Abonnenten du söker...

Hästarna fick stå inne på förmiddagen, blåste jäklar här, så att lägga ut morgonhöt var inte att tänka på. Och att rida runt på Nido i denna blåst hade nog slutat med en riktig flygtur! Som tur va lugnade det ned sig, så hästarna kom ut tillslut och Nido blev linad över bommar i alla gångarter. Skötte sig mucho galant! Sen blev det fika hos bästa Anna och Catrine bjöd på sina goda bullar. Det blev mycket skratt och roliga historier runt fika bordet. Det är inte mycket som slår en fika i goda vänners lag. Och det gäller att borsta sig i nacken...

I vårt teknologiska samhälle, blir vi mer och mer isolerade? Den sociala biten tillfredsställer sig ju ändå på något vis, de fikastunderna in real life, blir mer och mer sällsynta. Alla finns ju bara ett knapptryck bort och det där med att ses på riktigt verkar bli mer och mer överreklamerat. Vi är så upptagna med det egna, med familj och jobb och allt vad det är, att de stunder man får för sig själv, ja, då vill man bara va. Kontakten med andra finns ju ändå, inte fysisk men dock. Men ska det räcka? För egentligen, word alone can´t explain what you mean to me...
Det är helt plötsligt viktigare att ständigt vara uppkopplad, alltid vara tillgänglig och du har ständigt en utväg, passar inte kommentarerna, ja då är det bara att logga ut. Försök göra det i ett riktigt samtal! Snacka om att syntax error skulle få ett nytt genomslag!! Eller en mental ctrl+alt+delete! Vips så har du möjlighet att starta om. Fast det kanske inte skulle vara så dumt ändå...
I och med den ständiga strömmen av ord, några smilyes och utropstecken, så är det ingen som egentligen ser hur du mår och för den delen, kanske inte förstår vad det är du menar. Vi låter därför ingen komma nära, för blir det fel, delas det med så många andra. Vi har många ytligt bekanta, men få vänner, men det tycks som det är viktigare att göra de ytligt bekanta till lags, det verkar vara de som får den mesta av vår tid. Allt för att hålla skenet uppe för de som egentligen inte bryr sig. Nu för tiden behöver man inte känna någon för att döma någon, det räcker med att ha Facebook.

Inför vännerna behöver man inte hålla skenet uppe. Till dom delar man med sig, man behöver inte linda in det utan bara vara den du är. Och man låter dom komma nära. För man vet att de kommer inte att svika, de kommer att hålla det för sig själva och skulle det bli fel, hjälper dom dig. Skillnaden? Inte bara ord, uttalade ord...utan också en levande människa, med miner, gester och allt det underbara som gör den människan till just den.

Ändå är det tack vare Facebook, dator och mobiler, som man har fått ny kontakt med så många. Gamla ungdomsvänner, klasskamrater och släktingar. Så det är ju inte helt på ont. Och så man slipper trängas i julhandeln, allt går att köpa på nätet!

Jag avslutar med några ord... ;)

The dark ages

När man var barn var det skitkul att fylla år, när man blir äldre...not so much. Ännu ett år har gått, steget till medelåldern blir allt kortare och det förväntas av en att man ska vara mogen och ordentlig. Nu är jag varken eller! Till viss del, men att gå runt och vara proper och städad har aldrig varit min grej, kommer aldrig att bli heller. Ibland känner jag mig faktiskt lite vilse i min egen generation.
 

Samtidigt går man runt i en fantasivärld och tror att man inte har förändrats alls, sen man var 20. Förnekelse, vilket underbart ställe att vara på ibland. Stället man checkar in på och vägrar lämna. Det är egentligen en fråga om att det kostar för mycket i tullen när det är dags för hemresa....för många kilo i bagaget och vid en identifikation, är det ingen som tar dig för personen i passet. Och visst vet man väl med sig! Men en del av hjärnan kan väl få vara på ständig semester?

Man är inte äldre än vad man gör sig sägs det. Men ibland är man så snuskigt förståndig och mogen, att man kan tro man var med och uppfann hjulet och ibland så tänker man inte alls efter före. Så kanske man ska dra en genomsnittsålder istället? År för år liksom. En form av bokslut, har man tagit många mogna och genomtänkta beslut, kontra de mindre kloka besluten, ja men ok, 38 får det bli. Andra år, ja men 22 låter väl förträffligt? Ordningsfrågan; kan man vara äldre än vad man egentligen är? Svar nej. Det ligger i framtiden och det som inte har hänt, det kommer man inte ihåg...
Så hur mycket man är fyller, vem vet, 38 kanske är det nya 20, så åldras på det viset som passar dig bäst. Strunta i alla stigman och gör det bästa av varje ålder istället. För tänk själva, tänk om man hade haft den livserfarenheten och knowhow som man har nu, när man var 20. Lethal I tell ya, lethal!!

