en jävel på att gömma saker, frågan är om vi då ens hade köpt det. Jag menar, kul och komma hem och det första man får göra är att börja leta efter ytterdörren!! Nyckel har jag koll på, men vart fan blev dörren av? Om man nu skulle råka hitta den gömda dörren först, blir följdfrågan; -Vart låg den? Man talar då om vart man fann den, och blir sen påhoppad med; -Jag tittade ju där, och den låg då inte där då!! Nej, men plötsligt utvecklade den ben och smög sig obemärkt till X:et, och eftersom jag har skattkartan så...tadah!! Jag kan vara likadan, letar och letar, sen kliver någon annan in, tittar runt lite och frågar sen, ofta lite ironiskt; Vad är det här då? Ungefär som med burklock...jag har gjort förarbetet, men varsågod, ta åt dig äran du!

Vrom, vrom

Det har gasats hela dagen idag. Tydligen är det så pass tjock is, att entusiasterna kan köra järnet på Vatebosjön, vilket ju inte är ett tråkig sätt att spendera dagen på. På "min" tid, åkte man på Sonnboviken bla, hur kul som helst. Även om körkort saknades, ops!, så rattade man på som en galning! Och alla kommer väl ihåg hur kul det var på halkbanan, då man skulle till att få den efterlängtade lappen. Nu har man blivit lite lugnare, det är sällan man får släpp nu för tiden, och får man det, ja, diket är väl det som ligger närmast till hands! Har man sedan två ton bil, ja, då går det ganska lugnt i kurvorna...Fast Jakob tycker jag kör som om jag både stulit både bil och bensin, men det ligger väl i betraktarens ögon...och när man inte håller i ratten själv.

En pojkvän, long time ago, lade ned hela sin själ i att bygga sig en egen bil. Fulltrimmad och med allehanda finesser både bak och fram, rallystolar and you name it. Han hördes över hela stan med den bilen och många sladdar blev det...Den rörde väl på sig också, vilket han var snabb att påtala. En kompis frågade vid ett tillfälle, om han inte kunde få köra monstret själv, mest för att se hur fort den gick. Men icke, det fick han inte, men han kunde få åka med en sväng. Så de båda for iväg i blixtens hastighet. När de kom tillbaka, nämnde bilägaren, tillika boyfriend, att en extra person i bilen, ja, då blev ju bilen tyngre och därför inte lika snabb...Om det var en ursäkt eller vad, det låter jag vara osagt, men det var kommentaren efter "ursäkten" som kom att gå till historien; -Men du skulle åka med när jag är själv!!! Öh, jo, men så att...

Sen har vi gashaveriet, fast på en helt annan bil. Detta utspelade sig på den gamla goda tiden, stan var alltid full med folk och bilar, busstationen var knökfull, och då snackar jag inte bara om ockuperade parkeringsrutor. OK hade också sin beskärda del av vimlet, det var bara att välja eller så åkte man emellan. Hursom, det hade blivit gashaveri och den pedal som vanligtvis skötte gaspådraget var tillfälligt ur funktion. Och vad gör man då? Jo, man plockar helt enkelt bort motorhuven, och sätter kartläsaren i motorutrymmet. Inte för att peka ut färden, utan för den enkla uppgiften att sköta gasen och därmed farten. Så sittandes där på huk, i motorutrymmet, tedde sig nog uppgiften pretty skrämmande, det fick ju inte bli några häftiga rattutslag! Folk hade vid det här laget samlats runt bilen och den nervöse gasskötaren spände ögonen i killen bakom ratten och utbrast; -Nu kör du fan försiktigt!!! Jag tror dom kom fram till garaget, utan några olyckor, fast med ett och annat tidsfel...det var tider det!

Myggfritt

Extra tjock täcke fick den stora kusen idag. Skulle själv kunna tänka mig att ha ett termotäcke på...inomhus! 14 grader i köket, det är inte direkt så att man springer runt lättklädd...Första rycket idag blir att tömma asklådan, så man kan köra igång en brasa i vedspisen. Eller så får jag bosätta mig inne på dass, golvvärme är inte dumt. Första vintern vi bodde här, hade vi vid tillfälle 12 grader i sovrummet. Skönt att sova i, men mindre populärt om man var tvungen att gå upp mitt i natten. Kläderna fick ligga i en hög på golvet bredvid sängen, för att vid uppgång, tas in under täcket för påklädning. Nu har jag ett alldeles eget element under täcket, nämligen Agnes. Den värmer bra, den där lilla hundkroppen.

Stallet har klarat sig från minusgrader i vinter, skönt med tanke på vattenhinkarna. Trodde när jag skaffade får, att de skulle höja temperaturen lite, men de rackarna behåller all värme själva. Nu håller vi på att bygga om, en del för hästar och en del för får. Stallet blir "mindre", och förhoppningsvis även varmare. Optimalt vore 1 eller 2 hästar till. Blir det som jag tänkt, nämligen en ridbana, hoppas jag även få in någon inackordering.

Blinddaten gick mucho bra, men osäkert är om vi kommer att träffas igen. Det skulle funderas och kluras lite, så besked väntas om 1-2 veckor. Under tiden kollar jag in fler intressenter, varför bara nöja sig med en? Spännande värre är det dock, och jag tror, eller nej, jag vet, att jag har något på gång. Och feedbacken är grym, kul att så många håller på mig!
Det årliga besöket från sotarn var idag, och tänka sig, han var 2 timmar för tidig! Det hör inte till vanligheterna att hantverkare håller sig inom tidsramen, och aldrig händer det väl att de ligger steget före. När vi rustade Astrid, lillhuset på gården, tog vi kontakt med en elektriker. Jo, då, han skulle komma dagen efter, men inte dök det upp någon lysmask, han lös med sin frånvaro...På telefon igen; -Oj, hoppsan, jag dyker upp om 1 timme. Vilken timme han räknade vet jag inte, för ett halvår senare ringde han upp, och meddelade att han skulle komma och kolla vad det var som skulle göras!! Jag svarade att jobbet redan var fixat, och då blev han förvånad! Man ska aldrig sluta förvånas...

Och vinnare är....

Jag har en blinddate imorgon...Inte en av de där; -Tjena, vill du ligga?-slaget, utan en, förhoppningsvis, mycket mogen tillställning. Vi ska träffas över en kopp kaffe, och vem vet vart det kommer att leda? Vad han arbetar med, det kommer jag inte ihåg, men jag vet att han kommer att ha en stor inverkan på resten av min framtid. Vem är han då? Ja, de vise lär bli varse, för själv har jag ingen aning! Jag frågade för den skull, om han skulle ha en röd ros i kavajslaget, men det kanske var att gå lite för långt...men ack så mycket enklare, jag menar, igenkänningsmässigt. Jag fick istället den, om än lite vaga, beskrivningen; -Jag har en ganska stor svart dunjacka!! -Öh, ok, svarade jag, och då öppnade han munnen fort och sa; -Och lång, jag är lång också! Vilken lättnad, långa med ganska stora svarta dunjackor, en sällsynt art, det lär nog inte bli några problem! Vi enades dock om att ringa varandra, om det var så att vi inte hittade varandra, och sa sedan, -vi ses, till varandra...Så imorgon tar jag på mig min ganska stora, beigea dunjacka, sträcker lite på mig och hoppas att det håller hela vägen, med eller utan ros...