All Aboard

Det är allmänt känt att min häst är svårlastad, och det börjar bli svårare och svårare att få någon som vill bistå mig, jag vill ju inte ens själv! Men det finns några tappra och för dem är jag evigt tacksam. En av mina allra bästa vänner var med mig upp till Atg-kliniken på Romme, enligt utringd veterinär var det misstänkt böjsena, blah...det visade sig vara en hovböld. När vi skulle lasta hemma fick vi hjälp av stalldörren. Planer på att häkta av den och ta den med oss var frestande, men i ett glädjerus att vi fått på Nido utan komplikationer gjorde att vi kände oss "on top of the world!". Vi skulle ha tagit med oss dörrfan...
På kliniken skötte sig Nido mer än bra, det sprutades, röntgades och punkterades. Snabblektion i hur man gipsar och sen...skulle vi hem. Nido började som han brukar, borrade ned benen i asfalten och där stod han!! Tittade ned på lilla mig med en retsam, ironisk frågande blick; vad tänker du göra åt det här då...plutten!? Min häst är inte liten, mäter ca 168 i mankhöjd och i dessa fall, vid lastning, påminner han mig ofta och väl vem det är som är störst. Så efter ca 30 minuter med borrade ben, så hade matte tappat humöret och då började uslingen istället försöka springa över och förbi mig. Djurskötarna på kliniken undrade både en och två gånger vad det var för huligan jag hade, men då de inte får hjälpa till i situationer som denna, så var vi helt utlämnade åt 600 kg trotsig häst,  jag och bäste vännen. Efter dryga timmen kom veterinären ut med en spruta och pleggade den kära Nido. I hopp om att han skulle vara lite avtrubbad, fick bara en liten ponnydos, skulle han nu gå på. Men icke, det var bara att börja om med borrade ben. Till slut ställde vi om hela ekipaget så vi fick hjälp av väggen på kliniken. Efter ytterligare 1 timme, varpå vännen nästan blivit av med näsan av Nidos sparkar, tar jag av mig tröjan, lindar den runt Nidos ögon och säger; nu går vi på! Och vips så gör han det! Så lite frysen och i chock över den nära döden upplevelsen för bäste vännen, kunde vi äntligen åka hem till slut. Resan hem...Nido stod som ett ljus, det gör han alltid när han väl är på.
Vi har lastat fler gånger efter det och det går bättre och bättre, eller som Fredrik säger; jag ger honom ett val och han väljer den enkla vägen och det är att gå på...Ja just det, så där ja!! Vi har en hel del lastträning att göra, om vi nu ska ut och sätta skräck i de andra dressyrlagen nästa år. 

Ursäkta avbrottet, vi är strax tillbaka

Igår var det knät som stod i fokus, idag blir det vänster arm.
När jag var 11 år köpte en kompis en oinriden new forest. Efter att ha linat, hängt och suttit på efter konsten alla regler, ville hon att jag skulle prova att sitta på åbäket. Sagt och gjort, jag följde med henne hem efter skolan och fram åkte hästen.
Kompisen longerade medan jag satt på och till en början gick det jättebra. Nu hör till saken att vi var på gårdsplanen, och nedanför, efter en lång och brant backe, låg stallet. Jag kommer inte ihåg hur och varför hästen fick spel, men slet sig gjorde han iallafall och började skena utför backen...med mig fortfarande på. Jag fattar inte än idag hur min tankeförmåga kunde vara så blixtsnabb, men jag fattade ett snabbt beslut att hoppa av i farten. Hellre det än att sitta som ett frimärke i stalldörren resonerade jag. Så jag tog sats, landade på båda fötterna, häpp!, och ramlade på rumpan givetvis. Inga gymnastikpoäng där inte! Åbäket då, jo, han tvärnitar, slänger rumpan åt mitt håll och slår...rätt ut! Så för att skydda huvudet, satte jag upp vänster arm.

Träffen kände jag aldrig, fattade nog inte att jag hade blivit träffad. Kompisen skyndade snabbt in med hästen i stallet och vi gick in i huset. Jag tog av mig jackan, kände inget, och gick och satte mig vid köksbordet. Då ser jag hur armen ser ut! Där handen skulle ha suttit finns nada, den sitter istället bredvid armen! I någon konstig S-form, och jag skrek rätt ut! Båda benpiporna i handleden var avsparkade, det visste jag inte då, men smärtan som då uppenbarade sig...ni har fött barn vissa av er va? Det räckte med en svag pust, så drog all världens oväder över min stackars handled.
Det blev ilfart till akuten. Nåja, guppsökare på bilen och grusväg rimmar väldigt illa när man sitter med bruten arm, med ett tallriksunderlägg som enda stöd, så på sin höjd gick det väl i sakta mak. Avesta akutmottagning fick det bli och där konstaterades ganska omgående att armen var bruten, daaah, och jag blev inlagd. Då jag inte hade ätit sedan skollunchen, och det enda som var öppet var kiosken, fick jag en chokladkaka. Vilket i efterhand var idiotiskt, men tanken var väl god, likt chokladkakan, för jag fick en magpumpning på köpet. Häpp!
Gipset blev till smul när det skulle av, armen läkte ihop fel och de ville bryta av mig armen igen, och göra om, göra rätt, men så blev det tack ock lov inte. Och i många år efter detta, kunde jag spå väder,  tack vare min felläkta arm.

 

Tugga grus

Det här med hästar är en livslång kärlek. Under tonåren försvann den ut i periferin en tid, hade annat för mig...men som tur var, så hittade jag tillbaka. Och precis som kärleken är över lag, så är hästar inte heller någon dans på rosor alla gånger. Jag har blivit sparkad 2 gånger, ramlat av...jo, jag har ramlat av, blivit biten, fastnat i hästmunnar, trampad på, varit med om nödslakt och blivit översprungen.
När man var barn åkte man av titt som tätt. Men som det sägs, är huvudet dumt, ja då får kroppen lida. Fort skulle det gå och högt skulle man hoppa. Nu är att hoppa med jockeyläder inget att föredra, men jo då, det skulle nog gå! Kan tilläggas att den enda som kom över hindret, var jag! Vid ett tillfälle red vi i hagen. Vi hade sommarhästar, jag och min barndomsvän. Min häst fick för sig att springa upp till grinden, utan tanke på att väja för den stora granen som stod i vägen. Stammen missade vi, men likt en gigantisk kvast, blev jag avsopad från hästryggen av grenarna som hängde ned.

Sen blev jag lite äldre, och fick lite konsekvenstänkande...Jag ramlade inte av lika ofta, men när jag väl gjorde det så blev det ordentligt. Jag arbetade hos Skräcken i början på -90-talet. Där hade vi fortkörning varje tisdag och fredag. Det gick i ett rasande tempo. Vi galopptränade även vissa av hästarna, en av dem var Manna Pride. Ingen manke att tala om, tunnformad buk, alltså inte mycket för en sadel att hålla sig på plats. Den här märren hade gjort en sport av att springa av banan, när hon ville! Därför blev det bestämt att jag skull rida på insidan av Daniel, som körde. Sagt och gjort. När 3 heat var avklarade och om vi fortfarande befann oss på banan, så skulle jag köra solo sista heatet. Och jävlar vad vi löpte! Hon låg på och fort gick det. Under 3 varv sprang hon som om hon hade eld i häcken. Det 4:de varvet...då sprang hon av banan! Inte vek av banan, då hade jag kanske haft en möjlighet att parera, utan ena sekunden var vi på väg framåt, andra sekunden hade jag bara luft under mig! Så likt en meteor, fortfarande i den framåtgående riktningen, slog jag i backen...rejält! Värsta smällen tog knäna och ena kinden. Precis i det ögonblicket när man faller av, tänker man inte så mycket på det, utan det är mer; va fan tog hästen vägen? Ja, hon sprang hem, jag kom upp på benen och linkade efter. Efter en stund kunde jag inte röra vänstra benet, knät svällde upp till handbollstorlek. Och det gjorde fruktansvärt ont. Jobbkompisen fick köra hem mig, jag kunde ju inte växla och den dåvarande pojkvännen fick bära mig upp för trapporna. En vecka senare satt jag på hästryggen igen. Det tog flera år innan jag fick tillbaka känseln i knät.

Bara viljan finns

Är det inte härligt med vinter?! Nej, inte just nu. Det är nästan så man längtar till snön och att det fryser på lite. Som hästägare har man lust att klä in hela hästen, från öron till svanstopp i något leravstötande material...för att inte tala om när man ska leda ut eller hämta den lerinpackade individen i hagen. Härliga tider för en hästägare är när det är torrt och insektsfritt, och vi vet ju alla hur länge vi kan njuta av en sån period...

Det blev ett tömkörningspass genom L:et igår. Vi tog det i skritt och Nido var riktigt samarbetsvillig.Han fick jogga loss mellan passen och blev åter igen så där härligt lång och låg. Sussi har rätt, han har ett annat temperament nu, vill mer och bjuder mer på sig själv. Beviset; den härliga svansen som guppar med. Jo, och andra bevis också givetvis!

Det är inte bara hästarna som skulle behöva kläs in...hundarna är ett lerupptagande släkte de med. En handuk till varje tass, om det ens räcker. Har man sen 2 voffar, ja då får de vackert sitta i hallen tills de har torkat.

Sonen ville laga middagen igår kväll. Och då vilja är ett flyktigt begrepp hos en tonåring, så står blixten still i jämförelse med den snabba föräldern som gladeligen hoppar på det tåget. Potatismos med dill och egenhändigt rullade köttbullar stod på menyn. Så med lite vägledning, stod helt plötsligt maten på bordet, och det smakade alldeles utsökt.

Ikväll blir det bio. Vi ska se nya Twilightfilmen. Jag drog mig länge för att se de tidigare filmerna, jag menar, jag är ju vuxen. Men det är konstigt hur en historia om vampyrer och varulvar kan få en så betuttad. Så jag kan inte annat än hålla med, om vad en av killarna jag jobbade med förut sa; Du är som en vuxen tonåring!! Det var något av det finaste man fick höra under sina år som behandlingassistent...för övrigt var det inte så vackert alla gånger! Annars är Russel Crowe den som skulle stå högst upp på min to do-list, and then some... För min del skulle han lika gärna kunna sitta still på en stol i 2 timmar, och jag skulle iallafall nominera honom till en Oscar.

It´s my way or the highway...

En vän skrev på sin blogg om Jantelagen och det fick mig att fundera på själva begreppet. Ni vet, den där lagen som talar om för oss hur vi tycker att folk i allmänhet ska vara, att du inte ska tro att du är nåt. Konstigt, för den tvisten gäller väl inte en själv...eller? Vi vill väl alla vara bra på det vi gör, oavsett vad det gäller. Och vi vill alla få bekräftelse på att vi behärskar det vi gör, må vara i form av lön eller annan form av morot. Så är det så, att det är enbart jag som ska kunna tro att jag är något, medan du vackert får hålla dig i ledet och jönsa med? Så länge det handlar om dig själv, dina kunskaper och åsikter, är det då ok att vara nåt?

Vi har alla olika erfarenheter, olika kunskaper och olika sätt att se på saker och ting. Betyder det att då att alla har rätt...eller har alla fel? Att finna den där gyllene medelvägen är svårt, det finns alltid någon som vill utmana dig i just ditt tänk. Att ta emot beröm är fan så mycket svårare än att ta emot kritik. Berömmet gör dig defensiv, du har svårt att visa den glädje du faktiskt känner, och du verkar istället mer eller mindre oberörd. Att få kritik är också känsligt, men lättare att hantera därför att du då har en möjlighet att agera med omedelbar verkan, du blir offensiv, far ut och blir arg. Vad är det då som händer? Jo, du slutar ge beröm, för det är som att hälla vatten på en gås och du slutar kritisera för rädslan att någon kommer att ta illa upp. Det är det här vi lär våra barn. Vi uppmuntrar ett dåligt beteende genom att reagera, och vi släcker ut ett bra beteende genom att inte reagera.

Att komma med konstruktiv kritik, jag såg att du gjorde si, men vad skulle du tycka om att göra så här istället, faller sällan i god jord det heller. För du skall inte tro att du kan lära mig något. När slutade vi lyssna på de som faktiskt ibland vet bättre? Vart det när rädslan blev så stor, att den där känslan "snart kommer de på mig", som gör att vi låtsas att vi vet allt?

 Vart man än hamnar så är det alltid den där, ni känner alla till den, som kan och vet allt. Den som är snabb att kritisera, snabb att trycka ned och snabb att hävda sig själv. Den som ger dig den där känslan att du inte duger något till...alls, den som skrämmer. Jag vill gärna tro att den inte menar det den säger, inte menar att göra illa men det är svårt. Speciellt om det sker gång på gång. Visst, dåliga dagar har väl alla men come on...get off my case!!! För när blev det ok, genom att enbart se till det egna behovet av att jag duger, göra andra människor illa? Jag kan i min vildaste fantasi inte tro, att den personen själv skulle vilja bli behandlad så. När sådana situationer uppstår vänder man sig ofta till någon, man hoppas ju på att få hjälp, få någon form av stöd. Men ibland kan det vara så, att även dom man vänder sig till, gått på myten, osanningen om vad det är just med mig, som gör det ok att bli så illa behandlad. Så man står där själv...det är inte längre en fråga om att du ska tro, utan ett kallt konstaterande, du vet att det är ingen som bryr sig.

Så...
det är klart att du ska få tycka att du är något, för det är du. Det är klart att du kan veta bättre än mig, det finns saker som jag istället kan bättre än dig. Det är även klart att du kan vara förmer än mig, men då pratar vi plats och situation. Och du duger till, precis som du är, likaväl som jag duger som jag är. Du får gärna skratta åt mig, vissa situationer kräver det, fast jag ser hellre att du skrattar med mig. Dela gärna med dig av din kunskap, så ska jag lära dig allt jag kan. Och till sist...håll hårt i dom människor som verkligen bryr sig, de andra duger inte nåt till...

Lennart is no more...

I vår familj ger vi gärna alla våra djur namn. Det blir på något vis enklare då. Vi vet vem vi pratar om, istället för; du vet, den där hönan...öhm,den där bruna. I stort sett alla våra höns har namn...alla dryga 40...
Nej, kanske inte alla men några utvalda har namn. Rut, Hjördis, Bodil och Sara är några exempel, eller våran snälla tupp, Örjan. Och så var det Lennart!! Lennart var vår första tupp. Glada i hågen for vi iväg för att välja dunbollar, varpå Lennart fick följa med oss hem. Han hade sällskap av 9 andra dunbollar och fick bo i garaget första tiden. Lennart och de övriga, som visade sig vara hönor, hade en god uppväxt. Vi gosade med dom och höll i de små liven, handmatade dom och såg till att de hade de bra. Men någonting gick fel...

Örjan

Lennart blev stor, gigantisk stor. Vackert grå med roströda vingpennor och metallicgröna stjärtfjädrar. Han spöade skiten ur duvhöken, som i ett svagt ögonblick trodde att lunchen var serverad, och tog god hand om sina fruar. Vid det här laget hade de flyttat ut i hönsgården. Så för att skydda hönssvärmen från andra opportunister, bestämde jag mig för att plantera ett krikonträd, mitt i hönsgården. Lennart hade dock en annan åsikt...
Jag tog min spade,knallade in i hönsgården och Lennart blev som förbytt. Han blåste upp sig likt en stor badboll, stampade i marken och kom rusande mot mig! Jag blev givetvis livrädd och skrek men det gjorde bara Lennart ännu argare. Det ska tilläggas att han hade sporrar långa som mina pekfingrar. Skillnaden är att jag inte har sylvassa fingertoppar. Lennart gick till attack och var så högt upp att han kunde ha satt sig på min axel. Tuppfan var helt galen!! Jag tog mig till slut till utgången, fick in en träff med foten och Lennart svävade över hönsgården likt en enorm grå fotboll! Jag fick upp dörren, varpå Lennart hunnit landa och kom rusande mot mig igen. Han hann få tag i byxbenet innan jag väl kom ut och striden var över för den gången. 

Efter det höll jag mig på andra sidan hönsnätet. Jag forskade lite om hur man skulle göra om man hade folkilskna tuppar men kom fram till att...näh! Enligt "experterna" skulle man konfrontera tuppen. Ställa sig i hönsgården, gala som en galning och fäkta med armarna!! Nu var det ganska tätt med hus efter vår gata, så för att inte göra grannarna helt säkra på sina misstankar om mitt mentala tillstånd, lät jag bli. Det var dock inga problem att fodra inne i hönshuset, Lennart nöjde sig med att stampa hårt i golvet för att påminna om vem som verkligen var herre på täppan. Och det kan jag tala om, det var fullt tillräckligt...
Så kom den dagen vi skulle flytta till Andersbo. Vi sparade Lennart till sist. Beväpnad med tjocka handskar, en kartong att frakta huliganen i och 50 meter lastband skred vi till verket. Vissa påstår att man kan känna lukten av skräck, och jag kan tänka mig att jag, då i den stunden, inte luktade jordgubbstårta direkt! Sagt och gjort, jag gick in i hönshuset, Lennart hoppade snabbt ned på golvet och steppade loss. Hjärtat dunkade och jag tänkte; det är nu eller aldrig! Som tur var hann jag få ett rejält grepp om hans hals, innan han vingklippte mig, så jag tryckte ned honom på golvet, fick tag i benen och skickade in honom i kartongen. Sen lindade vi lastband runt denna låda som skulle ha gjort självaste Houdini avundsjuk!
Resan till det nya hemmet gick utan incidenter och jag fick vicka ur honom ur lådan på plats, jag tror han var i chock...den elake fan.
Några dagar senare kom hästarna hem. Gode vännen körde en transport och vi hade pratat lite löst om att hon skulle ta med sig Lennart hem till sig. Nåväl, hon skulle iallafall få se honom, så vi gick in i hönshuset. Ögonblickligen körde Lennart igång, likt en dopad Michael Flatley, och attackerade den goda vännen. Responsen blev omedelbar; Nej, nu jävlar utropade den gode vännen, greppade Lennart runt halsen, slängde fast honom under armen och gick iväg med bestämda steg och försvann runt syrenhäcken. När hon kom tillbaka efter en stund, utan tupp under armen, meddelade hon lugnt; Lennart is no more...
Efter 5 år av terrorvälde var det över. Ändå kan jag sakna honom ibland. För även om han var fruktansvärd att ha och göra med...så var han ändå otroligt vacker.
 

I´m sailing right behind...

Vad gjorde man utan alla de där bra människorna man har i sitt liv? Nu menar jag inte de allra närmaste, familjen, utan de som lyfter en och som vill se att man lyckas, vännerna. Det är klart att den egna familjen också gör detta, men jag tror man tar det på ett annat sätt. På något vis är det vad man förväntar sig, de har ju inte så många andra val, än att försöka stå ut med mig och mina impulsiva drag! Därför känns det lyxigt att vissa vill bli dom där andra viktiga, dom som får höra gnället om den egna familjen, klagomålen på sambon eller på dom där jobbiga barnen...som man ibland vill sätta ut på Blocket. Som inte bryr sig i, att man har lite skit i hörnen...

Att ha någon annan att prata annat med, mer än vad det blir till middag, räkningarna som ska betalas eller vem som ska skjutsa hit och dit. Missförstå mig rätt, men efter 16 år, så är det mycket vardag i ett förhållande, både på gott och ont. Jag är inte bara mamma och sambo, utan jag vill gärna tro att jag är så mycket mer, en god vän till exempel.

Alla vill vi bli bekräftade. Den som påstår annat, ja, den har nog...brist på bekräftelse. Hur vi vill bli bekräftade dock, skiljer sig från person till person, men oftast räcker det med att bli sedd. Inte bara att nån slänger en blick på dig, utan att bli riktigt sedd. Som i Avatar...filmen ni vet.

Så om ni ser mig idag, kommer ni att se att jag har träningsvärk från igår. Jag har problem med mitt ena ben i vanliga fall, men det här är en annan sorts smärta. Den gör inte mindre ont, men den här vet jag med säkerhet, att den iallafall kommer att gå över. Så jag linkar runt och förbannar mig själv för att jag inte stretchade ordentligt...men det är ju så båååring! Det är mycket roligare att spänna musklerna!

Och en sista sak...jag kan inte förstå det ofattbara, tiden läker inga sår. Vad jag kan förstå är styrkan som gör, att man orkar sätta den ena foten framför den andra. Men även den styrkan kan svika en ibland, och det är ok. Att gå glömmer man aldrig bort, för även om man faller, så glömmer man aldrig bort...att gå. Och skulle Ni snubbla efter vägen, kan jag följa Er en bit, tills Ni hittar fast mark igen...

Sail on Silver Girl, Sail on by
Your time has come to shine
All your dreams are on their way...

Så där ja!

Så var det äntligen torsdag! Ny träning för bästa Sussi. Först ut var nykomlingen Jasper. Det gick alldeles lysande, hästen kan ju svänga och Sussi var helt lyrisk. Det är en riktigt pärla hon fick hem från Wales, den goaste Anna.

Anna & Jasper

Sen var det dags för hela järngänget. Vi arbetade över bommar i skritt, på enkla volter och på 8-volter. Varvat inåtställd och utåtställd. Lösgjorda och mjuka hästar fick vi till allihopa. Det har sällan varit så tyst på ridbanan, alla var ruggit fokuserade och försökte få vänster hjärnhalva att kompa den högra...samtidigt!!

Anna & Shakespeare

Jag & Nido

Karin & Klippan

Det glada gänget

Bättre än så här kan det nästan inte bli. Vackert väder och ett toppengäng att tillbringa dagen med. Mycket skratt blir det och givetvis en massa kaffe. Bästa Catrine var ned och hejade på och knäppte bilderna på oss. Kanske blir det även en ny nisch i företaget:))

All I´m askin´ is for a little...

Vintern kan vara kall och jävlig, men imorse var den inte annat än vacker. Det är härligt när det knastrar under skorna och hästar som är ivriga att komma ut i allt det vita. Jag brukar ta mig en stund och titta på mina fyrbenta vänner, när de står där mitt i maten i hagen. Solen är på väg upp bakom dom, och jag kommer att tänka på, det där som Bengt Grive sa om granar i motljus, fast i det här fallet är det hästar i motljus. Ibland tänker man på de mest konstiga saker...mörkvitt te x.

Och ibland vet man de mest konstiga saker...Jag har ingen koll på flertalet av mina barns klasskamrater, men vet däremot en hel del om Vietnamkrigen. Jag kommer sällan ihåg födelsedagar, men har koll på mordet av JFK. Jag har svårt att komma ihåg nya namn, men är mycket intresserad av Förintelsen, jag har varit i Bergen-Belsen, sett bilderna och känt dödsångesten från de som gick under där. Vad säger då detta om mig? Söker jag konflikter må hända? Nej, men en önskan om att jag ska fan veta bättre!! Så för att förstå idag, bör du veta om igår, och när du vet om igår, kan du börja förändra idag.
Jag arbetade i många år med ungdomar. Ordet respekt som vi, den lite äldre generationen, vet och känner till, betyder något helt annat i ungdomarnas värld. Respekt är något du förtjänar, något som gör att andra människor kan se upp till dig och som gör att de behandlar dig på ett juste sätt. Det är något positivt. Eller? Möjligen i vår fossila värld. I ungdomarnas värld, i dagens värld, där vi alla ingår, betyder respekt ofta, skrämmande ofta, att du ska vara rädd! -Du SKA känna respekt för mig!, direkt översatt; -Mig SKA du vara jävligt rädd för!! Ordet blir negativt, laddat och tappar all betydelse, den positiva betydelsen. Så vi slutar att respektera varandra, för jag är väl inte rädd för dig? Och så börjar det gå för runt, vi blir till slut rädda, fast det vill vi ju inte visa, så vi höjer våra röster och vrålar; Du skall respektera mig!!! Men...vem respekterar en fegis? Och vi har inte lärt oss någonting...lärt oss att alla har vi ett lika värde och att vi får tro på vad och det vi vill. Så det är det jag försöker förändra, behandla andra som du själv vill bli behandlad, ge respekt och vinn respekt...in the old fashion way! Mycket av det ovannämnda kunde då kanske ha undvikits...

Och nu snabbt över till...idag. Red min vackra häst och tömkörningen hade verkligen gjort verkan. Mjuk och fin i alla sidor. Vi svassade runt på ridbanan och han blev så låg, så låg. Mycket rygg blev det att rida på, härligt! Lite sidförflyttnigar, och denna gång, nu när jag har klart för mig hur jag ska göra, gick det kanon. Eddie fick följa med till stallet, fick sitta kvar i bilen dock, men överlycklig att matte tog med honom på en liten biltur i Storforden.

Obs: Fordonet på bilden överensstämmer inte, jag upprepar, inte med verkligheten.

One small step...

Fick en förfrågan om jobb igår, så jag ringde a-kassan nu på förmiddagen, då det inte är heltid.
Alltid lika spännande! Frågan jag hade var om jag kunde jobba 3 timmar i veckan och behålla min stämpling. Men se, det gick inte, då skulle jag få stämpla upp. Jag var tydligen ingen kandidat till att få extra arbete godkänt; du har ju inte bevisat att du klarar av att jobba mer än 40 timmar i veckan! Och det här med att stämpla upp! 75 dagar har du, som du kan stämpla upp på, det vill säga, 75 dagar kan du jobba deltid. Som timvikarie kommer man snabbt upp i dessa dagar. Vad händer då sen? Jo, skulle du jobba 5 timmar på en vecka, tappar du hela stämplingen för den veckan!!! Med en timlön på, ja, i stort sett ingenting, så blir det inte så där överdrivet mycket stålar direkt...
Man kan ju tycka att de borde bli nöjda, ETT litet arbete iallafall, hon visar framfötterna och vill jobba. Ge henne en medalj för fan!! Men nej, ingenting. Hur dom har tänkt sig lösa arbetslöshetsfrågan its beyond me!! Ingen får en chans att visa vem dom är och inte heller visa att dom vill jobba. Nu är ju inte 3 timmar något jag kan dra mig tillbaka på, men det är principen som stör mig! Jag blir tvingad att neka arbete för att ha en möjlighet att klarar mig!! Hur dumt är inte det?

Så nu sitter det en medmänniska, som aldrig ha träffat mig och försöker göra det omöjliga, möjligt, nämligen hjälpa mig ur det här träsket. Så kanske tycker hon att jag är värd att satsa på? Efter otaliga arbetsansökningar, har tappat räkningen för längesedan, efter otaliga; tack, men nej tack, så känner jag mig inte lika livegen som tidigare. För det är någon som vill ha mig! Må så vara för endast 3 timmar, men vem vet vart det kan leda? Hos mig sitter det inte fast, jag ställer alltid upp, och nu är det någon, otroligt nog, en helt okänd, som ställer upp för mig! Än lever tron på medmänsklighet!!

Varför är vi då så rädda för att fråga om hjälp, att be någon ställa upp? Kanske är man rädd för att det ska finnas en baktanke; om du gör det här för mig, så måste jag göra något för dig? För mig är att hjälpa, något som säger; du betyder något för mig. Svårt att få till den ekvationen med IOU-lappar, men det går säkert, talet blir dock väldigt negativt. När jag frågar om någon behöver hjälp, är det inte för att jag tror att jag kan så mycket mer, eller inte tror att personen ifråga inte klarar av uppgiften, utan ett sätt och säga; hörru, du är inte själv i det här, jag finns här! Jag kräver inget tillbaka, bara en önskan om att inte bli tagen för given, då får du klara dig själv!

 

Klart höger!

Då var dom då ihop. I fredags fick baggarna, efter att ha haft kul med varandra under tid, flytta in till tackorna. Gammelbaggen, Mikael, tog det med ro, tjejer har han ju varit med förut, medan den yngre förmågan, Anders, blev alldeles till sig i ullen!!! Han har dock lugnat ned sig nu,så de tackor han går med, har inte längre pojkskräck.

Mikael & Anders

Idag fick Nido sig en genomkörare på töm. Ett bra pass blev det, det släppte på den där lömska högersidan. Jag tycker det är otroligt roligt att tömköra! Ett ypperligt tillfälle att få se sin häst verkligen röra sig, longering blir lätt statiskt. Vi körde övergångar och han satte under sig ordentligt. Balansen har också blivit mycket bättre. Huvudet är inte längre uppe i det blå, och han blir otroligt lång och låg. Han är riktigt snygg min häst! 


Nu till den där blandrasen vi har hemma, Agnes. På papperet står det att hon ska vara en Dansk-Svensk Gårdshund...men vi tvivlar starkt. Hon har påvisat starka drag från ekorre (vill gärna klättra i träd), bäver (vill gärna gnaga på träd), känguru (hoppar väldigt högt), samt  fladdermus (se bild).

Hon har inte svårt att orientera sig med de parabolerna kan jag lova!! Just nu ligger hon på golvet bredvid mig, och stirrar stint på ett elementrör!! Vi som bor på landet känner väl till, att det är under denna period, när kylan börjar sätta in, som mössen börjar flytta in. Det vet Agnes med!! Ligger hon inte och stirrar på elementrör, ligger hon och stirrar på gliporna i trägolvet eller ligger intryckt under diskbänken. Det bästa vore, tycker hon, att vid frostvarning, på med stomipåse och kateter, för nu jävlar, ska det hållas koll på mössen!!! För att gå ut, då kan ju mössen dansa på bordet, är helt klart överreklamerat. Jag är mest orolig över om hon får tag i en...äter hon upp den eller låter hon den ligga?

Morgonljus och slappsäckar

Imorse när jag skulle släppa ut hästarna mötes jag av denna soluppgång...det är vacker i Andersbo och inte bara på morgonen.

De vanliga bestyren har fyllt min dag, som alla andra dagar. Det blir sällan långtråkigt, fast man ständigt kör samma race. Det är inte kul varje dag, speciellt inte nu när vi går mot kallare tider, men att se att djuren mår bra och att det är rent och snyggt, gör att man, ja, man bara gör. Det värsta med vintern är vattnet. Jag har inget vatten i stallet, utan har fått fylla hinkar som först ska släpas upp för källartrappen inne. Två hästar och tio får dricker några liter om dagen, så det har blivit några hinkar under de vintrar vi bott här. I år har jag skaffat mig en vattenblåsa från PonnyPrakt, man har den i en vanlig skottkärra, den rymmer mycket och sen är det bara att vicka. En suverän lösning, och jag kan fylla på plats i stallet och sparar både på rygg och armar. 


Det är härligt med djur, och då framförallt hästar. Ella är så kär i Zimo, att hon stundtals kan svimma, medan han spelar så där lagom nonchalant och kaxig. Och tänk att vara kär och kaxig kan vara så tröttande...så hon har nog rätt, Maria Montazami, när hon säger; Kärleken faller inte på trädet, utan den ska gödlas...

Nido fick nya pjuckar idag. Hade inte tänkt slå på snösulor riktigt än, men så fick det bli, tillsammans med broddskor. Nu har jag såna där händiga pluppar att sätta i broddhålen, det är ju inte direkt fryset och halt än, så brodden kan vi slita på sen. Så nu när snösulorna sitter på plats, lär det väl inte bli snö än på ett tag. Undrar om jag ska köpa mig en skoter också? Då blir det garanterat snöfritt i vinter!



 

Hårklyverier

Hemma i min ensamhet, ja, då börjar man fundera lite. Tanken som slog mig var, vad definierar en vuxen? Jag menar, är man vuxen när man betalar räkningar, när man putsar fönster eller kanske när man har ett banklån? Jag menar, jag målar idag, men å andra sidan, det gör dom på dagis med! Jag kanske är lite bättre på att hålla mig innanför linjerna, men skulle det vara allt som skiljer? Storleken spelar en roll, jag kan äta med kniv och gaffel och lägger mig inte på golvet och tjuter (även om man har lust med det ibland!). Vuxen kanske är att kunna behärska sig?

Barn vet inte hur bra dom har det säger man ibland. Men vet dom verkligen det? Sällan få fatta egna beslut, måste fråga om allt och alltid få kläder i "nu har du nåt att växa i"-storlek. Så kanske är man vuxen när man får bestämma själv, välja vilken väg man vill ta och alltid köpa kläder i "jag ska ju banta"-storlek?

Barn har inte så mycket hår på kroppen. På huvudet växer det så det knakar, men förövrigt...kalt. Kanske är kroppshåret det som bevisar att man är vuxen? Att man nöter ut sambons rakapparat så fort man ska utanför dörren? Detta eviga rakande! Vid tillfälliga kontakter med det andra könet, så vore det ju bra om de slapp gå på hajk och slippa komma med kommentarer som; jag vill inte tala om hur du ser ut, men vill du ha en banan? Så vuxen kanske man är när man får använda vassa föremål?

Ibland måste man göra det som är tråkigt också! Barn visar en stark motvilja till att göra just det, medan vuxna "gladeligen" gör det, allt för att föregå med gott exempel, i det de flesta fall just inför barnen. Vad studier påvisar är, att då vuxna gör det tråkiga, för att visa barnen att det faktiskt går att ha tråkigt, då gör barnen något roligt...i ett annat rum. Så är man vuxen när det slår en, att man hade det roligare som barn?

Barn kan känna oro, men inte på samma sätt som vuxna, de saknar något som heter konsekvenstänkande och har inte ordet "om" i sitt vokabulär. De bara gör och svara ofta; nej, det kan jag inte, när man talar om; du kan faktiskt ramla ned från trädet! Den vuxnes sätt att resonera och känna oro inför trädklättring är; att ramlar jag ned, gör det jävligt ont. Den vuxne låter därför bli att svinga sig som Tarzan, han står kvar på marken och slår sig för bröstet istället, när barnet väl trillar ned, och man äntligen får fog för att säga; vad var det jag sa! Men barn gör sällan det man säger, de gör det man gör, vilket rimmar illa, med tanke på att jag inte klättrar i träd. Men har barnet väl ramlat ned en gång, så knackar konsekvenstänkandet på direkt, och vips, så har barnet lärt sig "om". Så är man då vuxen om man kan tänka om?


Så är jag då vuxen, när jag slutar att smälla i dörrar så karmen lossnar eller när jag väl får den där karaktären, och inte äter upp all chokladen? Konsekvensen blir ju att jag får svårt att avreagera mig, och det behöver jag om jag inte får äta choklad. Är man vuxen om man ständigt oroar sig och att man hela tiden försöka föregå med gott exempel? Konsekvensen blir att du blir tråkig och aldrig kommer att klättra högre, än att du har fast mark under fötterna.
Kanske är jag vuxen om jag håller med egen machete och börjar tycka om det tråkiga? Tänk istället om, ha ett stadigt förhållande med en som inte har något emot fruktkorgar och som får dig att gapskratta!!

 Sådärja, då var det bara att kränga på sig tröjan och börja städa...så fort jag målat om nya dörrkarmen;)

Elvis has left the building

Ett tag under helgen, var det ungar i alla rum här hemma. Data, Wii, pussel och filmning med mobilkamera m.m pågick för fullt. Kan påpeka att ljudnivån var mer än låg. Vart tar man då vägen som vuxen? Jo, man håller sig i köket. Dom små liven lär ju utfodras också. Det är ju en sak med skratt och tjim, en helt annan med grin och gnat. När jag väl var där i köket, passade jag på att höja ljudnivån jag med. Jag bjöd in Elvis, och vi hade en mycket skönsjungande stund. Nu sjunger jag hellre än bra, men är ljudet tillräckligt högt på stereon, ja, då hörs jag inte så mycket. 

Jag har få stora idoler, men Elvis är en av de som toppar listan. Det är en obeskrivlig känsla när han sjunger, låter skitfånigt, men rösten når fram och rör något långt inne.

Ni vet dom där tillfällena, när man vet vart man var, just då man fick veta? Som de flesta, nåja, dom födda före -86, vet vart dom var när de fick reda på att Palme blivit skjuten. Själv var jag 13, vaknade med ett ryck av att min pappa kommer infarandes på mitt rum och vrålar; Nu har de jävlarna skjutit Palme!!!! Mest störd över detta blev jag för att det inte blev nå Razzel på TV den kvällen!! Ung och, ja, ni vet...

Jag vet även precis vart jag var när jag fick höra att Elvis var död. Jag är född -73, han dog -77, jag hade fortfarande minnen av mitt första år!!! Vi, jag och min barndomsvän, stod i deras lilla TV-rum när hallåan avbröt, just för denna nyhet. Detta slog mig inte förrän långt senare, när jag blivit vuxen.
Alltså, det är allmänt känt bland mina vänner att jag är Elvisfrälst, många skrattar åt det, men jag tar det med ro. Jag menar, karl såg ju inte alls tokig ut och vem skulle inte vilja sjunga som han? Så bara jag har odlat vingar så flyger jag över till Graceland. Det bästa vore om det fanns en tidsmaskin! Tänk att få knappa in år 1970, destination Las Vegas. Jag hade gjort succe, både framför och bakom scenen.
Och nu en Lassie. Jag känner en som känner en som kunde ha gått och sett Elvis live!! Men han valde att "inte gå och se den feta fan!!" Så när jag känner den, som den känner, som jag ännu inte känner, då kommer det att kännas!!! Man ska inte döma folk på förhand, men lite suspicious minds har jag allt.

Vi hann med lite annat i helgen också, inte bara Elvis. Linn och kompis ville mest bo i stallet hela tiden. Det borstades och bytes täcken på hästar, klappades kaniner och på söndagen fick dom rida. Ella stod som ett ljus när barnen for omkring runt benen på henne. Folket fick även hem sina efterlängtade hästar. Efter att ha åkt transport och båt om vartannat, så stod han äntligen på gården i Hede, den sköne Jasper. 

Ridningens KBT

Ibland blir det bara fel när man tänker! Ställd mot rörelseriktningen, jo, men så är det ju!! Fast inte som jag tänkt. Det är ju häcken som leder, inte framändan som för!! Det är nog tur att det är div. 3...
Humöret kunde ha varit bättre också, tror jag kör med lite KBT nästa gång om det känns lika. Du har ett val, (se bara till att välja rätt), låt dig inte provoceras (fråga dig;hur tänker du nu?) och var ödmjuk i din förhållning (vägled lösningsfokuserat). Misslyckad träning, nej aldrig, inte med bästa Sussie, men mindre nöjd kan nog sammanfatta den egna insatsen. Men,men imorgon är en annan dag, vilodag förvisso, men det är bara på´t igen.

I helgen måste jag få till fårfållorna, det ska ju till lite bääbisar. Så det blir att ladda med tumstocken i högsta hugg, mäta och fara iväg till brägårn. I brist på annat, så är baggarna mycket intresserad av varandra nu, en trend jag har lust att bryta. Utfallet blir ju...ja, inte mycket.

Sjön i havet

Titta åt höger när du kommer till Oxelösund. Alldeles när du passerar över bron, har du då tur, så ser du sjön i havet. Den vägbeskrivningen fick nämligen vi förra året när vi var ned och hälsade på vänner. Nu såg vi inte sjön i havet, varken den gången eller denna gång, dimman låg tjock. Motorvägen tar dock snabbt slut i Oxelösund, hinner man inte bromsa in, så hamnar man nog lätt i sjön, eller havet, eller nåt...Vi skrattar gott åt denna felsägning, kör ständigt med den när vi inte riktigt vet vart vi ska, det eller Åvävla...
Hursom så hade vi en trevlig helg på ön. Åkte båt, eldade och bara var. Eller som min kära sambo sa; det är skönt att koppla bort ibland, man behöver liksom det. Att han sedan kopplade bort både vokaler och konsonanter, det kan vi ta en annan gång...
Borta bra men hemma bäst heter det ju, och det stämmer varje gång. Men det är skönt att kunna fara iväg en stund, slippa mocka, fodra, ut med hundar m.m, ibland.

Emelie och Nido

Äntligen är det snart torsdag igen och dags för Sussie-träning. Jag har fått hjälp med trimningen av Nido, av Emelie, som rider varje fredag. Hon är guld värd och ska få prova på att rida för Sussie hon med vid tillfälle. Det är för övrigt hon som har tagit dom här bilderna på min vackra häst.